#LevförFan

LAPONIA TRIATHLON 2022

, 1

Laponia triathlon. Start vid midnatt. 3860 meter simning, 18 mil cykel och ett maraton på det. Det är jättelångt. Jättejättelångt. Men det är inte det som jag tänker på just innan start utan på att jag ska fira varje delmål. Första delmålet är uppfyllt, det är att komma hel till start. Huvudmålet är att komma hel i mål.

I vanliga fall hade jag sett mig själv gå i mål om och om igen men jag är ödmjuk inför den här tävlingen så mitt främsta mål är att vara hel så jag kan köra Ironman Kalmar och sedan Ironman Hawaii i år. Älskar Laponia men det är inte min huvudtävling i år så min plan var att lyssna på min kropp och säger den ”det här gör dig inte bättre inför Kalmar och Hawaii” så skulle jag kliva av. Enkelt att säga, svårare att genomföra men jag har ingen prestige i att fullfölja. Rent konkret så ser jag fram emot ett bra simpass med den bästa av utsikter för att inte tala om funktionärer och publik. Delmål är att klara mer än ett varv simning – för varje armtag efter det är längre än jag simmat förra året. Efter det cyklar jag till Tjotjas, känns det bra i kroppen så fortsätter jag till Nattavaara. Ett simtag i taget. Ett tramptag i taget. Ett steg i taget.

Vill du kika in i min hjärna under en lång natt så läs vidare.

Det är vindstilla och solen smeker horisonten. Jag går ut i vattnet och simmar några tag. Vill fylla våtdräkten med vatten så det hinner värmas upp och testa så mina nya glasögon (alltid nya inför tävling för att slippa imma) sitter bra och inte läcker.

Önskar lycka till mina medtävlande. Pontus säger att han vill göra det här lite snabbt så det är över. Sara säger ses efter banan. Tävlingsledare Robert ropar TRE-TVÅ-ETT och det låter TUUUUUT. Starten går och några springer ut i vattnet, jag går. Det är långgrunt och jag har ingen brådska. Mitt mål är att njuta av första simvarvet, fira andra och eventuellt ta i lite i det tredje om kroppen är med mig.

Efter ett bra tag så lägger jag mig ner och börjar simma. Simtag för simtag. Andas höger och ser midnattsolen lysa bakom granarna. Andas vänster och ser Dundret. Långt, långt bort ser jag den första gula bojen som jag ska förbi. Sakta, sakta närmar den sig. Tänker på allt jag är tacksam för. Om och om igen.

Efter det första varvet går jag upp och varvar konen tillsammans med Åsa Nilsson. Gör high-five med Bernhard som ligger några meter innan och redan rundat bojen på stranden. Jag och Åsa simmar sida vid sida under ett långt tag. Känns fint att se midnattsolen glimma till i hennes simglasögon när jag andas åt hennes håll.

Efter ett tag hör jag coach-Annas röst i mitt huvud “bredda, two-beat-kick och tre-takts-andning” säger hon så jag gör det. Känner hur jag ökar farten och tuggar på. Brinnande himmel när jag andas åt ena hållet, Dundret åt andra hållet. Ser inte så många andra simmare men de gula bojarna syns fint.

Några av de man älskar mest just den här natten. Funktionärerna. Mitt i natten står de där med hejarop och energi. FANTASTISKA!!!!

Jag tar med min påse in i omklädningstältet och byter om helt, av med allt blött och på med torrt ullunderställ, cykelkläder, vindjacka och vinterhandskarna. Efter någon minut kommer min simvän Åsa in i tältet, hjälper henne av med det sista av våtdräkten och går sedan ut till nattens dejt. Tysken.

