IRONMAN KALMAR 2022 – THE RACE

Jag dricker gel. Jag dricker sportdryck. Hjärnan kokar. Jag irriterar mig i vanlig ordning över alla Anders, Peter och Fredrikar som cyklar om mig med knäna lite utåt, bara för att just framför börja rulla och äta. Jag vill skrika ”ÄT FÖRST – CYKLA OM SEN” Jag märker att jag blir irriterad över allt och inget. Lösningen brukar vara energi så jag pressar in ännu mera gel och sportdryck. Det är inte gott, det är bara ett jobb. Njuter av varje gratismeter nerför. Av medvinden. Sjunger ”BANAN, MELON, KIWI och CITRON” om och om igen. Årets Ironman Kalmar var allt och ingenting.

I år hade jag världens bästa support i form av syster Lisa som själv gjort åtta Ironman, flera i Kalmar. Hon vet exakt hur banan går, var man behöver ett extra hejarop och hur jag beter mig när det går tungt. Hon släpper av mig vid växlingsområdet och jag går för att titta till Tysken och lämna mina vätskeflaskor.

Hittar en toalett på vägen och går in, tänker att det är lika bra att passa på, det lär vara kö inne på området. Upptäcker att jag fått mens. Noll stress, har kört Kalmar med mens tidigare och sedan dess både tränat och läst på så jag vet att jag faktiskt är extra stark just nu! Går runt knuten och ser att Pressbyrån har öppet så jag går in och köper tamponger.

Det har samlats vatten på påsarna jag satt på Tyskens styre igår, tar bort dem, sätter i vattenflaskorna och pumpar däcken och går förbi mina växlingspåsar och öppnar dem (gör en knut under natten så det inte ska regna in i dem)

Strosar ut och möter upp Lisa och går ner mot starten, på vägen ser jag Åse och Magnus och knackar henne på axeln och önskar lycka till. Hennes blick är fokuserad.
Medan en präst välsignar oss i högtalarna tar jag på våtdräkten, lägger i tröjan, slår av telefonen och lägger allt i den vita ”streetwear” påsen och lämnar in den.

Vi hittar Caroline och vi går tillsammans mot 1:20 där vi bestämt att vi ska ställa oss. På vägen träffar jag Robert och säger ”kör hårt så vi får åka till Hawaii ihop – du har det här”. Jag kramar Sam och önskar honom lycka till. Plötsligt är Caroline borta och jag ser bara ett hav av neoprenmänniskor. Känner hur tårarna kommer upp i mina ögon, bara känslor. Alla känslor. Lycklig över att ha en frisk kropp så jag kan stå här. Tacksam över livet men samtidigt förväntansfull och rädd för hur lång och hård den här dagen kommer vara. Oavsett hur det går – för att simma 3860 meter, cykla 18 mil och springa ett maraton är långt, jättelångt även om jag gjort det 20 gånger innan.

Jag går vidare och tittar på alla dessa män, känner att jag vill fråga dem om de kan BEVISA att de kan simma 3860 meter på en timme. Klassiskt är att männen som simmar på 1:45 ställer sig längst fram ändå och kvinnorna ställer sig just bakom den skylt de garanterat VET att de kan simma på. Jag stannar där det finns plats och tänker att det här får bli bra.

BAM BAM BAM Starten för proffsen går och ”Just idag är jag stark” spelas i högtalarna. 07:00 börjar sakta kön av neoprenmänniskor gå ner mot vattnet. Vi passerar ett bord med vatten, jag tar en mugg och dricker och häller resten av det innanför dräkten.

Den långa rampen vi brukar gå nerför är borta så man får ta ett litet hopp ner i vattnet. Jag håller höger och börjar sakta, sakta simma. Tricket för min del brukar att börja långsamt, komma in i en takt och sedan bara mata på. Jag har fritt vatten och kan njuta från första simtaget. Ser en person hänga i en av bildäcken längst med kajen och funderar på om jag ska fråga om hen är ok men ser sedan att en funktionär har kontakt med personen och är på väg att klättra ner så jag simmar vidare.

”One – Two – stretch” gav simcoach Anna mig som mantra så jag försöker hitta dit men får andas varannat andetag under ett långt tag men så tittar solen fram, jag fylls av lyckokänslor och tänker att det är fantastiskt hur ett lopp leder till ett annat och plötsligt så är man inte inspirerande utan snarare galen med 20 Ironmandistanser innanför våtdräkten. Tänk första gången, då vi startade och inte hade en aning om vi skulle klara av det. Jag passerar med de gula bojarna till vänster om mig och tycker stundtals det går segt men som alltid så tänker jag ”jaha – och vad skulle jag göra om jag klev av?” Jag har inget annat än att simma, cykla och springa att göra idag.

