Så bestiger du Áhkká

Fjället som kallat på mig i flera år. Stortoppen på 2016 meter över havet är den nionde högsta toppen i Sverige. Nivåskillnaden från Áhkkás fot vid Akkajaure till Stortoppen är runt 1560 meter, den största för något fjäll i Sverige. Jag tycker det är Sveriges vackraste fjäll. Namnet kommer ur den samiska mytologin och jag väljer att tro på att Áhkká är den samiska gudinna som stod för allt det kloka och sköna i världen. áhkká (nordsamiska ahkku) används som namn på farmor, mormor och andra gamla (kloka) gummor i det samiska språket. Áhkká släpper inte upp många om året på sina toppar. Hon ligger lite otillgängligt och är vädret dåligt så tar man sig inte upp.

Massivet består av branta toppar och glaciärer vid sjön Akkajaures södra strand. Den näst högsta toppen är Borgtoppen, cirka 1 963 meter, uppkallad efter fotografen och äventyraren Borg Mesch. På nordsidan ligger Hambergs jökel mellan Borgtoppens kam och kammen upp till Dubbeltoppen. På nordsidan ligger också Hylljökeln mellan Stortoppen och Borgtoppens kammar. På västsidan ligger Västjökeln och på sydsidan Borgjökeln.

Vår plan var att ta båten från Ritsem till Áhkkáviken och bestiga Áhkká först och sedan vandra treparksmötet men när vår båttaxi med Anna som kapten hämtar oss så säger hon “ni ska inte upp på något berg imorgon, prognosen säger 25 m/s i vindbyarna” Så vi tänker om och går treparksmötet åt andra hållet och får skjuts till Vaisaluokta. Vaisaluokta-Kutjaure-Kisuris-Akka. (Klicka här så kan du läsa hela reportaget från Utemagasinet!) 

Anna gjorde sitt bästa för att peka ut sin favoritväg upp på Áhkká. – Ni behöver ta er över bäcken där nere, innan det brantar på. Sedan följer ni den upp, hela tiden på vänster sida, in i grytan. Det är en fin tur bara det, att komma upp och fika där mitt i massivet.
Om somrarna bor Anna Parfa i Änonjalme same­viste, strax intill STF Akkastugorna, och ­driver bland annat båttaxi tillsammans med sin man Andreas. När det blir tid över tar hon sig gärna upp på Áhkká.
– Utsikten där uppe slår det mesta, säger hon. Man ser ju hela sjön och alla topparna här i norr, och långt in i Sarek åt andra hållet. Men det gäller ju att ta sig förbi det där haket …
Haket, ja. Det har vi alla sett på bild. Stortoppen består egentligen av två toppar, sammanlänkade med en passage som inte är bredare än ett par decimeter, med hisnande stup åt båda håll. Den som vill ta sig ända upp behöver hasa på rumpan sju-åtta meter, med ett ben på varje sida.
Luftigt är bara förnamnet. Vågat är efternamnet.­ Men har man gjort det några gånger så vänjer man sig, menar Anna Parfa.

Tre dagar senare kommer vi till älven Vuojatädno och funderar på om vi ska gå över bron till Änomjálmme eller om vi ska fortsätta till Ahkkas fot och göra ett försök att nå toppen. Vi pratar med Anna som säger att väderprognosen ser lovande ut så vi går längst med strandkanten efter små fiskestigar mot Áhkkás vik. Anna säger att enda stället att vada är nära stranden. Eftersom det varit högt vatten i hela fjällvärlden så lyder vi helles råd. Men vattnet är lågt och det är inga problem att ta sig över till den östra sidan.

