SOMMARKVÄLLAR
Kan vi enas om att dom här sommarkvällarna är för jädra härliga?
Låt oss fortsätta såhär till augusti, september ungefär. Ok?
Vänner
DÖDEN. DÖDEN. LIVET! LIVET!
Piggelin! Jag kör mot Uppsala och hör mig själv säga Piggelin när jag ser kyrktornen. Under många år hade vi det som en grej, att varje gång vi körde från hoppfältet i Gryttjom så sa den som såg Uppsalas kyrktorn först Piggelin och den i bilen som sa det sist fick bjuda alla andra på glass. Det och många andra tankar flyger genom min hjärna när jag kör mot Uppsala för att gå på Johans begravning. Fattar det fortfarande inte. Inte alls. Johan kan väl inte vara död?
Telefonen ringer. Jag svarar, går ut och ställer mig på grusvägen, solen är på väg ner. En vän har dött. Det känns som kroppen blir till is. Tiden stannar. Jag vet att jag aldrig kommer glömma den här minuten av mitt liv. Drar in luft i lungorna. Jag är ledsen men jag får svårt att andas när jag tänker på hans barn, på hon som alltid glittrar i ögonen när hon pratar om honom och på hans bästa vänner. Jävla skit. Inte han. Inte ännu. Det är så sjukt att solen går upp även idag. Det är en helt vanlig vardag fast ändå inte. Det gör ont när någon dör. Det får göra ont. Men hur ont det än gör – andas in – andas ut och #LevFörFan för det är inte din tur. Inte idag.
Så skrev jag på Instagram dagen efter Johan dog. Johan som jag känt i över tjugo år. Vi var inte nära vänner men en sådan där som jag alltid blev glad av att träffa. Han hade kloka tankar när man frågade honom, och alltid ett underfundigt skämt i mungipan.
När hon vars ögon alltid glittrade när hon pratade om honom frågade om jag kände honom och om hon vågar träffa honom sa jag något i stil med “jag har inte ett ont ord att säga om honom, han är lite speciell men jag gillar honom”
Det visade sig att dom var gjorda för varandra och det river i mitt bröst när jag tänker på att dom inte kommer få skratta ihop fler gånger.
Och jag tänker på hans bästa vän som inte kommer få göra upp galna planer och förverkliga dom till sommaren.
Domkyrkan i Uppsala är full av människor. Fallskärmshoppare. Familj. Jaktkompisar. Läkarkompisar. Bandkompisar och och och … Alla människor är speciella men Johan liknar inte någon annan jag känner. När “Stairway to Heaven” spelas i kyrkan tittar jag mig runt. Känslan är att snart kliver han fram med sin gitarr.
Det gör han inte. Men jag kan fortfarande inte ta in att han inte finns mer. Han var inte klar. Fast han hade aldrig blivit klar, han var inte sådan. Han var alltid på väg. På väg för att lära sig något nytt, eller lära någon annan något. Vila i frid känns fel att säga för jag tror inte Johan vilar, han undersöker något, eller pratar med någon, spelar på sin gitarr, tar hand om molnträdgården eller funderar på hur han kan optimera himlen på något sätt.
Det är fortfarande svårt att ta in att jag aldrig mer ska möta han på ett fallskärmsfält, eller på en fest. När det inte ens gått en vecka sa Minna “jag kan inte förstå det. För en vecka sedan var vi tillsammans och nu ska jag planera hans begravning”
Det går inte att ta in. Jag hatar klyschor men om jag försöker höra Johans röst när jag frågar vad han skulle gjort i samma situation så hör jag honom väldigt tydligt säga lev!
Lev så intensivt och fullt ut du bara kan. En dag är du här och pratar med dina älskade, en timme senare borta. Johan, jag hoppas du har det fint i din nya värld, i den här är du saknad.
Foto: Den översta fallskärmsbilden har Hans Berggren tagit (gissa vem som är Johan på bilden…) och dom andra har jag lånat av vänner – säg till om det inte är ok.
FREDAGSFYS
Fredagsfys med favoriter. PT Anna-Lena bestämde vad Marie och jag skulle göra.
Efter uppvärmning meddelade Anna-Lena att det här är planen:
On the minut … Varje minut 8 bulgarian squat och sedan vila till nästa minut – då 8 bicepscurl+press. Vila till nästa minut och då 8 armhävningar. Tre varv=9 minuter.
Sedan tre cirklar där vi skulle göra så många varv vi hinner på sex minuter.
Sex minuter av AMRAP ett: 8 benuppdrag + 4 boll över axeln + 8 burpees
Sex minuter av AMRAP två: 10 slamball + 10 utfall med bollen på ena axeln + 10 utfall med bollen på andra axeln + 6 kcal på airdyne.
Sex minuter av AMRAP tre: 20 sekunder rep + 20 sekunder mountain climber -> byte
Gummiband mellan benen och sedan steg åt ena hållet 20 sekunder + 20 tillbaka.
BOM! Lite stretching och en vinlunch på det och så säger vi välkommen helg!
