Igår satt jag på Tvärbanan och när tåget står stilla vid Solna business park så smäller det till så tåget skakar och människor börjar springa. Jag försöker se vad som händer men ser bara rök och några ungdomar som skrattande springer därifrån. Tänker att det nog var en sjuhelvetes smällare och sedan att jag är oändligt tacksam för att jag hade turen att födas i Sverige. I ett land där vi har energi att bry oss om att cyklister är irriterande på vägarna, att barnfetman ökar och det kommer för många (?) flyktingar till.
Ja det finns massor av saker som Sverige och världen behöver ta tag i men när ditt liv står på sin spets, när det smäller en bomb nära dig så du precis klarade dig. Vem ringer du? Vad gör du? Gör det. Nu.
Puss på rej. Ha en fin dag.
Ps. Man kan tycka bilden är lite konstig men det är min bild på vad som är viktigt på riktigt. För mig är det väldigt tydligt att det är personerna ovan som är dom viktigaste i mitt liv. Att vi är friska och lyckliga. Och att vara ute på äventyr med dom slår allt. Det är mer värdefullt än alla pengar i hela jävla världen. Så det så.
2 reaktioner på ”Godmorgon, jag tänkte bara påminna dig om att du kan dö idag”
Igårkväll undrade jag varför familjen var sen till kvällsmat, vi hade ju bestämt en tid. Anledningen till att de var sena var att de räddade en man ur en brinnande bil. Det ger perspektiv. Det blev många kramar igår.
Precis så, du kan dö idag. En vet aldrig.
Jag kraschade under Cykelvasan (Öppet spår), när jag väjde för en tjej som ramlat. Jag valde att åka till höger, för att inte köra in i hennes rygg, i 40 km/h. Jag kör över hennes däck, nåt går fel och jag flyger över styret och landar på ansikte/huvud och slår över på rygg. Jag bröt ryggen där och då, men det upptäcktes inte förrän 1 vecka senare. Jag visste i samma sekund jag vaknade upp där på backen, att jag överlevt. Den insikten gör att min väg tillbaka är positiv, jag vet så väl att jag inte borde vara här. Jag är tacksam över allt, även smärtan och skadorna i ansiktet. Jag vet att jag lever, på ett bra sätt.
Men, tjejen jag väjde för har inte en aning. Hon reste sig och cyklade vidare. Ovetandes om att jag ligger några meter bort, avsvimmad med bruten rygg och sönderslaget ansikte. Varför hon inte sett mig, eller sett mig och inte stannat, kommer jag aldrig få veta. Hon vet inte att jag kanske räddade hennes liv den där sekunden, då jag åkte höger istället för rakt fram.
Vi vet aldrig vad som händer, eller när, eller varför. Därför bör vi stanna upp ibland, reflektera, vara tacksamma. Så tack för ditt inlägg, det är ofta andras erfarenheter som gör att vi stannar upp. Och känner tacksamhet.