Sök
Stäng denna sökruta.

När Áhkká bjuder in

Jag älskar fjäll men det finns ett som alltid kallat lite extra på mig. Áhkká. Jag har en dröm om att fira min nästa födelsedag med ett rejält åk från toppen till botten.

Enligt SEO Search Console så är just Ahkka en av de vanligaste frågorna som leder människor till mig. Klicka här för att läsa “Så bestiger du Ahkka” och klicka här för en rejäl packlista. Och fortsätt läs så bjuder jag på bild och text som var med i Utemagasinet för ett tag sedan. Maries bokstäver och mina bilder.

Fjället Áhkká, Stora Sjöfallets mytomspunna drottning, är högst i Sverige från fot till topp – och en klar dag kan du se djupt in i Sarek och Padjelanta därifrån. Men först väntar blockstensmassor och ett minst sagt luftigt hak.

Áhkká är inte bara ett häftigt fjäll, hon är också ett utsiktstorn av sten. Vyerna över Sarektjåhkkå och dess grannar är värd all möda. 

Det var länge sedan jag tänkte så här intensivt på familjen Macahan. Snyggingen Luke, frustrerade Vargtass, stackars Josh som aldrig fick rida iväg över prärien med de hårda grabbarna. Kvinnorna minns jag knappt, så typiskt – de hade väl menlösa biroller. 

Zeb Macahan, den ärrade farbrodern, var den förste jag tänkte på. Sådär som vi som var med på 80-talet gör när benen känns som stockar och gången blir plågsamt knyckig (stilstudier finns på Youtube, för den som glömt eller inte var född). 

3 x Zeb stapplar nu i tystnad utför Apriltoppens nordvästsida, ner mot sjön Áhkkájávrre. Det enda som hörs är gnisslet från höftkulor i nötta bäcken­hålor, och det dova klicket när lårben möter underben utan stötdämpare. Jag kan inte minnas när något på min kropp senast värkte som nu.

På ryggsäcken framför har Sanna fäst ett renhorn hon hittade häromdagen, när vi klafsade runt och plockade hjortron i den vackraste myr man kan tänka sig. Jag lämnar Macahans och tänker lite på hjortron en stund. Sedan på horn. 

På vad som helst, utom knäna.

I väster har solen just slukats av norska fjäll och hela himlen är honung och guld. En lätt krusning ute på sjön, i övrigt kav lugnt. Vi följer bäcken Njirramjåhkå, vars mäktiga vårflod grävt en djup ravin rakt igenom Áhkkámassivet. Så här i slutet av sommaren är den bara en liten rännil där nere i stenskravlet, men den hjälper trötta hjärnor att navigera.

Enklaste anmarschen inför Áhkká-bestigning från norr? Boka en båttaxi från Ritsem till viken vid fjällets fot, hoppa iland, gå en halvtimme och slå upp tältet. Eller gör som vi och vandra några platta men trassliga kilometer från Padjelantaleden.

Ett tungt molntäcke

Där bäcken delar sig i ett brett delta, strax innan den mynnar ut i sjön, går det fint att blaska av sig tältdammet och fylla på vattenflaskorna. Det gjorde vi i morse, för sisådär 13 timmar sedan, innan vi började beta av höjdmeter på höjdmeter. Målet för dagen var att bestiga Stortoppen, Áhkkámassivets högsta på ­
2 016 meter över havet. 

Om du läst reportaget om Treparksmötet i förra numret (du hittar det här!) vet du att vi har fyra dagars vandring i benen vid det här laget. Enligt ursprungsplanen skulle vi tagit en förbokad båttaxi hit till viken från parkeringen i Ritsem, bestigit Áhkká på direkten – och därefter vandrat vidare mot samevistet Vaisaluokta, via den kartpunkt där nationalparkerna Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta möts. Men så blev det alltså inte. På plats i Ritsem kunde vi konstatera att Yr-appen hotade med regn och 24 sekundmeter i byarna – inget bergsbestigningsväder direkt.

Efter ett spontant beslut bytte vi håll på hela upplägget, började med Treparksturen och höll alla tummar för att Áhkká skulle bjuda in oss några dagar senare. I ärlighetens namn trodde jag inte att det skulle hända. Möjligen när vi stod där på parkeringen och doftade deo, men vädret de senaste dagarna har inte direkt varit hoppingivande.

