Familj

Jag skrev det här inlägget 2014 – men har aldrig publicerat det. Min pappa opererade sitt hjärta och inlägget börjar när jag pratar med honom kvällen innan operationen: 

Jag: – Ska jag komma hem, jag kommer upp om ni vill.
Pappa: – Nej, nej, men om jag så att säga inte kommer hem, finns det någon som kan komma upp då?
Och du. Min kista. Om det skulle vara så. Längst fram tänker jag mig att Bengt och Ove ska bära. Sedan Hans och Anders på mitten. Längst bak tänker jag mig att Martin och Ola ska bära. Fast jag vet inte, Ola har ju sagt att han kan ta på sig uppdraget men han har ju pacemaker. Det kanske är bättre att Lars-Gunnar tar det.

Vi är inte så mycket för känslor i norrland. Man liksom bara vet att man älskar varandra fram till man säger något annat. Men om jag inte ska vara så jävla norrländsk så säger jag, Pappa, jag älskar dig!

Skulle jag fortsätta så skulle jag tacka för att han och mamma för att dom gett mig den bästa uppväxten man bara kan drömma om. Att dom lagt grunden för allt jag tycker och står för. Han och mamma har alltid funnits där och gjort att jag bokstavligen vågat hoppa. Resa. Utbilda mig. Inse att livet blir vad man gör det till.

Han är en förebild på många sätt. Det norrländska ”nå ordnar det sig” kombinerat med sin framåtanda. Han startade sitt företag utan några pengar, byggde upp det, jobbade hårt. Mycket. Men slutade i tid. Sålde det för drygt tio år sedan.

Jag kan sakna att få hänga med honom nå så förjävligt, men sedan när vi ses så blir jag irriterad på en gång. Brukar tänka att det är för att vi är lite för lika. Han vill gärna att alla ska göra det han tycker är viktigt just nu. Och så fort vi gjort det så börjar han styra med att man ska göra något annat, i hans huvud finns alltid en tio-stegs-plan.

Han är rörmokare i grunden men har en skön ”kan någon annan göra det så kan väl jag” Bäst trivs han när han får ta på sig rena hantverkarkläder och dra el. Men i min värld finns det faktiskt ingenting som min pappa inte kan. Det skulle vara sitta still och läsa en bok då. Kring Sune händer det alltid någonting. När han sålde sitt företag så blev han plötsligt gymnasielärare på VVS-linjen och gick 100% in för det. Plötsligt hade skolan den senaste utrustningen av allt, för att Sune ringde in spons på det.

Och det där fixandet är han i ett nötskal. När han kom ner för att hjälpa några vänner med deras hus så travade han in på lokala rörfirman och sa ”hej, hej, jag heter Sune Lantto och har haft rörfirma i 30 år. Jag behöver några saker, är det ok om jag går in på lagret och hämtar och skriver upp?”

Innan dom hunnit fundera så är redan Sune inne på lagret och plockar ihop saker och skriver på ett papper vad han tar. Nästa gång så sa han bara ”hej, hej, Sune här igen…”

En annan gång så ringer han och berättar att moderaterna frågat om han vill ställa upp i kommunvalet. Nästa gång jag åkte hem så ser man stora skyltar med ”Rösta på Sune” på vägen från flygplatsen.

Innan Instagram och selfie var något som människor visste var det var så skickade plötsligt pappa mig en bild på sig och dåvarande statsminister Reinfelt. Och en basturuska. “Ja, jag tänkte att han får säkert så mycket blommor och vaser och sådant, och så hade jag läst att han har en bastu. Så jag tänkte att en basturuska behöver han nog …” sa Pappa.

Han har lärt mig att ingenting är omöjligt. Att alla bara är människor, statsminister, rockstjärna eller kassörska. Prata med alla. Intresserar man sig för människor så lär man sig saker.

Historierna om Sune är många. Många. Många.

Han har skickat ner fyra bildäck med posten och betalat med bullar. Han har varit med i uppfinnarföreningen för att han uppfann en sak som nu alla stora VVS-leverantörer använder sig av. Och renoveringarna. Alltså renoveringarna. Mina föräldrar renoverar och bygger alltid. Den dagen dom inte bygger om något är det något fel.

Frågade igår (läs dagen innan operationen) om det känns som det är dags att gå. För jag känner inte så. Och jag och pappa brukar känna på oss saker. Men nej, han känner att han har länge kvar. Han har ju lagt slingorna i toalettgolvet, så han vill gjuta det. Det är inte klart.

Jag ser så fram emot att åka hem nästa vecka. Gräla lite som vanligt när han säger något gubbigt i stil med ”hjälp nu din mamma med städningen” och jag säger ”om jag gör det så hjälper jag väl hela familjen”. Och sedan kommer han berätta en historia jag hört tio gånger innan. Men så plötsligt så kommer en ny helt otrolig historia och däremellan en arbetslista på vad som ska ordnas när jag är hemma.

Pappa. Jag älskar dig och ser fram emot att bygga många, många hus tillsammans med dig innan det dags för någon av oss att gå någon annanstans.

Jag känner ingen som är så snäll. Och han kommer vara snäll så länge du är snäll, men om han hjälpt dig tio gånger och så ber han om hjälp och du inte tar dig tid. Då är det slut på hjälpandet. Respekt. Åt bägge håll.

Har du någon du gillar. Pappa eller inte. Ta och ring honom eller henne. Nu. Hälsa på. En dag är det försent. Men just idag är jag så ofantligt glad att det inte var dags när Pappa opererade hjärtat. och till veckan ska vi ses. Hoppas vi hinner bli lite irriterade på varann – sådär som man bara kan bli på människor som man älskar, som är lite för lik en själv och känner en alltför väl.

Puss pårej Pappa!
(Foto. Översta bilden: Lisa Lantto och fiskebilderna: Hans Berggren)