Dagen efter får tältet stå kvar i björkdungen och vi lämnar det mesta av packningen. Det är en lyx att kunna lämna packning i tältet och göra en topptur med bara det allra nödvändigaste på ryggen. Viktigt att ta med är regnkläder, dunjacka eller motsvarande värmeplagg samt mössa och vantar. Gärna ett par strumpor för ombyte om du blir blöt eller får skavsår. Första hjälpen förstås, solsmörja vid behov. Karta och kompass samt telefon.
Ta med extra mat och snacks, mer än du tror, och kanske sportdryckspulver för snabb energi på språng. På Áhkká finns normalt gott om vatten, men när vattenflödena är låga kan det vara mer svårtillgängligt.

Morgonen är kylig, men efter ett par timmars upptramp utmed April­toppens västra sida skalar vi av ett lager och plockar fram solsmörjan. I samma veva försvinner den smala stigen vi glatt oss åt – för att aldrig återfinnas. På kartan syns en liten stigstump här och där, men på Áhkká finns inga markerade leder. Rådet är att hålla lite höjd på apriltoppen och sedan följa kammen över till Ahkka och vidare mot stortoppen.

Har aldrig varit med om så mycket och perfekt mogna hjortron.

Där bäcken Njirramjåhkå viker österut, in i grytan, får vi en första glimt av Áhkkámassivets inre. Sanna spanar in Borgtoppen.

Lunchutsikten kan ingen klaga på. Det är verkligen som att sitta i en enorm gryta – eller snarare en krona, omgiven av skyddande juveler i alla ­riktningar. En riktig drottningkrona. Med näsorna åt söder ser vi Stortoppen och Borgtoppen, och hitom dem blänker Hambergs jökel och Hyllglaciären.

Vädret slår snabbt om, under en timme befann vi oss mitt bland molnen, men sedan kom solen fram igen – lagom till lunch.

Små sten. Stora stenar. Blocksten. Sten. Sten. Sten.

Lite snö på vägen upp mot sista kammen.

Marie väljer att stanna på första toppen men jag vill se haket innan jag tar beslutet och när jag ser den så är det första gången på över tio år jag får en hissnande känsla i magen. Inte för själva haket, för jag inser att sätter jag min röv på den så är det bara att hasa sig över MEN den toppen på andra sidan ser elak ut. Som en katladrake med snö på. Svart. Taggig. Vass. Och med stup åt bägge sidorna. Inser att faller jag så kommer jag falla länge och det är inte säkert att någon fjällräddning kan hjälpa mig. Men jag vill känna på stenen så jag hasar över och väl där känns det bra. Det känns som Ahkka kommer släppa upp mig. Jag hör Sanna bakom mig och som ett mantra säger jag åt henne “fyra punkter i hela tiden …” medan vi kryper upp på toppen.

Sanna har just hasat sig tillbaka över det luftiga haket.

Med utsikt över Sarek kramar vi om varann.

Nu ska vi bara ner också.

Vi vinkar åt Marie och tar oss tillbaka. Och vet du, det är lika långt tillbaka … fast det känns längre. Mina knän känns som dom är 100 år och helt förbrukade.

Nästa morgon drar vi ut liggunderlagen i solen, stretchar stela muskler och ger fötterna lite kärlek. Båttaxin kommer till udden först vid elva.

Info:
Hitta hit: Utgångspunkten är Ritsem, dit du kommer via tåg till Gällivare + buss 93. Tar du bil samma väg viker du av E45 vid Porjus. Från Ritsem kan du ta båttaxi ­direkt till viken norr om Áhkká, alternativt reguljär båttrafik eller helikopter till STF Akkastugorna ett par kilometer västerut.

Enklaste anmarschen inför Áhkká-bestigning från norr – boka en båttaxi från Ritsem till viken vid fjällets fot, hoppa iland, gå en halvtimme och slå upp tältet. Eller gör som vi och vandra några platta men trassliga kilometer från Padjelantaleden.

Boende: Det är en tidskrävande tur, så en tältnatt vid foten av fjället är i princip ett måste. Det går också att hitta tältplats uppe i själva grytan på cirka 1 300 meter över havet, för den som vill slå basläger och ge sig på flera toppar.

Det finns ett längre reportage om Áhkká i Utemagasinet. Vandra iväg och köp!