”Jag hatar det här jävla loppet, jag är glad att det är sista gången” muttrar jag med regnet rinnande lägst med ryggraden, blöt från topp till tå efter 18 mil på cykel. Men innerst inne vet jag – det är exakt sånt här jag älskar att minnas. Det här är berättelsen om den sista upplagan av Laponia Triathlon. Om kalla kårar, varma människor och varför man aldrig ska lita på någon som säger att det är nära till Åke på toppen.
Med nio dagar kvar till Ironman Kalmar börjar jag varje dag med att svara på frågor om allt och inget. Jag har kört 23 Ironmandistanser lite här och var i världen men när någon frågar så är Ironman Kalmar den tävling jag rekommenderar till alla om man ska köra en enda i livet. Det finns ingen annan tävling som har så fantastisk publik. Och att få cykla på Öland. Älskar!
Igår fick jag mejl om att Laponia triathlon blir av! Det är klart det finns massor som kan hända så tävlingen inte […]
Imorgon vid den här tiden hoppas jag ha fått springa på den här mattan. Ironman Kalmar. Jag är inte i min livs […]
Jag tyckte det var svårt att packa för Himalayan stage race – det kan vara vinterväder och sommarväder. Listan vi fick från tävlingsledningen […]
Idag var det dags – mitt första inomhustriathlon. En supersprint. 200 meters simning, 1 mil cykel och 2,5 km löpning på det. […]
Jag tänkte det blir ett bra träningspass. Jag tänkte det blir kul. Jag tänkte det är ju inte så långt. Nu tänker […]
Anmäld till min första tävling 2018. Laponia triathlon – Ironmandistans i midnattsol. Kunde inte låta bli. Det som fällde avgörandet för min del var […]
Stockholm triathlon – alltid en bra dag! Det börjar kännas som en tradition att jag och Lisa är speakers vid startområdet. Obeskrivligt […]
Torsdagen den 6 juli gick Laponia sprint då du simmar 750 meter, cyklar två mil och springer fem kilometer. Syster Lisa och […]
