Stolt! Min bild på Johanna Ojala är på senaste omslaget av Runnersworld. Johanna är en av dom coolaste och jag älskar att hon utstrålar voima det vill säga urstyrka i bilden. Ingen ursäkta mig – utan lyssna på mig!
Har du läst?
Förra söndagen såg jag ett av dom kraftfullaste norrskenen på flera år. Vi skulle åka från Gällivare till Skaulo men bagageluckan var inte stängd ordentligt så vi stannade till just utanför Gällivare och när jag tittade ut så möttes jag av det här! Jag var tvungen att ta några bilder. Inte alls förberedd men gjorde en grov inställning av kameran i bilen innan jag klev ut för jag vet inte hur många gånger jag stått i vinterkölden (ja, det är snö i Gällivare nu!) och inte riktigt kunnat fokusera på att fota för att det är så kallt om fingrarna.
Jag väntar ännu på att få ta den perfekta norrskensbilden men det jag lärt mig så långt är:
* Använd ett stativ eller ställ kameran på något stabilt så den står stilla!
* Ställ in kameran på manuellt läge om du kan. Förslag att börja med: ISO 1000 eller kanske till och med högre om du har en bra kamera. Bländare 4 och tid 10-30 sekunder.
* Manuell fokus antingen på oändligt eller om du har något i förgrunden (fint!) så på det (eller kanske oändligt ändå)
* Använd en fjärrutlösare eller ställ kameran på fördröjd utlösning 3–10 sekunder så att den inte rör sig när du trycker av.
Och sedan leker jag med inställningarna. Är bilden för mörk – börjar jag med att öka tiden! Alltså har jag ställt den på 20 sekunder ökar jag till 30 osv.
Andra små bra tips:
* Ha varma kläder på dig!
* Ta med en telefon eller kanske ännu hellre en pannlampa så du ser något när du ändrar inställningarna. (Men kom ihåg att stänga av den när du fotar, eller använd den för att lysa upp en person eller hus … Kan bli ungefär hur fint som helst.)
* Jag har aldrig sett norrsken när det är varmt ute så tänk på att svepa in din kamera i en kall jacka eller påse innan du tar in den i värmen – annars kan den bli förstörd av kondens.
* Köld äter kamerabatterier – så ta gärna med några extra om du har!
Var finns störst chans för norrsken? Norr om polcirkeln och vackrast är det där det inte störs av några andra ljuskällor – så sök dig långt ut i skogen/bergen!
Här är en bra sida för att se när det finns chans för norrsken! Och följ gärna den här Facebooksidan.
På vägen mellan Gällivare och Skaulo.
Väl framme i Skaulo avtog norrskenet. Fortfarande fint men inte i närheten av showen vi fick på vägen.
Går det att fota norrsken med mobiltelefon? Jag säger nja. Jag har fått någon suddig bild när det har varit riktigt starkt men jag har aldrig lyckats bra. Om du hittar en app till din telefon som gör att du kan ställa iso/bländare/slutare så går det såklart. Tipsa gärna om du sitter på svaret! Och berätta gärna om du sitter på något annat bra norrskensfototips!
I senaste numret av Utemagasinet hittar du min berättelse från Himalayan 100 stage race. Löp och köp! Hoppas du gillar.
Som alltid när jag är iväg så blir jag knockad av människorna. Människorna jag tävlade med, människorna jag mötte men också människorna jag saknade. Här kommer ett gäng snapshots på människor som inte kom med i tidningen.
Innan start. Laddad men rädd. Rädd för att inte klara av att förflytta mig 100 miles (ca 16 mil) rädd för att magen skulle rasa, rädd för att bli höjdsjuk. Rädd helt enkelt. Men pirrigt rädd.
Caz och Vicky från England innan start. (Här visste inte Caz att Vicky skulle fria till henne med Mt. Everest som vittne)
Ian från England är 74 år. Han började springa efter 65 och sprang fyra maraton 2017 för att förbereda sig för det här racet. Med sig hade han flickvännen Sheila, som vandrade dom flesta av sträckorna.
Runt varje kurva stod en militär. Och alla ville ta en selfie, ibland så sa jag “ja, om jag också får ta en”.
Precis som när man är i dom svenska fjällen så kan vädret förändras på bara någon minut. Första dagen svepte dimman in på bara några minuter och plötsligt sjönk temperaturen flera grader. Vindjacka på!
Vice tävlingsledare var Mansi ber mig signera att jag är i mål efter dag ett. Grym tjej!
Tävlingsledare Mr C.S.Pandey, det var 27:e gången som han anordnade loppet.
Efter första dagens stigning från Maneybhanyjang på 2134 meters höjd till Sandakphu på 3 636 meter så kändes det bra att springa på en kam dag två som låg på cirka 3500 meter. Platt var det aldrig men jämfört med första dagen kändes dag två enkel.