Trampar iväg längst med älven och dricker min första gel. Över bron till Andra sidan. Lugnt. Lugnt. Väl uppe på den stora vägen mot Malmberget börjar jag trycka på. Fortsätter rakt fram genom rondellen där jag skulle svänga höger om jag skulle hem till Myrviksgatan. Förbi Sjöparkskolan där jag gick mellan och högstadiet. Förbi badhusparken där jag har bilder från när jag gick ut 9:an och alla killar hade midjeknäppta kavajer. Trampar på och funderar på hur sjukt det är att jag ska cykla i drygt sex timmar och sedan springa ett drygt fyra mil. Det går inte att ta in. Människor tycker jag är galen som kör från Stockholm till Gällivare själv. Det tar drygt 13 timmar, att jag simmar, cyklar och springer ungefär lika länge det verkar inte riktigt lika många tycka är knäppt. Eller är det bara bland de jag umgås med?

Mot Kullen och sedan vidare mot Tjoutjas. Det börjar gå uppåt direkt. Hade min vän Finn varit med så är det nu han hade skrikit “Nu är det ingen lek” och bränt iväg uppför. Nu är han inte här utan har precis opererat hjärtat. Livet ändå. Man vet ta mig fan aldrig vad det har att bjuda på.

Precis innan det vänder neråt mot Tjotjas lyser midnattsolen som allra finast. Sjöarna på höger sida är helt spegelblanka och högst upp står alla tävlandes namn i marken. Tänk att de varit och skrivit heja till mig där. Finaste funktionärer!

Möter Pontus i Tjotjasbacken och hejar – han vann för två år sedan och ser ohyggligt stark ut.

Odd har plockat en pallplats varje år han kört Laponia triathlon och han har kört alla. Sex stycken. Stark även i år. Jag brukar mäta hur jag ligger till beroende på var jag möter honom.

Herman Niva och jag höll hyfsat jämnt tempo genom nästan hela loppet men det hade jag ingen aning om när den här bilden togs.

Sjukt nöjd med mitt val av kläder. Frös aldrig. Plockade på vinterhandskarna när det gick utför och tog av dem när händerna blev varma uppför. Precis när jag ska svänga ut från Kullen ser jag en kille lägga ner sin cykel mitt på vägen och sätta sig. Saktar in och frågar om han är ok eller om jag kan göra något. Han säger att han bara är kall, ska värma sina fötter. Frågar om han vill värma dem i mina armhålor men han svarar att hans ska vänta på sin tjej Sara Wahlberg. Hon var precis efter mig så jag trampar vidare.

Tar det lugnt genom Gällivare och frågar kroppen om den vill cykla till Nattavaara.

Den svarar “de bjuder på kaffe där och vi har väl inget bättre för oss?” så vi fortsätter genom alla rondeller och svänger sedan vänster mot Nattavaara.

Myr. Myr. Myr. Spegelblank sjö.
Myr. Myr. Myr. Spegelblank sjö.
Myr. Myr. Myr. Spegelblank sjö.
Myr. Myr. Myr. Det luktar skvattram. Gott. Önskar det fanns en parfym som luktar såhär. Efter drygt 80 km är det en vätskestation men jag har fortfarande en nästan full flaska. Förbannar mig själv lite och dricker mer. Har en flaska fylld med gels, den sippar jag ur var femte kilometer. Sportdryck så ofta jag mäktar med. I min snackpack har jag packat godis. Mest snickers och salta döskallar. Är det det snabbaste energin? Nå nä men jag är så less på allt som heter bars och gels så jag köpte en påse smågodis för att ha något att se fram emot under natten. Plockar en godis då och då.

Mitt i natten står de där och gör vågen och skriker heja.

Alltså TACK från hela mitt hjärta för energin ni ger fortplantas rakt ner i benen.

Sex mil till Nattavaara och lika långt tillbaka …

 

Det är som en hägring en bit framför mig. En cyklist? En ren? Nä det är nog en cyklist? Eller? Sakta närmar jag mig Daniel Flöttmann från Tyskland. Kommer ikapp honom och frågar hur han mår, behöver du något? Han muttrar lite när jag cyklar om. Jag susar glatt nerför, glad över varje “gratismeter”. Efter någon minut cyklar Daniel om mig igen. Och så håller vi på så ett tag. Vid Nattavaara släpper jag honom för här ska det drickas morgonkaffe och jag ska gå på toaletten. Kliver av cykeln och stapplar till utedasset. Sedan morgonkaffe. Gott! En giffel och en liten bit salami. Tar en ny flaska med sportdryck och trampar iväg tillbaka mot Gällivare.