Utsikten slår det mesta

Båtföraren Anna Parfa körde oss till Vaisaluokta istället, och under färden fick vi tillfälle att prata om det där fjällmassivet vi blivit smått besatta av. Ett tungt molntäcke dolde då flera av topparna, men Anna gjorde sitt bästa för att peka ut sin favoritväg upp – den som hon tidigare beskrivit på telefon och vi bestämt oss för att testa. 

– Ni behöver ta er över bäcken där nere, innan det brantar på. Sedan följer ni den upp, hela tiden på vänster sida, in i grytan. Det är en fin tur bara det, att komma upp och fika där mitt i massivet. 

Om somrarna bor Anna Parfa i Änonjalme same­viste, strax intill STF Akkastugorna, och ­driver bland annat båttaxi tillsammans med sin man Andreas. När det blir tid över tar hon sig gärna upp på Áhkká, i sommar har det blivit tre vändor hittills. Kanske blir det en till. 

– Utsikten där uppe slår det mesta, säger hon. Man ser ju hela sjön och alla topparna här i norr, och långt in i Sarek åt andra hållet. Men det gäller ju att ta sig förbi det där haket …

Haket, ja. Det har vi alla sett på bild. Stortoppen består egentligen av två toppar, sammanlänkade med en passage som inte är bredare än ett par decimeter, med hisnande stup åt båda håll. Den som vill ta sig ända upp behöver hasa på rumpan sju-åtta meter, med ett ben på varje sida. 

Luftigt är bara förnamnet. Vågat är efternamnet.­ Men har man gjort det några gånger så vänjer man sig, menar Anna Parfa.

– Men man ska ha respekt för det här fjället, det är långt ifrån alla som tar sig upp. Kebnekaise är en enkel topptur i jämförelse. Ofta är det ­vädret som sätter stopp, man brukar säga att Áhkká är en bestämd dam som inte släpper upp folk i första taget. 

Om fjäll generellt är av honkön, så är frågan om inte Áhkká har den starkaste feminina laddningen i hela den svenska fjällvärlden. ­Namnet betyder ”gammal kvinna” eller ”klok gumma” på samiska. I den samiska (och även finska) myto­login används dessutom ”akkorna” som samlingsnamn för en grupp gudinnor, bland dem urmodern Maderakka som är ursprunget till allt liv.  

Brottning med videsnår 

Om Áhkká mötte oss med handflatan första gången vi tänkt komma på besök, så är det snarare stora famnen idag. Handlar det om ren tur, eller har hon sett oss kämpa i ovädret tidigare i veckan? 

En nackdel med vår omlagda rutt är att vi inte landar torrskodda per båt i viken just nedanför fjället, utan behöver ta oss dit till fots från Padje­lantaleden. Det handlar inte om många kilometer­ och knappt några höjdmeter alls. Men alla som brottats med trassliga videsnår och fått kängorna fastsugna i myrmark vet att det är skillnad på led och oled i fjällen.

Precis som Anna Parfa rekommenderat tar vi oss över Njirramjåhkås delta – nästintill torrskodda – innan vi slår läger för natten. Kvällen är klar och vindstilla, veckans första mygg letar sig in i öron och näsborrar. Vi går igenom rutten en sista gång på kartan innan det är dags att släcka pann­lamporna och dra igen sovsäckarna.  

Tältet får stå kvar i björkdungen och vi lämnar det mesta av packningen. Morgonen är kylig, men efter ett par timmars upptramp utmed April­toppens västra sida skalar vi av ett lager och plockar fram solsmörjan. I samma veva försvinner den smala stigen vi glatt oss åt – för att aldrig återfinnas. På kartan syns en liten stigstump här och där, men på Áhkká finns inga markerade leder.

Njirramjåhkå viker av österut och vidare in i massivet. Vi försöker hålla höjd runt April­toppen, men snubblar på skrå i stenig och tidsödande ­terräng. Gick vi galet nu? Till slut kliver vi ner i den nästintill torrlagda bäck­ravinen och hoppar uppöver, från sten till sten. 

Lunchutsikten kan ingen klaga på. Det är verkligen som att sitta i en enorm gryta – eller snarare en krona, omgiven av skyddande juveler i alla ­riktningar. En riktig drottningkrona. 

Med näsorna åt söder ser vi Stortoppen och Borgtoppen, och hitom dem blänker Hambergs jökel och Hyllglaciären. Här någonstans ska man kunna få till Sveriges fetaste offpiståk, sett till antalet­ höjdmeter iallafall. Vi pekar och gissar, kanske åker man si, kanske så. 

Áhkkás stortopp är förvisso bara nia på den svenska fjälltopplistan, men läget nere vid sjön ger en stigning på över 1 500 höjdmeter från fot till topp – landets högsta. Kebnekaises nordtopp, som når 90 meter högre än Áhkkátoppen, ligger högre i terrängen (där blir det dock extra höjd­meter om du går ner i Kaffedalen under toppturen).  

Efter långpaus med frystorkad viltgryta och nykokt kaffe knatar vi förbi Hyllglaciären och de små sjöarna nedanför, innan vi börjar snedda upp mot de östra kammarna. Rutten vi har valt går på solid grund (nåja) hela vägen och vi har inte med oss selar, rep eller annan utrustning för att korsa glaciärer. Vissa rekommenderar rep för passagen över haket, men de locals vi har pratat med kör alla utan. Tekniskt svårt ska det inte vara att ta sig över, men om svindeln slår till är det kört. Den som lever får se.

Terrängen är knixig, något annat kan inte påstås. Blocksten varvas med smågrus och när en sällsynt gräsplätt visar sig blir det jubel. 

En riktigt snygg sjö

När vi äntligen når kanten av drottningkronan, och kan blicka ut över nejden, ges försmak av vyerna som väntar. Áhkkájávrre sträcker ut sig i öster, mot kraft­anläggningen i Vietas, mot Saltoluokta, och så vidare, vidare, vidare. 

Ett ganska lodrätt stenkast från våra fötter ligger den lilla sjö utan namn som vissa menar är Sveriges högst belägna. Andra menar att sjöar behöver ha namn för att vara med på topplistor, och om så är fallet vinner Kaskasjaure söder om Kvikkjokk med sina 1 448 meter över havet. En tredje grupp hävdar att sjön vi nu ser faktiskt har ett namn.

Snygg är den hur som helst, vår lilla sjö, där den blinkar i glaciärblått på 1 551 meters höjd. Mitt i flyter ett rektangulärt isflak som för tankarna till de tecknade Ice Age-filmerna – man kan nästan se framför sig hur en sabel­tandad tiger fläker ut sig på flaket med fram­tassarna bakom nacken.

Men nu, dags att ställa in siktet på den där toppen. Efter ännu en brant och stenig stigning är det bara hundra höjdmeter kvar, men det är en ganska lång och bitvis utmanande kam­vandring som väntar. Vi tuggar i oss rejält med snickers, ölkorv, nötter, mandelmassa och vad annat ryggsäckarna har att erbjuda och kliver vidare, uppåt. 

Ett litet orosmoment, förutom den tilltagande vinden, är att klockan snart är 16:00 och vi har redan bränt sju vandringstimmar. Anna Parfa ­tippade att vi skulle behöva runt tio timmar tur och retur, med både mat- och fotopauser inräknade. Det känns ju i nuläget som en utopi. 

Magen tätt mot berget

Så är vi äntligen på kammen, helt uppenbart. ­­
Lugnt och metodiskt nu. Det brantar på, smalnar av, breddas igen och brantar på ytter­ligare. Sanna lämnar stavarna i en skreva för att kunna använda händerna, en stund senare gör jag likadant. Vi jobbar vidare på alla fyra med huvorna uppdragna mot vinden. Vänster sida stupar nu lodrätt ner i dalen, mot Sarek till. Jag försöker att inte titta dit.

Kammen rullar vidare, i evighet, amen. Smalnar­ av, brantar på. Var är toppfan? Eller det där haket, åtminstone? Jag trodde inte att jag var höjdrädd, men det är något som fladdrar i bröstet.

Plötsligt dyker en hög och i min värld lodrät mur av stenblock upp, mitt i vår färdriktning. ­Jag tar några kliv på de mittersta stenarna, så långt från diverse stup som möjligt, men ingen känns tillräckligt pålitlig. Sofie sneddar ut åt höger, längs branten som rutschar mot Hyllglaciären, och jag ser i ögonvrån hur hon kravlar sig runt och upp med magen tätt mot berget. 

Uppe på den här höjden – GPS-klockan säger  2 000 meter – är stenarna fuktiga, så småningom isiga. Balansakten fortsätter, vyerna över Sarek blir allt större. Jag måste titta, det går inte att låta bli.

Då syns ett toppröse med en svensk flagga där framme. Konstigt, det har ju inte varit något hak? Vi dubbelkollar våra anteckningar och gissar att det är Nordvästtoppen vi ser, Stortoppens lillasyster, och att den döljer haket från det här hållet. 

Solen skiner, vinden viner, blodet rusar genom ådrorna. I öster tronar jättemassivet Sarektjåkkå med sina 20 glaciärer och 35 toppar, varav fyra är över 2 000 meter. 