Dag 1: 38 km, Maneybhanyjang – Sandakphu
Dag 2: 32 km, Sandakphu – Molle
Dag 3: 43 km, Mt. Everest Challenge Marathon
Dag 4: 19 km, Rimbik – Palmajua
Dag 5: 28 km, Palmajua – Manebhanjang
Casey från Colorado var min rumskamrat under loppet. Så kul att lära känna henne. Stark kvinna som var första kvinna över mållinjen varje dag. Den här bilden tog jag när jag mötte henne dag två. Kvällen innan hade hon klagat över att hon är kass på att springa utför och jag tipsade henne om Spring Snabbare Fredriks knep om att låtsas att du är Pippi Långstrump med tre tequila i kroppen. Avslappnad och modig liksom 🙂
Casey ropade “here comes Pippi Longstocking” när vi möttes.
Dag tre var den vackraste dagen. När vi gick och la oss var det snöstorm men vi vaknade till den vackraste av morgnar. En morgon där vi fick se solen väcka fyra av dom högsta bergen i världen (Kanchenjunga, Makalu, Lhotse och Mount Everest)
Den äldsta tävlande var Rex Whittle 77 år.
Kompisarna Carl och Jason från England innan start dag tre. Carl hade fruktansvärda skavsår men tog sig hela vägen in i mål.
Lisbet och Jurgen. Han gillar att springa och hon att vandra.
En favorit jag kom att hänga många mil med är Howard. Han hade läst om det här loppet för några år sedan, rivit ur sidorna ur tidningen och bestämt sig för att ge sig själv en startplats i 65-års present.
Ian.
Liam och syster Siobhan från England.
Kin Yui var där med sina två vänner Ka Lai och Chung från Hong Kong.
Jürgen från Tyskland klagar inte över utsikten. Här har han har precis lämnat Sandakphu och ska ta sig 4,3 mil till Rimbik.
Inte tråkigt.
Dom flesta transporterna sker såhär, med korgar. Det finns inte många vägar i området.
Silvie från Spanien.
Brett Baker från England var yngst, 16 år. Han skulle springa med sin mamma, men tyckte det gick för sakta redan dag två så han drog iväg själv.
Mamma Rosemary kom efter – alltid glad.
Mitesh från England fick pris sista dagen för att haft störst leende ute på banan.
Mitesh och Jeanette.
Carl och Jason.
Kan man ha vackrare utsikt på jobbet? Kanchenjunga bakom ryggen och Mount Everest framför sig.
Jag hade med mig gels och … en Gott och blandat hemifrån. Dom salta katterna. Just där och då. Så. Jävla. Goda.
Efter att ha sprungit ensam nerför i en djungel i två mil kom jag till Siri Khola och träffade människor igen. På väg över en bro träffade jag det här gänget. En kille frågade om han fick ta en bild med mig.
Javisst sa jag, om jag får ta en med er.
Det fick jag.
Lisbet från Tyskland och Caz från England valde att gå dom flesta av dagarna. Här träffade jag på dom vid en vätskestation under dag två, dom hade gått en mil och stod och hejade, fikade och väntade på skjuts till mål.
Nina Razavi från USA kom trea av tjejerna.
Jason väntar in mig och Carl.
Paul Freary från England vann den totala tävlingen på 17 timmar och 35 minuter. Han och Mariano från Argentina slogs om förstaplatsen varje dag.
Mariano Ontanon från Argentina. Alltid glad, mest glad dag tre då det var över två mil nerför och han kände att det var hans dag att vinna.
Nina Razavi från USA kom trea av tjejerna.
Maike von Heymann från Tyskland kom trea av oss tjejer.
Sista två dagarna gick delvis på vägar som den här.
En typisk vätskestation. Bananer, kex, potatis och vatten.
Socker, vitaminer och mineraler. Whats not to like liksom 😉
Lokala löpare 🙂
Varje dag gick starten där vi gick i mål dagen innan. Och varje dag höll tävlingsledare Mr C.S.Pandey ett passionerat tal om att vi ska komma ihåg att dricka hela dagen!
Frukost med den här utsikten. En kopp te till? Ja, tack!
Jag känner mig enormt tacksam över att ha fått uppleva Himalayan 100 miles. Att dricka morgonkaffet med Mt Everest var mer känslosamt än jag någonsin kunde föreställt mig. Kommer aldrig glömma människorna, bergen eller känslan av att springa i mål efter 17 mil och 11 600 höjdmeter (upp och ner och upp och ner och upp och … )
Tack! Tack! Tack!
Häromdagen visade jag vilka av mina bilder som flest gillat på Instagram, men vilka är jag själv gladast över att ha fotat 2017?
