Jag vill lyfta en plats som ofta glöms bort i berättelsen om det här landet. En kulturregion där min släkt har levt i generationer. En plats där de vuxit upp – och förtryckts. Där assimileringspolitik, rasbiologi och skam präglat min farmor och hennes generation.
I slutet av 1800-talet blev svenska det enda tillåtna språket i skolan. Farmor berättade hur de blev slagna om de pratade finska. Hur hon inte förstod någonting de första åren. Och jag tänker – tänk om vi inte är så tystlåtna i norr, som blivit någon sorts sanning, utan att det handlar om att vi blivit fråntagna vårt språk?
Jag har precis läst Aivanko meita ei olis ollukhaan / Som om vi aldrig funnits – en del av Sannings- och försoningskommissionens slutbetänkande för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Den är fylld av historier jag känner igen. Men förträngt. Eller inte varit intresserad av tidigare.
Tornedalingar, kväner, lantalaiset – vad är egentligen skillnaden?
Det finns många teorier om hur länge vårt folk levt i norr. Vissa säger före Kristus. Andra menar att vi alltid funnits här – som en självklar del av det finsk-ugriska folket. Arkeologer har konstaterat att Vuollerim varit bebott i 6000 år, och i Tornedalen har man hittat spår som tyder på att människor bott, fiskat och jagat här i 11 000 år.
Tornedalingar (Tornionlaaksolaiset på meänkieli)
Under 1980-talet växte en rörelse fram för att rädda språket som tidigare kallades tornedalsfinska – idag meänkieli. Då växte också begreppet tornedaling fram som en folkgruppsbenämning.
Kväner (Kväänit)
En ursprungsbefolkning med rötter i norra Norge, Sverige och Finland. Ättlingar till kväner bor kvar i området, och livsstilen – småjordbruk, renskötsel, jakt och hantverk – lever vidare, om än i modern form.
Lantalaiset
En äldre benämning på kväner. Ordet betyder ”landlänningar” på meänkieli. Används idag främst av dem som pratar språket men inte identifierar sig som tornedalingar, ofta på grund av geografisk tillhörighet – till exempel Malmfälten snarare än Tornedalen.
* Klicka här och läs mer här om Tornedalingar, Kväner och Lantalaiset.
Ett språk vi förlorade – men återtar
Historierna jag läste i rapporten gjorde ont. Om barn som flyttade hemifrån vid sju års ålder, till arbetsstugor där endast svenska tilläts. Om mat med maskar. Om att tvingas äta upp sin egen spya. Om skallmätningar.
Och om att bokstavligen få språket utslaget ur sig. Språket som då kallades finska, tornedalsfinska eller byfinska – men som idag heter meänkieli. Vårt språk.
En form av kärlek och stolthet
Det finns fortfarande en stor okunskap kring oss. Vår historia. Vår härkomst. Just nu pågår en process där Tornedalingar, Kväner och Lantalaiset ansöker om att bli erkända som urfolk. Att återta det vi förlorat är en form av kärlek. Och stolthet.
I sommar vill jag fortsätta berätta. Om språket. Orden. Livet där orden både skaver och bär.
Hur mycket vet du om Tornedalingar, Kväner och Lantalaiset? Om människorna som levt sida vid sida med samerna sedan urminnes tider?