TACK MALLORCA
För åtta år sedan åkte jag ner till CampMallorca med min syster och några vänner. Vi hade fått för oss att vi skulle göra en sådan där Ironman och insåg att vi måste cykla mer än två mil. Vi skrattade vi lite på planet åt alla människor i lycra som pratade om hur dom åkte till Mallorca påsk efter påsk efter påsk. Nu är jag en av dom. (För nostalgi – klicka här!)
Ja, hela familjen är som dom. När jag och Hans föreslog att vi skulle göra något annat den här påsken så skrek Mira 13 år och Elis 10 år rakt ut “NEEEEJ, PÅ PÅSKEN SKA VI TILL MALLORCA!!!”
Varför är hela familjen kär i Mallorca? Vad är det som är så bra? Cyklingen är underbar. Små vägar genom fina byar och vackert landskap med trevliga trafikanter (förutom en och annan hyrbil som fått för sig att dom har bråttom på semestern) Gott kaffe och härliga vänner. Barnen hänger med barn och ungdomsgänget som gör äventyr hela dagarna. Dom får testa allt från cykling, simning, löpning, yoga, crossfit till att gå upp på ett berg eller kolla in grottorna. (Sara &co – We love you!)
När vi kommer hem efter cyklingen vill barnen fortsätta vara med sina kompisar, när vi ätit middag vill dom direkt ut och spela basket, fotboll, pingis eller bara hänga ihop. Man kan ju fundera på hur roliga vi föräldrar är men jag väljer att tro att det är för att dom tycker det är så kul. Som en kille sa “veckan på CampMallorca är bättre än julafton”.
Precis som tidigare år så är mina favoritturer till Sa Calobra och Cap Formentor men en ny favorit poppade upp: turen Lluc – Piggen och Sollerpasset. Under den sistnämnda önskade jag att jag hade en kamera i varje kurva. Apelsinträd och glada cyklister. Knappt en endaste bil (eftersom det går en snabbare väg genom en tunnel) En sådan där dag jag alltid kommer att komma ihåg.
Men faktiskt – det finns ingen tur jag inte gillar. Älskar variationen på Mallorca!
Varje dag väljer dom som vill cykla hur långt dom vill cykla och vilken fart. Ofta träffar grupperna på varann – dom här när Krilles grupp cyklar förbi oss när vi stannat till.
Visar Tysken vackra ställen.
Lunch vid klostret Lluc.
Krilles grupp vid Lluc.
Lunchpaus.
Nerkörningen från Lluc – en av mina absoluta favoriter.
Sista dagen fick jag köra rundan Cala San Vicente – Cap de Formentor (fyren) en klar favoritrunda.
Första kaffepausen vid Cala San Vicente.
Åsa beställer första kaffet.
På vägen upp till fyren passerar du den är tunneln. Kolla trappstegen vid sidan om. En dag ska jag stanna till och gå upp där!
Gillar fyrenturen av många orsaker. En är att jag har så tydliga minnen av min första tur upp här. Att det kändes som jag vunnit VM-guld för att jag klarat av att trampa upp här. En annan är att miljön varierar. Det går upp, det går lite ner. Det går lite upp igen. Vackert är det hela tiden.
Hela gänget vid fyren. Roligast var att jag bad en ooootroligt sur proffscyklist ta bilden på oss. Han såg ut som han trodde jag skulle be om att ta en bild på honom – och så bad jag honom flytta på sig och ta bilden på oss. Säkert någon jag borde veta vem det är men jag orkar inte bry mig – hur kan man vara sur när man får cykla till Formentor? En dag du kan cykla till Formentor är ingen dålig dag. Punkt.
På väg hemåt igen.
Mallorca – jag säger bara TACK, TACK, TACK för fantastiska dagar. Älskar dig mer och mer för varje år.
HIMALAYA – MÄNNISKORNA
I senaste numret av Utemagasinet hittar du min berättelse från Himalayan 100 stage race. Löp och köp! Hoppas du gillar.
Som alltid när jag är iväg så blir jag knockad av människorna. Människorna jag tävlade med, människorna jag mötte men också människorna jag saknade. Här kommer ett gäng snapshots på människor som inte kom med i tidningen.
Innan start. Laddad men rädd. Rädd för att inte klara av att förflytta mig 100 miles (ca 16 mil) rädd för att magen skulle rasa, rädd för att bli höjdsjuk. Rädd helt enkelt. Men pirrigt rädd.
Caz och Vicky från England innan start. (Här visste inte Caz att Vicky skulle fria till henne med Mt. Everest som vittne)
Ian från England är 74 år. Han började springa efter 65 och sprang fyra maraton 2017 för att förbereda sig för det här racet. Med sig hade han flickvännen Sheila, som vandrade dom flesta av sträckorna.
Runt varje kurva stod en militär. Och alla ville ta en selfie, ibland så sa jag “ja, om jag också får ta en”.
Precis som när man är i dom svenska fjällen så kan vädret förändras på bara någon minut. Första dagen svepte dimman in på bara några minuter och plötsligt sjönk temperaturen flera grader. Vindjacka på!