Löjligt vacker morgon men 18 mil är långt. Jättelångt. Det är långt att köra 18 mil bil. Vi cyklar. Men trampar man nog länge så svänger man till slut vänster och tillbaka till Sandviken.

Lite löpning på det här innan vi får gå i mål. 42 kilometer om vi ska vara nogräknade. Jag byter om till löparkläder och frågar kroppen hur den mår. Återigen svarar den att “bra, de bjuder visst på fika var femte kilometer och vi har ändå inget bättre för oss”

Av gammal vana springer jag iväg från cykeln. Det är som att kroppen “det är så här vi brukar göra, nu kör vi” Efter några hundra meter så börjar jag gå. Skickar ett sms till syster Lisa “Dags för en liten promenad” Försöker räkna på om jag skulle hinna i mål om jag väljer att gå hela maratonet. När det är platt fungerar det att springa men så fort det går uppför eller nerför skriker vänster baksida och höger knä. Men när vi går känns det bra så jag bestämmer mig för att gå förutom när det är platt.

Det är platt några hundra meter på Rallarstigen och några hundra meter efter Åke på toppen. Skrattade gott åt fransmannen Pierre-Yves som inte kollat banprofilen innan utan under tävlingen blir varse om att han ska upp på Dundret.

Från Sandviken springer man längst med älven och svänger sedan upp mot Dundret. Springer förbi det nybyggda området Repisvaara, vidare förbi Hellnerstadion och sedan genom skogen till femmanvägen. Vidare till Rallarstigen – mitt favoritparti. Skogsstig. Här och nu. Steg för steg.

Efter Rallarstigen så ska man upp på Dundret innan man får springa ner till Sandviken igen. Så när jag kommer tillbaka till Dundret tänker jag att det är väl lika bra att gå upp – det är fin utsikt och de bjuder på kaffe på toppen. På vägen upp står det:
KLIV.
KLIV.
ÖVERLEV.

Så jag kliver, kliver och överlever. Det går inte fort. Det är otroligt varmt. Men steg för steg tar jag mig mot toppen.

Möter min nya vän Daniel Flöttmann som är just före mig upp på toppen och han ger mig ett leende och säger “de bjuder på kaffe på toppen”

Herman och konen man rundar innan man vänder ner mot mååååål.

Vid varje vätskestation finns det chips, cola, gels, bars, vatten och sportdryck. Jag väljer cola och sportdryck i varje (skulle gärna valt vatten men sportdryck eller cola ger mig även socker och koffein = energi) Tar med en gel och suger i mig på vägen till nästa station.

Längtar efter min tandborste.

Precis innan vändning på en av Dundrets toppar.

Steg för steg in i mål. Sjukt nöjd med att ha en kropp och ett huvud som höll hela vägen in i mål. Ironmandistans nummer 20 – en natt att komma ihåg resten av livet.

Uppfyllde jag målet? Ja! Två dagar senare är jag oförskämt fräsch. Lite trött och med våtdräktsskav i nacken men glad och frisk.

Markus Bergman och Sara Wahlberg sprang tillsammans och såg starka och glada ut varje gång jag mötte dem.

Dagen efter var det prisutdelning och där njöt jag av alla historier. Pontus (som vann) fick punktering en kilometer innan växling till löpning så han sprang i cykelskorna till växlingsområdet. Klassiska “cyklingen gick bra men benen dog på löpningen” historier blandades med att historier om att det hade fastnat en gummisnodd från cykelskorna i drevet – och det förmodligen var därför det hade varit lite segt att cykla. En fick så stora magproblem att hon var tvungen att bryta. Flera frös så mycket att de valde att kliva av. Under mina tio år som triathlet kan jag räkna de som sagt “allt gick exakt enligt plan” på min ena hand. En Ironmandistans är många timmars arbete och saker händer. Saker händer alltid. Det är bara att hantera det och fortsätta framåt.

