New York

New York Marathon. 4,2 mil. Vilken fest. Vilken bana. Vilken dag!

Vaknade upp och funderade som jag alltid gör inför tävlingar VARFÖR. Varför tyckte jag att det var en bra ide att anmäla mig till ett marathon? Som ni ser på bilden ovanför så funderar jag inte på det när jag väl är igång. Jag och Lisa på väg över Verrazanobron.

Men om vi ska ta det från början så klev vi upp 04:00 och åt frukost – inga problem eftersom vi fortfarande var jetlaggade. Tog Springtimes buss ut till startområdet på Staten Island. Där hittade vi igen ett gäng vi kände. Här står Anders, Annika, Helena, jag och Lisa med Verrazanobron i bakgrunden. Att vi lite ser ut som vi är på väg till soppköket beror på att man kan sätta överdragskläder i en påse som man får tillbaka i målområdet (det är en sådan Anders har i handen) men man måste gå in i startområdet senast en timme innan och där får man stå och frysa bäst man vill. Så alla tar med och på sig kläder som man sedan slänger vid start. Anders var sjukt nöjd med sina byxor som han hittade för 6 dollar på Daves Deal i Harlem dagen innan.

För första gången någonsin så var det som funktionärerna sa. Det vill säga gott om toaletter i området man hänger i innan man går in i startfållan.

Träffade Margareta som var mer än redo för marathon.

Grekisk yogurt till breakfast nummer två. Det finns kaffe och bagels i området men vi hade med oss lite extra mat. Inte en chans att jag håller mig mätt mellan 05:30 och 14:00. 

Efter att ha frusit mycket i det “orange” området så klev vi in och frös mycket i startområdet.

Det roligaste där var att vi hittade Erika med sina splittider på armen.

Gissa fötterna.

Vi hittade några klubbkompisar i folkhavet. Det är nästan 50 000 löpare som startar. 

När dom spelade Frank Sinatras “New York, New York” innan startskottet gick så började jag nästan gråta. Så mäktigt var det. Men det var ännu mäktigare att springa över bron med syster Lisa. Vi flög fram och pratade om att det var helt galet att vi var just här. Just nu. Mäktigt.

Verrazanobron var mäktig, men det var när man kom över på andra sidan som jag kände mig blödig på riktigt. Publiken jublade. Det var trummor. Trumpeter. Band i varje kvarter. Gospelkörer. Blåsorkestrar. Vilken stämning.

Kollengan Johanna kom tassande förbi och sa att det gick tungt. Men det såg lätt ut och hon bara försvann.

Efter drygt en mil så hörde vi ett “tjenare brudar” och klubbkompis Niklas Svidén dök upp bakom oss. Vi skrattade lite ihop och sedan försvann han. 

Banan går genom alla fem stadsdelar i New York. Vi började ute på Staten Island och sprang sedan över bron Verrazano-Narrows och tog oss till Brooklyn. Och det går inte att säga nog många gånger VILKEN JÄVLA STÄMNING!

Jag upplevde det aldrig tråkigt under dom första 27 kilometrarna, det var fest och jag och syster Lisa pratade, skrattade och berättade för varandra hur grymma vi är. Vi sprang hela tiden lite snabbare än vi planerat, pratade om att sänka farten men eftersom vi kunde prata med varandra och kroppen kändes så lätt så tassade vi vidare i cirka 5:05-tempo. Skrattade åt att vi är riktiga nybörjare och säkert går ut för hårt men att sänka farten kändes helt fel. Dessutom brukar jag alltid känna mig stark efter 30 km på mina Ironmanmarathon.

När jag börjar springa så tänker jag aldrig jahapp nu ska jag springa 42 kilometer. Jag tänker i former av springa till nästa vätskekontroll (och dom kom ofta) eller springa till vår support Lisa och John som vi visste skulle stå på två ställen efter banan och sedan hade vi bestämt ett cafe där vi sågs efteråt.

När vi passerade 21 km jublade Lisa och jag. Jag skämtar inte, vi lät som vi vunnit loppet när vi hojtade PERSON BÄÄÄÄÄSTA till varandra och sa att nu borde bror Martin där hemma vara lite rädd för att vi kommer ta hans familjerekord på maraton (03:47:ngt)

Nästa delmål för mig brukar vara 30 km då många säger att det riktiga maratonet börjar, då man skiljer agnarna från vetet och hej å hå. Alla andra gånger så har det funkat att säga åt min hjärna att det är nu det börjar, det är nu jag är som starkast. Men den här gången. Ett ord. Tungt.

Det började lite skönt klassiskt på Pulaski Bridge där jag och Lisa bestämt att vi skulle ta det lugnt för att spara krafter till dom sista milen. Här är vi på väg över till Queens innan vi tog Queensboro Bridge in till Manhattan. På Manhattan går banan norrut via First Avenue en snabb vända in i Bronx innan vi vek söderut igen genom Harlem och sprang längs Fifth Avenue till målet i Central Park.

First avenue är lång. Faktiskt jättelång. Minns inte riktigt hur många gator man springer men jag minns att jag började räkna där det var tvåsiffrigt och så visste jag att supersupporten Lisa och John skulle stå på vänster sida på 110:e. Det kändes inte som man kom framåt alls. Och det kändes som det var svagt uppför hela vägen till mål.

Det var tungt. Jag försökte vända tankarna. Jag satte på musik. Det hjälpte ett tag. Speciellt när “What Does the Fox Say?” kom. Då tänkte jag på hur jag och min 6-åring tokdansade till den i köket förra veckan. Körde en lista i huvudet över allt jag är tacksam för. Det fungerade ett bra tag. Tryckte i mig min sista gel. Hade fyra med mig, men drog i mig dom mycket tidigare än jag tänkt mig för att jag sprang med Lisa och hon började hinka gels redan vid fem kilometer, jag vet att hamnar jag efter i energiintaget så kommer jag aldrig kunna hänga på henne.