Vice tävlingsledare var Mansi ber mig signera att jag är i mål efter dag ett. Grym tjej!
Tävlingsledare Mr C.S.Pandey, det var 27:e gången som han anordnade loppet.
Efter första dagens stigning från Maneybhanyjang på 2134 meters höjd till Sandakphu på 3 636 meter så kändes det bra att springa på en kam dag två som låg på cirka 3500 meter. Platt var det aldrig men jämfört med första dagen kändes dag två enkel.
Dag 1: 38 km, Maneybhanyjang – Sandakphu
Dag 2: 32 km, Sandakphu – Molle
Dag 3: 43 km, Mt. Everest Challenge Marathon
Dag 4: 19 km, Rimbik – Palmajua
Dag 5: 28 km, Palmajua – Manebhanjang
Casey från Colorado var min rumskamrat under loppet. Så kul att lära känna henne. Stark kvinna som var första kvinna över mållinjen varje dag. Den här bilden tog jag när jag mötte henne dag två. Kvällen innan hade hon klagat över att hon är kass på att springa utför och jag tipsade henne om Spring Snabbare Fredriks knep om att låtsas att du är Pippi Långstrump med tre tequila i kroppen. Avslappnad och modig liksom 🙂
Casey ropade “here comes Pippi Longstocking” när vi möttes.
Dag tre var den vackraste dagen. När vi gick och la oss var det snöstorm men vi vaknade till den vackraste av morgnar. En morgon där vi fick se solen väcka fyra av dom högsta bergen i världen (Kanchenjunga, Makalu, Lhotse och Mount Everest)
Den äldsta tävlande var Rex Whittle 77 år.
Kompisarna Carl och Jason från England innan start dag tre. Carl hade fruktansvärda skavsår men tog sig hela vägen in i mål.
Lisbet och Jurgen. Han gillar att springa och hon att vandra.
En favorit jag kom att hänga många mil med är Howard. Han hade läst om det här loppet för några år sedan, rivit ur sidorna ur tidningen och bestämt sig för att ge sig själv en startplats i 65-års present.
Ian.
Liam och syster Siobhan från England.
Kin Yui var där med sina två vänner Ka Lai och Chung från Hong Kong.
Jürgen från Tyskland klagar inte över utsikten. Här har han har precis lämnat Sandakphu och ska ta sig 4,3 mil till Rimbik.
Inte tråkigt.
Dom flesta transporterna sker såhär, med korgar. Det finns inte många vägar i området.
Silvie från Spanien.
Brett Baker från England var yngst, 16 år. Han skulle springa med sin mamma, men tyckte det gick för sakta redan dag två så han drog iväg själv.
Mamma Rosemary kom efter – alltid glad.
Mitesh från England fick pris sista dagen för att haft störst leende ute på banan.
Mitesh och Jeanette.
Carl och Jason.
Kan man ha vackrare utsikt på jobbet? Kanchenjunga bakom ryggen och Mount Everest framför sig.
Jag hade med mig gels och … en Gott och blandat hemifrån. Dom salta katterna. Just där och då. Så. Jävla. Goda.
Efter att ha sprungit ensam nerför i en djungel i två mil kom jag till Siri Khola och träffade människor igen. På väg över en bro träffade jag det här gänget. En kille frågade om han fick ta en bild med mig.
Javisst sa jag, om jag får ta en med er.
Det fick jag.
Lisbet från Tyskland och Caz från England valde att gå dom flesta av dagarna. Här träffade jag på dom vid en vätskestation under dag två, dom hade gått en mil och stod och hejade, fikade och väntade på skjuts till mål.
Nina Razavi från USA kom trea av tjejerna.
Jason väntar in mig och Carl.
Paul Freary från England vann den totala tävlingen på 17 timmar och 35 minuter. Han och Mariano från Argentina slogs om förstaplatsen varje dag.
Mariano Ontanon från Argentina. Alltid glad, mest glad dag tre då det var över två mil nerför och han kände att det var hans dag att vinna.
Nina Razavi från USA kom trea av tjejerna.
Maike von Heymann från Tyskland kom trea av oss tjejer.
Sista två dagarna gick delvis på vägar som den här.
En typisk vätskestation. Bananer, kex, potatis och vatten.
Socker, vitaminer och mineraler. Whats not to like liksom 😉
Lokala löpare 🙂
Varje dag gick starten där vi gick i mål dagen innan. Och varje dag höll tävlingsledare Mr C.S.Pandey ett passionerat tal om att vi ska komma ihåg att dricka hela dagen!
Frukost med den här utsikten. En kopp te till? Ja, tack!
Jag känner mig enormt tacksam över att ha fått uppleva Himalayan 100 miles. Att dricka morgonkaffet med Mt Everest var mer känslosamt än jag någonsin kunde föreställt mig. Kommer aldrig glömma människorna, bergen eller känslan av att springa i mål efter 17 mil och 11 600 höjdmeter (upp och ner och upp och ner och upp och … )
Tack! Tack! Tack!