Fotografer: Andreas Sande, Alexander Engman, Micael Andersson, Bo Westerlund, Alexander Engman, Matilda Niva


Ps. För er som bryr er så simmade jag på 1:34:52 Cyklade på 7:12:02 Och förflyttade mig 42 kilometer på 7:27:46. Totaltid: 16:33:36

Nio skäl till att jag skulle anställa en Ironman – och ett till att jag aldrig skulle göra det!

, , 0

19 gånger har jag simmat 3860 meter, cyklat 18 mil och sprungit ett maraton på det. Genom åren har jag träffat tusen och åter tusen Ironmans. Här är nio skäl att jag skulle anställa en Ironman/Ironwoman direkt – och ett som gör att jag aldrig kommer göra det:

1. Planering.

Ska man få in x antal timmars träning ofta i kombination med familj och arbete så blir man snabbt en mästare på planering och att utnyttja tiden. Man lär sig bokstavligen byta mellan simning och cykling snabbast möjligt men min erfarenhet är att man även lär sig strukturera och använda den tid man har till förfogande på effektivaste sätt. Det är också en orsak till att jag lätt skulle välja att anställa en förälder framför en utan barn – du blir en freaking master på att planera och strukturera (även om det inte alltid känns så …)

2. Jobba långsiktigt mot mål och delmål

När du står där vid vattenbrynet så kan du inte tänka att du ska simma 3860 meter, cykla 18 mil och sedan springa ett maraton – då skulle du vända till sängen igen. Men att jag ska simma till bojarna därborta, sedan mot bron och när jag börjat cykla tänker jag vätskestation för vätskestation och tar mig framåt. På exakt samma sätt delar en Ironman upp enorma projekt i delmål och betar av dem ett efter ett. 

3. Plan A – B – C

Den perfekta dagen med det perfekta loppet finns inte. Det händer alltid saker som du inte kan påverka och det är bara att acceptera och fortsätta framåt. Det tar du med dig till jobbet också – allt går inte alltid exakt enligt plan – när det inte gör det så löser en Ironman det och tar en annan väg. 

4. Mindset.

En Ironman är en dag med dig själv så om du inte trivs med ditt eget huvud och har förmågan att roa och pusha dig själv kommer du inte ta dig i mål. Du kommer vara ditt tröttaste, ditt suraste och ditt lyckligaste. Alltså har varenda en som genomfört en Ironman träffat de flesta av sina egna demoner och vet hur de handskas med dem under ett lopp och förhoppningsvis också i livet och på jobbet. 

5. Energi. 

När du startar ett lopp har du energi för att prestera på topp i cirka 90 minuter – sedan måste du börja fylla på – gör du inte det så vet varenda Ironman vad som kommer hända. DU TAR DIG INTE IN I MÅL PÅ NÅGON REKORDTID. Alltså lär man sig snabbt hur ens kropp och huvud reagerar när energinivåerna är låga och gör något åt det INNAN hastigheten sänks på cykeln eller i ett projekt. 

6. Mäter framgång. 

En Ironman vet att det inte är personbästa på en träning som gäller utan att sakta, sakta trappa upp för att vara snabb när det gäller och genom att mäta så kan man träna mer effektivt. Det finns de som mäter allt och tycker att deras excelark (läs träningsdagbok) är det sexigaste som finns och så finns det de som bara ser till att få in milen men jag har aldrig träffat en Ironman som aldrig ägt en träningsklocka av något slag. 

7. Här och nu. 

Under ett lopp så vet du inte hur du kommer må runt nästa kurva. Du kan göra allt du kan för att få i dig energi och färdas framåt i en hastighet som är ditt snabbaste för att hålla in i mål men du vet också att det enda vi har är här och nu så man njuter när det går att njuta och däremellan hanterar man livet och loppet och vet att det är mycket möjligt att vi är på topp igen efter nästa kurva – så det är bara att fortsätta framåt. 

8. Återhämtning.

Tränar man hårt lär man sig snart att återhämtning är otroligt viktigt – ibland viktigare än själva träningen. Och har man kommit så långt så kan många också ta det vidare in i jobbet och livet och förstår att för att prestera på topp behöver du även återhämtning från jobbet för att prestera på topp. Sömn är högprioriterat. 

9. Träning. 

Hjärna och kropp hänger ihop och så länge vi pratar om träning som inte tar över hela ditt liv så är det något väldigt positivt att du det fakto tränar hela kroppen och väldigt allsidigt när du tränar triathlon eftersom du varierar mellan åtminstone simning, cykling och löpning. Du kommer ha en anställd som kommer kunna prestera på topp både mentalt och fysiskt. 

En orsak till att jag inte skulle anställa en Ironman:

Det finns oändligt många Ironman som bokstavligen har huvudet i sin egen röv och på riktigt tror att deras liv står och faller om de inte får till ett personbästa på nästa lopp och inte kan prata om något annat än farten på deras senaste intervaller. Det finns nog bara en tråkigare människa att jobba med och det är +-50-åriga män som berättar att de sprungit milen på 39 minuter. 

När. De. Gjorde. Lumpen. 

Hur du får reda på om det är en Ironman du intervjuar? De kommer berätta det. 

Ironman eller inte, håller du med om min lista? Något att tillföra?

Norrländska uttryck

, , , , 0

Min släkt pratar finska, eller meänkieli som är den bästa av blandningar. Jag gick på finska som hemspråk i grundskolan (mest för att då fick man äta Terva lakritsi och åka till Finland en gång per år) När jag är i Finland så förstår jag vad de pratar om men kan inte prata. Älskar finskan innerligt, det är som ett hemligt språk för kan man det inte så förstår man I N G E N T I N G !

Bandet Hooja använder många uttryck som i min värld är självklara men jag har insett att det inte är det i andras öron. Hooja är i sig ett självklart uttryck för ”nej men usch vad jobbigt”.

Hur många av de här är självklara för dig:

– Helvetin huvvä.
– Nå jo.
– Nu far vi.
– Föra.
– Det var nå djävulskt vad de lever om.
– Kitos ja anteksi.
– Huvvaliigen.
– Karra.
– Vars ska jag he den hära?
– Nä vet du vad, jag ids int i dag.
– No niin.
– Fick du hurven?
– Vars har du hett den?
– Vi ska fara på affären.
– Bänglar.
– Bäjse.
– Hörrö.
– Den står på bron.
– Vaara

Det är många som inte vet att Finland och Sverige var under 600 år samma land, ända fram till år 1809. Då förlorade Sverige ett krig mot Ryssland och därmed blev Finland en del av Ryssland under omkring hundra år. Tornedalen delades i två delar när Finland skildes från Sverige och gränsen mellan Sverige och det ryska storfurstendömet Finland gick rakt igenom ett område där de flesta människorna talade meänkieli. År 1917 blev Finland självständigt, men gränsen mellan Finland och Sverige ligger kvar där den drogs 1809. Sedan dess har språken på båda sidor om gränsen utvecklats i olika riktningar.

I slutet av 1800-talet, under nationalismens tidsålder i Europa, ville regeringen etablera ett starkt svenskt och gemensamt språk i Sverige. Det innebar att man ville försvenska alla de folkgrupper som bodde i Sverige men som hade ett annat språk som modersmål, t.ex. samiska, meänkieli och finska. Svenska blev det enda undervisningsspråket i skolan. Farmor berättade att hon inte förstod någonting de första åren i skola och att de blev slagna om de pratade finska på rasterna.

Försvenskningen fortsatte ända in på 1960-talet och den ledde till att många tappade sitt modersmål. Många föräldrar slutade prata meänkieli med sina barn bl.a. eftersom språket hade lägre status än svenskan. Man säger i dag att två generationer talare tappade sitt språk på grund av försvenskningspolitiken.

No niin är en av de mest användbara uttrycken som finns och kan betyda allt från ABSOLUT till ALDRIG I LIVET. Kolla gärna på Ismo Leikola som förklarar det bra. 

Foto: Nadja Odenhage

Hemma är här. Och där. 

0

Lappland är hemma för mig. Stockholm är också hemma för mig. 

Jag älskar kontraster, har alltid gjort. Snöstorm i Lappland. Pulsen i Stockholms tunnelbana. Att känna mig lycklig i underställ. Eller i en vansinnigt snygg klänning. Att köra hårda intervaller på löparbanan. Att pratande springa till ett fik och dricka kaffe. Att köra en tävling för att vinna är lika självklart för mig som att jag kan köra en tävling för att uppleva den. Jag ser inga konflikter i det här men har förstått att många gör det. 

Många vill sätta mig i ett fack och berätta hur jag är men så hoppar jag över till ett annat fack för det är roligare. Livet är för kort för att jag ska leva enligt någon mall. 

Det finns de som tycker att det borde vara en konflikt mellan att jag vill bo i norra Sverige OCH i södra. Jag har aldrig sett någon konflikt. Jag trivs i bägge landsändar. Jag har oftast lätt att trivas där jag är. Och jag tänker att det är för att jag trivs i mig själv – för om det är något jag lärt mig så är det att vart jag än går så följer jag själv med.

Ingenting i mitt huvud förändras för att jag byter plats, förutom att jag lär mig nya saker. Alltså gäller det att se till att älska sig själv. När du gillar dig själv är det enklare att gilla andra. Och när jag är intresserad av andra så lär jag mig nya saker och världen blir ännu mer intressant. Jag tycker nya människor och nya platser är intressanta. Men få saker är så ointressant som människor och platser som är självupptagna, giriga eller bittra. Alltså försöker jag undvika sådana. Och för att vara tydlig så blir jag bara glad när vänner vågar vara ledsna i mitt sällskap, det betyder att vi är riktiga vänner. Men om du är självupptaen, girig och bitter varje gång vi ses så kommer jag ifrågasätta din värld. Är det så att du inte gillar ditt eget sällskap?

Jag brukar säga att göra en Ironman är en hel dag för sig själv. Gillar du dig själv så blir det en bra dag med många bra snack. Men gillar du inte dig själv så blir det en jävligt jobbig dag.

#LEVFÖRFAN 2022

, , 1

#Levförfan är mitt livsmotto. En påminnelse om att jag ska dö en dag. Men inte idag – idag ska jag leva! Njuta. Lukta. Känna. Ta stora djupa andetag av livet liksom. För varje födelsedag jag får desto tacksammare blir jag. För jag vet att idag är jag här. En dag kommer jag inte vara det.

Senaste åren har jag gjort en “limited edition” #Levförfan. Jag får varje vecka frågor om tidigare års designer går att köpa men jag säger nej – limited edition är limited edition. Missar du chansen så missar du chansen!
2022 års mugg har en fredsduva graverad. Givetvis med norrländsk touch med hjortron och grankvistar. Ville att den skulle kännas lite som en tatuering med en smula inspiration av de där vita fredsduvorna i keramik som många hade upphängda i fönstren när jag var liten. Millis Sarri hjälpte mig.

När jag beställde graveringen av Karol (som alltid graverat mina muggar) så hoppades jag att kriget skulle vara ett minne blott. Karol bor med sin familj tio mil från den ukrainska gränsen, där är kriget väldigt närvarande. 50 kronor av varje mugg kommer gå till UNHCR. För att det känns rätt.

På andra sidan muggen hittar du ”Andas ut. Andas in. #Levförfan”

Hoppas innerligt att du gillar den. Du hittar 47 stycken att köpa hos Love from lapland när de är slut är de slut.
Jag tänker ge bort en mugg så kommer du på någon som behöver en #Levförfan mugg så kommentera här eller på @lanttolife på Instagram och berätta vad #Levförfan är för dig och är den inte till dig själv så @ den du tycker ska ha den och berätta varför. (utser en vinnare på fredag kväll)

Här hittar du årets #Levförfanmugg!

Ps. Det finns en variant av #Levförfan som alltid går att köpa, men just den här har jag låtit gravera 48 muggar. Det är de som finns med den här designen. För att fira mitt 48:e år.

Load More

©2018 LanttoLife
Webbutveckling och design av 4weekweb.com