Vem är Sofie?

Fick frågan “Vem är Sofie?” idag. Hur svarar man på det?
Vem är jag? Vem vill jag vara? Är jag personen som jag vill vara? 

Träffade en bloggläsare förra veckan som sa “det är konstigt att träffa dig på riktigt, för jag känner ju dig jätteväl men du vet ingenting om mig”.

Det fick mig också att fundera. För jag är alltid 100% ärlig i det jag skriver här, men om jag skriver om en sak så finns det 1000 saker jag inte skriver om. Träningen är inte ens en timme av min dag, det finns 23 timmar som jag oftast inte ens snuddar vid när jag skriver här. Och jag tycker det är skönt att det är så. Jag har ingenting att dölja, men känner inte heller att jag måste skrika kolla, kolla, kolla på mig, kolla vad jag gör (här säger säkert många emot mig, jag driver trots allt en ren ego-blogg…)

Men det är som jag sa när jag hamnade på ett uteställe i Stockholm … när jag återigen stod där i jeans och sneakers med 2 väskor för mycket. Alla andra var supersnygga och med bara en handväska. Givetvis av rätt märke. Min kompis undrade om jag kände mig fel.

Ja. Fast bryr jag mig? Inte ett dugg! Jag vet vem jag är, jag vet vad jag kan och jag var där för att träffa mina vänner. Vänner som känner mig, som jag kan skratta med i timmar, men frågar någon efteråt vad som var så kul så kan vi inte svara på det.

Och det för mig in på ämnet andra människor, för är det något som jag har svårt för så är det oärliga människor. Sådana som inte pratar med en först, inte bemödar sig att låtsas som man finns. För att man inte har rätt kläder, hudfärg, yrke, kön eller vad det må vara som gör att de inte ser en. Men när man berättar vad man gjort eller vad man kan så är man plötsligt värd att prata med och högintressant. Eller inte. Jag säger bara fi f*n! Men mer om det en annan dag.

Om jag ska välja ut några inlägg som du ska läsa om du vill lära känna mig så skulle jag börja med att tipsa om inlägget där jag skriver om min familj (de viktigaste personerna i mitt liv), fortsätta med vad jag sätter i munnen och sedan vad jag tänker om livet. Det räcker.

Men vill man så kan man sedan ögna igenom några tävlingar som Ironman Nice,

ÖtillÖ,

Norseman och Ironman Kalmar. Funderar man då över hur jag hittar träningstid med heltidsjobb, två barn och tusen andra intressen så läser man det här inlägget. 

Triathlon kom in i mitt liv för bara 3–4 år sedan. Fallskärmshoppningen har funnits där i snart 20 år. Var på bästa vännernas bröllop för ett tag sedan, i bordsplaceringen beskrev de mig som “Sofie Lantto, den enda som har fler än 24 timmar om dygnet. Fallskärmsinstruktör, yogainstruktör, skidlärare, cykelinstruktör, sa vi att hon är instruktör?”. Mellan raderna i den beskrivningen har ni förklaringen till att jag försöker förmedla glädje och kunskap i vad jag håller på med. Om jag lärt mig något så vill jag gärna dela med mig. Som hur jag tänker när jag växlar mellan grenarna i triathlon, skador, eller träffar Rasmus Henning och vill att alla ska få höra hur bra han är. 

Men man kan också skumma igenom lite snabbt vad jag gjorde år 2010 eller 2011. Eller kika in och se vad jag gör på jobbet. För jag älskar mitt jobb, men jag ÄR inte mitt jobb. Jag är Sofie. Punkt. Men som sagt var, börja här eller här om du vill veta vem jag är.

Jag brukar tänka att det jag gör och det jag säger under en dag ska jag känna mig nöjd med när jag lägger mig på kvällen. Och jag somnar nöjd nästan varje kväll. Tack är ett ord jag använder mycket i mitt huvud. Tack för allt jag har, och då menar jag allt från min familj och att vi är friska, till mitt jobb och allt däremellan.

(Ikväll har jag en liten irritation i kroppen och det är för att jag inte hunnit svara alla som mejlat om plats till Ironmanspinningen, jag jobbar på att alla ska få komma så håll ut, jag är otroligt glad över att just du vill komma. Mejl kommer så fort jag vet, men räkna med att du har en cykel…) 

Sådär, nu känner du mig lite bättre. Vem är du? Är du den du vill vara?