Det är då jag känner det. Att jag är klar. Det finns inget bortom det där haket som kan få mig att må bättre än jag gör just nu. Why push it?

Tankarna på Zeb Macahan kom ju först några timmar senare, och tur var väl det. Annars hade jag kanske kommit ihåg hans gamla motto – ”Never quit, never lie, never apologize” – och gjort våld på min magkänsla. Men två av tre är väl inte så tokigt, ändå?

Sofie och Sanna är av en annan sort. Klart de ska ta sig hela vägen när vi nu har kommit så här långt. De vill åtminstone se haket, känna hur det känns att stå där, se längre in i Sarek och Padjelanta. 

Jag stannar, de fortsätter. Precis som det ska vara. Men det blir en orolig väntan när de försvunnit bakom Nordvästtoppen, där haket finns, innan de någon kvart senare blir synliga på den bortre smalbranten. De  klättrar upp på lätta händer och fötter – och så fyra armar i luften.

Medan de dansar segerdanser och tar selfies på Stortoppen bäddar jag ner mig i en vindskyddad skreva och ­försöker memorera vyerna över Sarektjåkkå. Vem vet, kanske kommer jag aldrig att sitta precis här igen.

En välbekant röd prick

Klockan närmar sig 18:00 när vi påbörjar ner­färden, efter kramkalas och målande berättelser om haket och vyerna. Sanna säger att kroppen sa tvärnej till en början, hon kunde inte röra sig ur fläcken – men när Sofie sakta började hasa sig över var det som om någonting släppte.

– Att sitta där på rumpan var egentligen inte så farligt, det värsta var just innan och efter. Hur skulle jag ta mig upp på andra sidan? Det var inte bara svinbrant, stenarna var ju helt isiga också.  

Från toppen har de sett Borg­glaciären och Stortoppsglaciären på Áhkkás sydsida. Spanat in Ruotes­vagge, den 17 kilometer långa dalen som är en vanlig entré för sarekvandrare – och lager på lager av solstänkta toppar bortom den. 

– Tänk att man kan se halva Sarek på en dagstur. Det är faktiskt helt sjukt, konstaterar Sofie.

Vi bestämmer oss för att fortsätta debriefingen nere i tältet – tiden springer iväg och underlaget kräver fullt fokus. Än känns solnedgången långt borta, än finns det kräm kvar i låren och stuns i knäna. Men vi vet exakt hur mycket förrädisk blocksten som måste forceras innan den här dagen kan räknas hem.

När vi några timmar senare äntligen får runda Apriltoppen har mungiporna börjat dippa en aning. Trots ölkorv, snickers, nötter, mandelmassa. Men långt där nere i den numera dunkla björkskogen syns en välbekant röd prick – vårt tält!­

Minuten därpå har både jag och Sanna tappat bort tältet. Var det en hägring? Sofie påstår att hon fortfarande ser det, ingen tror henne men vi är för trötta för att orka tjafsa. Det går väl att sova i hjortronriset annars, så kallt är det inte.

Det blir en tältnatt. Plötsligt står det bara där, och vi kokar till och med kvällsvatten till en sen påsmat-supé i pannlampeskenet. 

Nästa morgon drar vi ut liggunderlagen i solen, stretchar stela muskler och ger fötterna lite kärlek. Båttaxin kommer till udden först vid elva. Ett par hundra meter upp i backen står några nya tält, och medan Sanna serverar påtår syns en liten grupp färgglada sätta av uppför branten – en timme senare än vi startade igår morse.

Far väl, som gamle Zebban skulle sagt. 


Bestigning av Áhkká

Fjällmassivet Áhkká är juvelen i Stora Sjöfallets- nationalpark i Lappland. Högst är Stortoppen, vars dubbla toppar på 2 016 respektive 2 010 meter över havet är sammanlänkade via ett smalt och brant hak (inget för höjdrädda). I massivet -ingår totalt 13 toppar och 10 glaciärer. 

Vi valde att göra ett toppförsök från norr, genom att föja bäcken Njirram-jåhkå upp i massivet. Vi passerade under Hyllglaciären, höll ut åt öster och gick upp-över via Stortoppens långa kam. Det är en tuff tur som kräver fjällvana, tid och tur med vädret – men utsikten över national-parkerna Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet är bländande.

Hitta hit: Utgångspunkten är Ritsem, dit du kommer via tåg till Gällivare + buss 93 i cirka fyra timmar längs Vägen västerut. Tar du bil samma väg viker du av E45 vid Porjus. Från Ritsem kan du ta båttaxi -direkt till viken norr om Áhkká, alternativt reguljär båttrafik eller helikopter till STF Akkastugorna ett par kilometer västerut.

