Ett lopp jag aldrig kommer att glömma. En dag att komma ihåg resten av mitt liv är Norseman 2012. Att stå där på rampen innan start. Hoppa ner i det mörka, kalla vattnet och simma i fjorden, mot eldarna långt, långt borta på stranden. Magiskt. Galet. Iskallt. Är så glad att jag fick chansen att uppleva det. Här är årets film.
Vaknade imorse och kände mig grå. Låg. Inte lust med något. Hela mitt liv kändes trist. Trist. Trist. Meningslöst. Ingen inspiration till att träna. Löppasset igår blev inte av för att jag jobbade sent och sedan drog mannen ut på jakt. Och julen bara försvann i en massa dagar som jag knappt kommer ihåg. Och nu vardag.
Jag klev upp. Jag tog på mig kläderna. Åt min frukost. Satte mig på tåget och tyckte en smula synd om mig själv en minut eller två. Tänkte på alla som vaknar så här varje dag. År ut och år in.
Jag tog mig till min träning. Köpte en kaffe på vägen till jobbet och färgerna återvände. Funderade över allt och alla bra jag har i mitt liv. Alla äventyr jag fått vara med om. Alla äventyr som är på gång. Någonstans här hittade jag Nadjas länk till vårt Norsemanäventyr. Och tänkte att jag är bra löjlig som ens orkar tänka tanken att det är synd om mig. Det är inte synd om mig någonstans. Överhuvudtaget.
Jag måste bara hitta tillbaka till vardag. Styra upp så jag får till några träningspass i veckan, bra mat och små roliga äventyr i vardagen och större längre fram. Att må bra är inget som bara händer, det är något man skapar. Och dagar när det inte är där får man jobba lite extra för det. Vissa dagar är det bara att bita ihop, grotta ner huvudet. Förse kroppen med sömn, bra mat och ett träningspass och bara göra jobbet. Bokstavligen.
Lite som under Norseman. Det är inte roligt hela vägen. När jag kom upp ur vattnet frös jag. Känslan av att hacka tänder och försöka få på sig torra kläder snabbt. Allt klibbar. Men jag vet att får jag på mig dom där torra kläderna så kommer jag bli varm snabbt.
Eller när det spöregnade varenda gång jag skulle köra utför. Jag försökte lyfta blicken och se bergen. Suga in känslorna, in absurdum.
Jag skulle säga att köra en Ironman är som att komprimera alla känslor under en dag. Du är glad, trött, arg, ledsen, besviken, euforisk. Allt. Alla känslor upphöjt i tio. Men känslan när man går i mål är värt allt. Att kunna plocka fram sådana dagar ur minnesbanken när en grå dag som idag kommer är värt allt. Så återigen tack. Tack Nadja för att du påminner mig om vem jag är. Att livet går upp. Ner. Hit och dit. Men så länge man förser kroppen med energi och fortsätter framåt så ljusnar det.
Har för mig att det var på någon simträning som vi pratade om sommarens planer och jag sa att jag skulle till Norge med bästa supportteamet Lisa och Anders. Åh, det hade varit härligt sa Nadja. Häng på då sa jag. Hur glad blir man inte när hon då säger JA!
Nadja hängde på och gjorde att jag kan minnas tillbaka på den där dagen och komma ihåg både glädjen, smärtan och kylan. Men min största känsla är tacksamhet. Och den förstärks av bilderna.
Tacksamhet över att jag fick chansen att köra. Tacksamhet över att min kropp är frisk och gör det jag ber den om. Tacksamhet över att min familj låter mig dra iväg på miniäventyr. Tacksamhet över mitt supportteam, som hänger på och tar hand om mig. Vi körde det racet tillsammans. Tack! Tack! Tack!
Vill du se fler av Nadjas bilder, klicka här.
Och vill du läsa mer om min Norsemandag så klicka här!
Ha en fin onsdag!
Idag kom den här filmen. Jag ser den, får gåshud och vet men förstår ändå inte riktigt att jag var där. Jag hoppade i från den där färjan, jag cyklade och sprang i den där magiska miljön.
Som sagt var en dag att komma ihåg resten av mitt liv. Jag samlar på sådana dagar, timmar och minuter. Ibland är det skrattet från min femåring som leker Harry Potter med storasyster som jag sätter in i minnesbanken. Andra dagar är det att jag klarade av att göra en chin. Och en dag förra året var det Norseman. Och tacksamhet är det jag känner när filmen slutar. Tacksamhet för att jag fick möjlighet att vara där och då. Tacksamhet för att jag hade världens bästa supportteam. Tacksamhet för att kroppen är hel. Tacksamhet för så mycket. Tack helt enkelt!
Häromdagen ville jag slänga min Garmin310XT. Långt bort. Eller bara ner på marken och stampa på den. Hårt. Helst med mina Icebugs på. På allvar hur j*vla länge ska det ta att lokalisera satelliter? Vad är meningen med att ha en klocka som tar 15 minuter på sig att starta?
Flera har frågat mig om jag har uppdaterat den. Jag har svarat med ett njaaa. För det har jag i ärlighetens namn inte gjort. Jag har inte ens laddat ner min statistik från den, det gick inte när jag testade för ett tag sedan så jag struntade i det. Det säger rätt mycket om hur intresserad jag är av siffror.
Men idag hände det (tack Hans!) och plötsligt ser jag siffror från årets träningspass. bilden är från ett av de hårdaste. Frågan är om jag någonsin kommer köra ett lika hårt pass. (Och svaret är nej, klockan är fortfarande lika långsam…)
Men vad säger du, är siffrorna så viktiga?