En bild är alltid så mycket mer än bara en bild och svårigheten för oss som jobbar med bilder är att inte lägga in dom känslor jag som fotograf hade när jag tog bilden. Bara för att jag får en viss känsla när jag ser en bild så väcker den inte samma känsla i dig.
Min sambo kommer från filmvärlden och ställer alltid frågan “vilken historia vill du berätta med bilden?” En bra fråga som jag som Art Director alltid frågar mig när jag sitter där och ska välja mellan hundra, ibland tusentals bilder för att hitta rätt känsla och berätta “rätt” historia i en tidning, bok eller en kampanj.
En bild som gör mig lycklig är den högst upp men jag vet att jag är nöjd med den för att jag blir lycklig över själva dagen. Att jag orkade och vågade ta mig ut i Sarek. Krispig luft. Bara jag och mina tankar en hel dag.
Den här bilden från Colorado tog jag gående men jag gillar den. Den är enkel men berättar rakt på vad det är jag håller på med.
En till från Colorado. Alla som tältat vet hur härlig den där stunden är …
Jag kan direkt förflytta mig dit och känna känslan av att sitta i solnedgång. Tältet är rest, sovsäcken utrullad och jag har en kopp kaffe. Det enda jag ska göra nu är att njuta och sedan krypa ner i min sovsäck.
Schweiz – det overkligt vackra landet. Vandrade två dagar med Marie. Så. Jäfla. Vackert. Mitt klassiska tema, den lilla människan i den stora världen.
Den här bilden blev inte alls som jag tänkt mig men jag älskar den. Planen var att vi skulle fota med blixt för att hela cykeltröjan är reflekterande, men istället blev jag kär i den här, tagen med lång slutartid.
Hade en ide om att vi skulle fota en eld. Först skulle du bara tänka nice.
Men om du tittar en gång till så ser du att precis varenda en har en rutig skjorta. Det var till ett uppslag om just rutiga skjortor i Utemagasinet.
Blå berg. Himalaya. M A G I S K T. Punkt.
En barndomsvän. En folkabuss. Roadtrip. Norge. Lycka.
Den här bilden är inte lika bra rent ljusmässigt, men jag tycker så fasligt mycket om den ändå.
Utefest. Fick med mig Petra att springa upp på Slåttdalsberget. Tog tre bilder innan hon var tvungen att springa sitt snabbaste tillbaka för att hinna med att hålla en yogaklass. Jag stannade kvar och väntade på löpar och vandrargrupperna.
NÄÄÄÄJJJJ, drick inte stillastående vatten. Om det inte är för att ta en vacker bild 😉
10-åringen under en kvällspromenad på Nya Zeeland.
Selfie på bryggan. Också Nya Zeeland.
Den här är också en favorit. Inte tekniskt bra men hallå -> Never stop wondering, never stop wandering.
Avslutar med tre bilder som med absolut största sannolikhet inte ger dig samma känsla som mig. Först Elis och Mira sittande i ett hav av blommor. Det är den första dagen på 2017. Solen är på väg ner. Jag minns den ljumma kvällen, utsikten, bubblet i hela familjen – det här var sista natten i husbilen – dagen efter skulle vi flytta in i ett hus.
Och den här bilden får mig pirrig i magen varje gång jag ser den. Det är första kvällen på Nya Zeeland. Vi har lämnat jobb, skola, ett snöigt Sverige och rest i 24 timmar. Nu har vi landat, vi har hämtat husbilen, handlat, rullat några mil och nu slagit läger. Vi har precis bytt till shorts och är på väg till floden. Vi har tre veckor av äventyr framför oss. LYCKA!
Och avslutar med den här. Den är också fotad den där första kvällen på år 2017. Ute på kvällspromenad med the love of my life. Och hans kamera.
Du fattar. Exakt samma bild ger inte mig samma känslor som dig. Vilka är dina #bestnine enligt dig själv? Och vilken av mina bilder tycker du bäst om och varför?
Vad vill du läsa om? Vad tror du att min hjärna innehåller som du vill veta? Berätta så gör jag en julkalender med önskeinlägg!
Vill du ha mina bästa träningspass? Överlevnadsguide för en vinterns trainerpass? Mina bästa Ironmantips? Swimrunfavoriter? Prylarna jag aldrig skulle gå ut i skogen utan? Mina topp-tre-bästa-resmål? Hur du facking-lär-du-dig-älska-tempocykling? Ultimata julklapparna för triathleten?
Jag säger såhär: du önskar och jag gör en julkalender! Deal?
Du önskar mat. Jag skriver om mat.
Du önskar bra träningspass. Jag skriver om bra träningspass.
Du önskar Ironmaninspiration. Jag skriver om Ironman.
Du önskar prylar. Jag skriver om prylar. (Översta fotot är taget av Hans Berggren)
Hit me! Your wish is my command!