Boende: Det är en tidskrävande tur, så en tältnatt vid foten av fjället är i princip ett måste. Det går också att hitta tältplats uppe i själva grytan på cirka 1 300 meter över havet, för den som vill slå basläger och ge sig på flera toppar. 

Vill du landa inomhus före eller efter -turen rekommenderas Stora Sjöfallet Mountain Lodge och STF Ritsem fjällstation – båda med bilparkering och busshållsplats. Närmast fjället, vid Padjelantaleden, ligger STF Akkastugorna

Andra turer vid Áhkká

1. Lätt: Beundra på avstånd 

Berg måste inte bestigas, att beskåda dem kan vara nog så mäktigt. En häftig- sak med Áhkká är att hon – trots sitt vilda läge vid gränsen till Sarek – faktiskt- kan ses från bilen eller bussen. Från E45 svänger du vid Porjus och tar Vägen väster-ut till Ritsem, utgångspunkt för båttrafiken över Áhkkájávrre. STF–boende finns i Ritsem, samt i Akkastugorna på -andra sidan sjön – båda med sceniska
vyer över fjället.

Mer info: svenskaturistforeningen.se

2. Tuffare: Gå upp i grytan

Lockar inte en full bestigning av Áhkká? Du kan med fördel gå halva turen från nordsidan, upp i den fina grytan som flankeras av massivets 13 toppar. Enklast är att boka en egen båttaxi från Ritsem till Áhkkáviken, och följa bäcken Njirram-jåhkå på dess östra sida ända upp i grytan på cirka 1 300 meters höjd. En liten stig hjälper till den första biten, längs April-toppens västsida. Reguljär båttrafik och helikopter landar vid Akkastugorna under högsäsong, men där väntar ett par kilometer rätt snårig vandring fram till viken.

Mer info: ahkka.nu, fiskflyg.se  

3. Tuffast: Sveriges största åk

Áhkká är ”bara” Sveriges femte högsta fjällmassiv, men för dig som gillar toppturer på skidor väntar här åket med mest fallhöjd i landet. Knappt 1 600 fallhöjdsmeter lär det handla om från Stortoppen, med variation beroende på vattennivån i -Áhkkájávrre. För basläger inomhus är -Akkastugorna närmast, men när isen -ligger är Ritsem ett alternativ. Då blir dock anmarschen ungefär en mil. Förutom jätte-åket från Stortoppen finns flera andra fina åk i Áhkkámassivet, både enklare och tuffare (beskrivningar via länken nedan). Lavinkunskap och säkerhetsutrustning för glaciärskidåkning är ett måste.

Mer info: snösäker.se/topptur/ahkka


Packa för Áhkká

Det är en lyx att kunna lämna packning i tältet och göra en topptur med bara det allra nödvändigaste på ryggen. Men lämna inte allt – den här toppen tar tid och mycket kan hända på en dag.

Ta med regnkläder, dunjacka eller motsvarande värmeplagg samt mössa och vantar. Gärna ett par strumpor för ombyte om du blir blöt eller får skavsår. Första hjälpen och solsmörja vid behov. Karta och kompass samt osmart telefon eller annan fungerande pryl för kommunikation.

Ta med extra mat och snacks, mer än du tror, och kanske sportdryckspulver för snabb energi på språng. Kolla upp vattentillgången i förväg och planera för påfyllning längs vägen. På Áhkká finns normalt gott om vatten, men när vattenflödena är låga kan det vara mer svårtillgängligt.

Har din ryggsäck ett löstagbart topplock så kan det ofta extraknäcka som midjeväska på toppturer.

Nå gillar du det här så gillar du nog också

Min första älg

Det luktar skog och skvattram. Vi går längst med myrkanten och dimman lättar sakta. Det här kommer bli en fin dag. Vår jämthund Effy går med nosen i vädret. Stolt hållning. Hon vet precis vad som ska hända. Det är årets bästa dag. Det är älgjakt i norraste norrland.

Läs mer »

Laponia 2023 race report

Laponia triathlon 2023. För sjunde gången i mitt liv drar jag på mig våtdräkten i midnattsol och går ner i vattnet för att simma 3860 meter innan jag ska cykla 18 mil och springa ett maraton på det. Har kört distansen 22 gånger innan, men kommer det att gå utan i princip ett enda långpass i kroppen?

Läs mer »

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *