Sök
Stäng denna sökruta.

INOMHUSTRIATHLON

Idag var det dags – mitt första inomhustriathlon. En supersprint. 200 meters simning, 1 mil cykel och 2,5 km löpning på det.

Tänkte som sagt var ”det blir ett bra träningspass. jag tänkte det blir kul, jag tänkte det är ju inte så långt” Och vet du det blev ett bra träningspass, det blev kul och det var inte så långt.

MEN. Sprint är enligt mig knäppt jobbigt – hela tiden tills jag är klar. Otroligt välordnat, och hur kul är det inte att kunna köra ett helt triathlon inomhus? 200 meter i pool – vi skulle simma fem varv och runda bojar istället för att ta i kanten. Kul!

Sedan sprang vi genom en korridor till våra cyklar (som vi fått ställa in före start)

Vi kunde se på skärmen på vår Wattbike hur vi låg till och på skärmar uppsatta i gymmet. En mil cykel. All in. Knäppt jobbigt men också skönt att se kilometrarna ticka ner.

En mil senare hoppade vi av och ställde oss på löpbanden. Och sprang vårt snabbaste. Två och en halv kilometer – hur kan det kännas så långt? Jag bara undrar. Jag var nöjd över två saker. Att jag gjorde något som kunde liknas vid löpning 25, kilometer OCH att min sista kilometer var min snabbaste. Det trodde jag inte dom första metrarna, då kändes det mest som överlevnad.

Även på löpningen kunde vi se hur långt vi sprungit, vilken hastighet vi höll och hur vi låg till jämfört med dom andra.

BOOM! En supersprint avklarad!

Tack för grymt bra träningspass! Förlåt tävling.

Thomas Stade laddade om och drog igång herrarnas heat direkt efter. Nummerdragning …

Nästa helg är det tävling igen. Kan du så kör! (Men då är min plan att vara på Maldiverna)

Nå gillar du det här så gillar du nog också

Laponia triathlon 2025

”Jag hatar det här jävla loppet, jag är glad att det är sista gången” muttrar jag med regnet rinnande lägst med ryggraden, blöt från topp till tå efter 18 mil på cykel. Men innerst inne vet jag – det är exakt sånt här jag älskar att minnas. Det här är berättelsen om den sista upplagan av Laponia Triathlon. Om kalla kårar, varma människor och varför man aldrig ska lita på någon som säger att det är nära till Åke på toppen.

Läs mer »

Mellan himmel och här

Förändringens vindar. I världen. Men också i mitt lilla hörn av världen. Från att varit mittpunkt i mina barns liv är jag nu en bifigur. Åttonde januari vinkade jag hej då till Mira min Mira som nu backpackar i Asien i tre månader. Jag är så innerligt glad att hon gör det.

Läs mer »

#LEVFÖRFAN 2024 LIMITED EDITION

Årets #Levförfan. På ena sidan står det ”Nu vänder det” och på den andra, som alltid, #Levförfan. Två små men kraftfulla påminnelser om att hålla humöret uppe, fira småsegrarna, och ta livet med en stor dos envishet och en näve humor.

Läs mer »

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *