Idag var det dags – mitt första inomhustriathlon. En supersprint. 200 meters simning, 1 mil cykel och 2,5 km löpning på det.
Tänkte som sagt var ”det blir ett bra träningspass. jag tänkte det blir kul, jag tänkte det är ju inte så långt” Och vet du det blev ett bra träningspass, det blev kul och det var inte så långt.
MEN. Sprint är enligt mig knäppt jobbigt – hela tiden tills jag är klar. Otroligt välordnat, och hur kul är det inte att kunna köra ett helt triathlon inomhus? 200 meter i pool – vi skulle simma fem varv och runda bojar istället för att ta i kanten. Kul!
Sedan sprang vi genom en korridor till våra cyklar (som vi fått ställa in före start)
Vi kunde se på skärmen på vår Wattbike hur vi låg till och på skärmar uppsatta i gymmet. En mil cykel. All in. Knäppt jobbigt men också skönt att se kilometrarna ticka ner.
En mil senare hoppade vi av och ställde oss på löpbanden. Och sprang vårt snabbaste. Två och en halv kilometer – hur kan det kännas så långt? Jag bara undrar. Jag var nöjd över två saker. Att jag gjorde något som kunde liknas vid löpning 25, kilometer OCH att min sista kilometer var min snabbaste. Det trodde jag inte dom första metrarna, då kändes det mest som överlevnad.
Även på löpningen kunde vi se hur långt vi sprungit, vilken hastighet vi höll och hur vi låg till jämfört med dom andra.
BOOM! En supersprint avklarad!
Tack för grymt bra träningspass! Förlåt tävling.
Thomas Stade laddade om och drog igång herrarnas heat direkt efter. Nummerdragning …
Nästa helg är det tävling igen. Kan du så kör! (Men då är min plan att vara på Maldiverna)