Bästa 2012. Tack. Tack för alla andetag. Tack för alla kramar, all mjölksyra, alla skratt, god mat, härliga lukter och allt annat. Jag är på riktigt tacksam för ännu ett fantastiskt år.
Jag tänkte inte göra någon årssammanställning, men så kom jag på att jag gillar att avsluta. Se tillbaka på allt roligt som hänt. Lära av misstagen men mest komma ihåg att jag har det för jädra bra. Landa, njuta och göra upp 1000 nya planer. Mål. Ideer. Jag tycker på allvar livet blir bättre och bättre så tänk hur det kommer vara när jag närmar mig 70.
Vackraste tävlingen. Mäktigaste simningen. Galnaste upplevelsen. Jobbigaste dagen. Orden räcker på inget sätt till för att beskriva 5 augusti och Norseman. Fjorden. Bergen. Mitt supportteam. Känslorna. Jag börjar att både skratta och gråta när jag tänker tillbaka. Och blir lite bajsnödig. Att kunna plocka fram känslan av att stå där på rampen av färjan. En dag att minnas for sure. Norseman. Tack.
Hoppade i från en bilfärja, ner i en svart fjord. 13,6° i vattnet. Simmade 3860 meter in mot Eidfjord. Andades och tittade upp mot mäktiga berg. Magiskt.
18 mil på cykeln. Fem berg. Tillsammans med löpningen nästan 5000 höjdmeter. Uppehåll. Ösregn. Åska.
Och trevligaste norskan och lite sol på slutet.
Bästa supportteamet. Lisa, Anders och Nadja. Ni gör vilken dag, roadtrip och tävling till ett roligt äventyr. Tack!
Bästa tävlingen. Knappt två veckor efter Norseman simmade, cyklade och sprang jag Ironman Kalmar. Folkfest. Roligt. Personbästa är ord som kommer upp i mitt huvud. Sprang in i mål efter 11 timmar och 58 minuter och 34 sekunder.
Mest lästa inlägget. Lev för f*n.
Mest förvånad blev jag över att så många tusen ville läsa om min familj.
Och hur jag äter.
Härligaste resan. När jag tänker på att jag ska göra mer av det jag älskar så tänker jag (förutom på min familj) på träningsresor. Jag skriver mest bara om härliga dagar, perfekta dagar och tänker jag tillbaka på dagar jag minns så är det dagar som den här eller de här:
ÄLSKAR TRÄNINGSRESOR! Här är min packlista inför nästa. Och min guide till NYC. På bilden ser ni grymmaste kollegorna och tre blondiner jag verkligen gillar.
Bästa föreläsningen. Roligast var de jag höll själv.
Bäst jag fick förmånen att lyssna på var Rasmus Henning.
Bästa kramarna är …
Hans. Vare sig de är i frifall eller på jorden och
och resten av familjen och vännernas. Med dom är varje år ett bra år!
Roligaste bilden. När Joggarna tog mitt och Maries pass och kopierade det. Detaljrikedomen. Jag kan titta på den här och skratta om och om igen. Så bra.
Utbildningarna. Crossfit Endurance och Spinning som resulterade i att jag höll två Ironmanspinningar och samlade ihop pengar till Läkare utan gränser.
Konvent jag minns med största leendet:
Det största. The Nike Blast.
Det bästa och mysigaste. WorkOut Åre. Här är gänget som jag sprang upp på skutan med.
Bästa coacherna. Magnus och Andreas. Nå tack!
Från mitt hjärta. Tack! Ni är ta mig tusan bäst.
Bästa kollegorna. Funderade på att byta jobb i höstas. Men på allvar. Mina kollegor får mig att skratta. Måndag som tisdag som onsdag som torsdag som fredag som lördag och rätt ofta även på söndagen. Mary, Johanna, Anna-Lena, Nina och Mats ni är helt j*vla ubergrymma. Tack för att jag får hänga med er. Så mycket skratt och kompetens. Tillsammans kan vi flytta berg, och vi skrattar medan vi gör det.
Årets förebild. Lisa Nordén. Här med Anna-Lena, också en förebild. När det gäller ordnung och det faktum att hon rev av 1000 (tusen!) burpees på 2 timmar och 10 minuter.
Bästa bloggläsarna. Tack till er. Verkligen tack för mejl, kommentarer och extra tack till dig som kommit fram och gett mig en kommentar och en kram. Tack! Har tänk lägga ner bloggen lite då och då, men så kommer en kommentar som gör att jag blir glad och tänker att den fyller ett syfte. Jag pendlar mellan 600-4000 läsare per dag och när jag tänker er framför mig så känns det värt att lägga upp ett pass, eller ställa några frågor till någon inspirerande triathlet jag råkar på. Heja er, kommenterar du så fortsätter jag skriva. Må just ditt 2013 bli ett år där du uppfyller större drömmar än du någonsin trodde var möjliga.
Nu ska jag skriva ner alla drömmar jag har för 2013, sedan tänker jag beta av dom en efter en. Gör det du också! Har man skrivit ner sin dröm så är det ett stort steg på vägen. Och är det något jag önskar så är det att fler ville skriva ner vad de VILL. Verkligen vill. Inte gå ner i vikt utan varför? Leta upp energin, målet och se det framför dig. Det där som gör att det pirrar lite i magen, att du tvivlar men ändå inte. Det där som kommer göra att du tar dig upp ur sängen även en grå tisdag i februari.
2013. Välkommen. Nu kör vi!
Berätta, vad ser du framför dig under ditt livs bästa år?