En bit efter first avenue tappade jag bort syster Lisa vid en vätskekontroll. Publiken var fortfarande magiskt bra. Man hörde en våg av GOOO SWEDEN!!!! längst med hela banan.

Det fanns gels vid en station efter 22 km. Ryckte två och sprang vidare. Dom var jag väldigt glad över senare för det var enda stället det fanns något annat än vatten, Gatorade och banan.

Helt ärligt så var sista milen ren plåga. Hade gärna gått den men det som drev mig var att jag ville klara mitt B-mål att komma in under fyra timmar och att jag ville komma i mål och känna att jag gjort det jag kunde just den här dagen. Men också att jag vet att går jag så är det ännu längre tid jag måste vara ute innan jag får sätta mig och ta en god kaffe med min medalj runt halsen. Så jag sprang. Eller sprang och sprang. Jag tog mig fram i något som var snabbare än att gå.

Och det stämmer som vanligt att det verkligen är efter 30 km det verkliga loppet börjar. Det spelar ingen roll hur fort du sprungit dit om du börjar gå. Så här sprang jag om Elviskopian som gick och 100-tals andra. Skön känsla att springa om. Eftersom jag var i en tidig startgrupp så hade jag mest bara blivit omsprungen dom senaste timmarna.

03:55:18 stod klockan på när jag sprang i mål. Lättnad var känslan.

Väl i mål drevs man framåt ganska snabbt. En medalj runt halsen. En värmefilt på  kroppen och så slussades man vidare. Det kändes som det var flera 100 volontärer som stod och skrek att dom utan extrakläder skulle hålla vänster och dom som ska hämta upp kläder ska hålla höger. (Och ja, ändå gick folk fel…)

Och det kändes som det var flera kilometer att gå innan man fick sin påse med kläder. Mäktigt med det vaggande, haltande havet av maratonmänniskor som tog sig framåt.

Stoltast är jag över min och systers första 21 km. Vi höll en jämn och för oss väldigt bra fart. Man kan spekulera sig till döds om vi hade klarat vårt tidsmål på 03:44:44 om vi tagit det lite lugnare. Kanske. Kanske inte. Jag skiter i vilket. Jag tycker jag hör att alla har samma upplevelse. Det är så här NYCM är. Jag tänker vara nöjd, nöjd, nöjd. Det var mitt första rena maraton. Jag som alltid sagt att jag aldrig ska springa marathon. Sedan ändrade jag mig till “jag ska aldrig springa marathon såvida det inte är den i NYC”.

Att jag gått från att springa en mil som längst för fyra-fem år sedan till att tycka att det är en riktigt bra ide att signa upp sig för ett marathon om 40 dagar. Det är så lätt att jaga vidare, inte vara nöjd med sina tider. Att jämföra sig med vänner som är bittra över att dom sprang på över 3 timmar. Att. Att. Att. För mig är det helt fucking fantastic att jag kan springa. Att jag vill springa. Ja, jag kan till och med sträcka mig till att jag älskar att springa.

Har flera gånger fått frågan om jag är sur över att syster slog mig. Och helt ärligt – inte ett dugg. Försöker känna efter men jag är bara otroligt stolt över henne. Att jag fick uppleva en så stor del av NYCM med henne upphöjde upplevelsen gånger. Den där bubblande känslan, skrattet som inte gick att hejda när publikhavet efter första bron hejade på oss den kommer jag leva länge på. Länge.

Om du ska springa New York marathon (och det hoppas jag du ska, det var en upplevelse du kommer komma ihåg hela livet) så är det här mina sex bästa tips. 

1. Som löparkollegan Jonas sa “dont underestimate the kyla”. Det är svinkallt vid start. Alltså jättejättejätte kallt. Du kan inte ha med dig för mycket kläder. Dels en påse som du lämnar in och sedan massor att ha på dig som du kastar vid starten. Sedan var det perfekt att springa i korta tajts och en t-shirt. Vi stod länge och spekulerade om vi skulle ha mer kläder på oss, men nej. Det spelar ingen roll om du hackar tänder en minut innan du börjar springa. Ha på mössa och vantar någon kilometer och kasta dom när du är varm. För varm blir du.

2. Försök få starta på den övre delen av bron så du får njuta av utsikten. Man får byta startgrupp om man byter neråt, alltså till dom som startar efter dig.

3. Om du har någon som ska heja så var våra supersuppers först vid 12 km, där går banorna ihop. Du har sprungit en lång raksträcka och så kommer först en vänstersväng och sedan en högersväng. Just efter den stod John och Lisa. Så härligt. Sedan stod dom på 110:e gatan och så mötte vi upp dom på Starbucks på 73:e gatan och Columbus. Så kul att ha hejarop att se fram emot …

4. Det är när du börjar springa norrut på Manhattan det blir riktigt tungt. Efter 25 km sådär. Bra att mentalt veta det, lägg in det i huvudet och öva på att behålla en bra löpteknik även när du blir trött, trött, trött.

5. Dom delade ut gels vid ca 22 km. Ta några stycken för sedan blir det bara sportdryck, vatten och banan fram till mål

6. NJUT! Enligt mig så är det här ingen snabb bana, men det måste vara världens bästa maraton. Vilken publik. Heeeeelt underbart. Jag säger insup. Njut. Använd alla dina sinnen. Snabba tider kan du göra på någon annan tävling.

7. Fira. Njut av en av dom mäktigaste städerna i världen.

Så vad väntar du på? In och sätt upp dig på väntelista för nästa år.