Vaknade imorse och kände mig grå. Låg. Inte lust med något. Hela mitt liv kändes trist. Trist. Trist. Meningslöst. Ingen inspiration till att träna. Löppasset igår blev inte av för att jag jobbade sent och sedan drog mannen ut på jakt. Och julen bara försvann i en massa dagar som jag knappt kommer ihåg. Och nu vardag.
Jag klev upp. Jag tog på mig kläderna. Åt min frukost. Satte mig på tåget och tyckte en smula synd om mig själv en minut eller två. Tänkte på alla som vaknar så här varje dag. År ut och år in.
Jag tog mig till min träning. Köpte en kaffe på vägen till jobbet och färgerna återvände. Funderade över allt och alla bra jag har i mitt liv. Alla äventyr jag fått vara med om. Alla äventyr som är på gång. Någonstans här hittade jag Nadjas länk till vårt Norsemanäventyr. Och tänkte att jag är bra löjlig som ens orkar tänka tanken att det är synd om mig. Det är inte synd om mig någonstans. Överhuvudtaget.
Jag måste bara hitta tillbaka till vardag. Styra upp så jag får till några träningspass i veckan, bra mat och små roliga äventyr i vardagen och större längre fram. Att må bra är inget som bara händer, det är något man skapar. Och dagar när det inte är där får man jobba lite extra för det. Vissa dagar är det bara att bita ihop, grotta ner huvudet. Förse kroppen med sömn, bra mat och ett träningspass och bara göra jobbet. Bokstavligen.
Lite som under Norseman. Det är inte roligt hela vägen. När jag kom upp ur vattnet frös jag. Känslan av att hacka tänder och försöka få på sig torra kläder snabbt. Allt klibbar. Men jag vet att får jag på mig dom där torra kläderna så kommer jag bli varm snabbt.
Eller när det spöregnade varenda gång jag skulle köra utför. Jag försökte lyfta blicken och se bergen. Suga in känslorna, in absurdum.
Jag skulle säga att köra en Ironman är som att komprimera alla känslor under en dag. Du är glad, trött, arg, ledsen, besviken, euforisk. Allt. Alla känslor upphöjt i tio. Men känslan när man går i mål är värt allt. Att kunna plocka fram sådana dagar ur minnesbanken när en grå dag som idag kommer är värt allt. Så återigen tack. Tack Nadja för att du påminner mig om vem jag är. Att livet går upp. Ner. Hit och dit. Men så länge man förser kroppen med energi och fortsätter framåt så ljusnar det.
Har för mig att det var på någon simträning som vi pratade om sommarens planer och jag sa att jag skulle till Norge med bästa supportteamet Lisa och Anders. Åh, det hade varit härligt sa Nadja. Häng på då sa jag. Hur glad blir man inte när hon då säger JA!
Nadja hängde på och gjorde att jag kan minnas tillbaka på den där dagen och komma ihåg både glädjen, smärtan och kylan. Men min största känsla är tacksamhet. Och den förstärks av bilderna.
Tacksamhet över att jag fick chansen att köra. Tacksamhet över att min kropp är frisk och gör det jag ber den om. Tacksamhet över att min familj låter mig dra iväg på miniäventyr. Tacksamhet över mitt supportteam, som hänger på och tar hand om mig. Vi körde det racet tillsammans. Tack! Tack! Tack!
Vill du se fler av Nadjas bilder, klicka här.
Och vill du läsa mer om min Norsemandag så klicka här!
Ha en fin onsdag!
12 reaktioner på ”En grå dag”
luck/happiness is just an attitude …. grymt bra skrivet om vad det hela handlar om egentligen, man skapar alltid sitt eget välmående, oberoende på var man befinner sig eller gör….
Fint! Norsemanäventyret kommer du bära med dig hela livet, vilken utmaning det verkar ha varit!
Skönt att du kunde vända från “grå dag” till att må bättre igen. Det jag tycker jag lärt mig från Ironman och ultralopp, är att hur jäkla jobbigt/dåligt det än känns en stund, så KAN det kännas bättre väldigt snart. Om 1 minut, 5 minuter eller kanske om en timme. Det går inte BARA utför bara för att det känns tungt! Precis som du säger kan det vara bra att ta med sig i resten av livet också!
Kram
Det bästa med att ha deppdagar: Dagen efter blir så jäkla bra! Kraam
Livet. Ibland drabbar det oss sådär. If there are no downs there are no ups. Eller typ så.
Vilken grymt bra läsning som vanligt!!! Jag tänkte höra med dig vilka dina bästa tre tips är när det gäller träning inför en swimruntävling? Tanken är att köra Utö Swimrun i slutet av maj nämligen. /Jonas
Tre tips för träning till swimruntävling. Hmmm.
