Det går inte att beskriva hur tyst det blev när han slöt ögonen och andades ut.
Andades ut för sista gången.
Min svärmors ord imorse om hur det var när min svärfar gick bort.
Det är något speciellt med människor som funnits vid ens sida i över 30 år. Han klev in i mitt liv som pappan till min kille. Nu är jag ungefär lika gammal som han var när vi sågs första gången. Man blir vänner, skapar minnen, växer ikapp men jag har sedan länge insett att jag aldrig kommer att komma i närheten av Lars kunskap om jakt, hans historieberättande eller att kunna stå på en stock och flotta timmer nerför älven.
Det känns enormt sorgligt att jag aldrig mer kommer att sitta vid köksbordet och lyssna på hans historier om när släkten gick över de norska fjällen, eller den där historien om hur några män skickade en räkning till kommunen för ”fyra mil sång” (De hade burit en död man genom natten och sjungit psalmer.) Eller om hur det var att tävla med racerbåtar eller hur det gick till när de jagade björn genom skicka ner en person i ett björnide och och och …
Jägarnas jägare har gått vidare och jag sörjer även om det känns som han själv bestämde att det var dags. (Han dog dagen efter sönerna åkt hem efter årets älgjakt)
Lars, det är tomt och tyst utan dig men vi kommer vårda dina historier och ditt minne.
Tack för allt.