Det första jag kommer att tänka på är att simma i den utrustning du planerar tävla i. Det går inte att säga nog många gånger. Framförallt att simma i skor. Första gångerna känns det som någon satt på blytyngder på fötterna. Inte för att dom blir tunga utan för att dom ökar ditt motstånd i vattnet.
Det kan vara svårt mitt i vintern, men att åtminstone simma i våtdräkt då och då. Sedan skulle jag såklart köra mycket simning och löpning. Och så fort det går, eller om du drar utomlands så hade jag övat på uppstigningar och nerstigningar. Man förlorar så lätt minutrar som blir timmar om man fipplar med saker när man ska upp och ner ur vattnet.
Och när vi ändå pratar prylar så går inte heller det att säga nog många gånger, ta med dig så lite du kan. Inte en onödig pryl ska finnas i din våtdräkt/packning. Och testa. Testa. Testa.
Men ska vi prata vinterträning så skulle jag panga på med mycket intervaller på både simning och löpning kombinerat med något längre pass varje vecka. Jag skulle försöka springa till och från simningen så ofta det går att få till.
Och sedan styrka. Både i poolen med paddlar, speciellt om du tänker simma med sådana. MYCKET axelstyrka. Inte nödvändigtvis tungt men jag skulle ta hand om överkroppen, så du slipper problem när du ska simma långt. Sedan löpstyrka. Höfter och alla småmuskler i benen. Så du är stark och slipper åka på stukningar mm. när du blir uppsköljd på klippor och ska kravla dig upp och sedan springa över stock och sten i blöta skor.
Nu lät det besvärligare än det är. Kortfattat. Simma och spring så ofta du kan. Och så ofta du kan med din tävlingskompis. Så tävlingslikt ni kan. Då vet ni vem som är stark och när. Bestäm hur ni ska köra under tävling. Lina? Inte lina? En bakom den andra? Vid sidan? Lite styrka på det. Klart.
Och Utö swimrun. KUL! Är sugen själv eftersom alla som körde förra året hyllar den.
Var jag för luddig? Fråga vidare…
Tack för tipsen, det är väl ungefär så vi hade tänkt lägga upp det. Hade ni med er egen energi eller nöjde ni er med det som fanns på stationerna?
Vi tog med oss några enervit liquid som vi bägge lätt kan få i oss och några salt/mineraltabletter. Under Ö till Ö hade vi tur så det serverades favorit (om det finns någon sådan) gäls på vätskestationerna. Under Amfibiemannen hade vi med oss tre var eller något sådant. Funkade bra.
Shit vad du tajmar in detta inlägg! Jag har precis gått ett par dagar och funderat på om jag verkligen vill köra just Norseman. Mest mörka vattnet som skrämmer mig…
Bergen har jag iofs inte testat att cykla i och tror inte jag är bra på det, men cykel är kul och jag är också bra på platt och utför så det ordnar sig nog uppför…
Kommer solen fram på simningen och lyser upp något? Är det mkt maneter och andra läskiga havsvatten-djur där?
Har du lyckats få en plats?
Om ja säger jag KÖR! Det finns ingen som helst tvekan. Det är en magisk tävling som det bara kommer bli svårare och svårare att lyckas knipa en startplats till.
Simningen var helt galen, underbar och vansinnig på samma gång. Helt svart när man hoppar i, men man ser var säkerhetskajakerna är och man ser en stor eld på stranden dit man ska simma. Och så stiger solen när man simmar, först ser man den lysa upp bergstopparna med lite snö på för att sedan ta sig så högt upp att det blir ljust och man ser hela fjorden. Jag hoppades på en späckhuggare eller något annat vattendjur men såg ingenting. Så nej, inget läskigt överhuvudtaget när jag simmade. Bara kylan som gjorde att läpparna fastnade i något läskigt clown-flin.
Pratade med rätt många norrmän som körde Norseman som sin första Ironman, men så är dom ju lite hårdare på andra sidan gränsen 😉
Jag säger kör. Du kommer inte ångra dig.
Nej inget 2014, men har sagt att jag ska anmäla mig till lotteriet nästa år, och hoppas få plats i 2015 för jag vill köra det när jag ser bilderna. Men sen har jag kommit o tänka på de mörka fjordarna och jag gillar knappt att simma i mälaren när det blir skugga… får väl bli det jag får jobba på till 2015 helt enkelt, att inte få panik i mörkt vatten. Inga läskiga maneter och annat låter iaf bra 🙂
Späckhuggare vore sjukt coolt! Om det inte var allt för nära förstås…