Håller mig långt till höger hela tiden och tänker att det viktigaste är att komma till cykeln hel och glad, inte sätta personbästa. Målet med Ironman Kalmar är att ta mig i mål, hel för då har jag säkrat min startplats till Ironman Hawaii. Kommer fram till en boj som är en gul triangel och får ta vänster, lika fascinerad varje år över att många stressar vid vändningarna. Vi har simmat lika snabbt fram hit och behöver inte slåss eller ens trängas för att ta 90 grader vänster. Kommer in i simningen igen efter att vid varje andetag på håll betraktat hur människor slåss vid vändningen. Tar ut en ny siktpunkt, ovanför bojen längst bort finns två höghus, jag siktar mellan dem varje gång jag kikar upp. ”One – Two – stretch” ”One – Two – stretch” ”One – Two – stretch” Får äntligen ta vänster igen, 1500 meter gjorda. Känns längre. Några armtag till så är det dags för nästa vänstersväng och jag får ha orange bojar till höger om mig. Varje gång jag andas höger ser jag Kalmarsalen och ibland skylten KALMAR. In i under bron till bryggan, tar höger och förbereder mig på att det kommer vara grunt, upp genom kanalen ser jag absolut noll under ytan och det känns som jag simmar i bajs. Får kväljningar av lukten och av att det är helt svart varje gång jag vänder ner huvudet. ”One – Two – stretch” Simmar under bron och närmar mig rampen där jag ska få gå upp. (Klicka här för att se simbanan!)

Småspringer upp mot mina växlingspåsar, drar av mig våtdräkten. På med hjälmen och strumpor och tar cykelskorna i handen. Springer till rad J och tar vänster, 1422 – där står han och väntar. Min dejt. Tysken. Min Canyon Speedmax som väntat tre år på att få cykla över Ölandsbron. Tar på skorna och springer till ”BIKE OUT” portalen. Framme vid strecket hör jag ”HEJA SOFIE”

Klickar i och trampar iväg, genom rondellen, några sippar gel och några klunkar sportdryck från den andra flaskan. Svänger höger mot Öland och ser Lisa vid första parkeringsfickan. Blir glad och ropar heeeeej Lisa. (hon berättade efteråt att appen hela tiden låg några mil efter under cyklingen) Jag trampar på, låter benen gå snabbt och komma igång. Kikar ut över Kalmarsund där jag precis simmade och njuter av att jag faktiskt inte fryser det minsta. Perfekt temperatur, vilket betyder att det borde bli en varm dag. Passerar krönet och lägger mig till vänster och kör om alla som trampat förbi mig uppför. Njuter. Pigga ben och en cykel som inte vill annat än att rulla. Noll mjölksyra, bara lätt, lätt rull men jag tänker inte bromsa nerför. Punkt.

Svänger höger av bron och första milen är avklarad. Tar det lugnt genom ronellerna i Färjestaden och håller vänster genom första vätskestationen. Njuter av musiken. Hejaropen. Det sköna discogänget i blå kläder. Hårdrocksgänget i solstolarna. Insuper allt. Tuggar på till jag ser Lisa igen, precis innan jag svänger höger ner i Mörbylånga. Hur 17 tog hon sig dit så fort? Hon är bäst, hon känner till banan och vet vilka vägar som går att köra och vilka som kommer vara avstängda. Ner längst med alen till Mörbylånga skrattar jag lite när jag tänker på att det finns de som är förbannade för att vi cyklar snabbare än 30 och har stämt Ironman för det men eftersom vägen är avstängd för tävling så får vi cykla snabbt genom stan. Upp och tillbaka. Kul att se lite cyklister på andra sidan allen. Roar mig med att kolla in cyklar och konstaterar att det är många Canyoncyklar. Mina första år på en Tysk var vi ett tiotal, minns att jag gick runt i växlingsområdet när jag checkade in och fotade alla som hade en Speedmax. Nu känns det som var tredje cykel är en Canyon.

Närmar mig platsen där jag tänker att Jimmy, Charlotte. Elis och Tove kaaaaanske står om de orkat kliva upp. Och där framme står de. Slår en blick över axeln och svänger över vägen och kramar om dem. Sonen frågar ”Vad har du för en outfit?” och jag skrattar och tänker när jag rullar iväg att jag borde svarat ”den jag ska ha på mig när jag lämnar dig på skolan på måndag” men jag säger tack för hejarop, jag har 14 mil kvar så bäst jag trampar på”.

Så sjukt glad över att se dem. Elis var med och hejade när jag gjorde min första Ironman för 11 år sedan men har inte hejat sedan dess. Som mannen säger varje gång jag frågar om de vill följa med ”ni är tråkiga innan, det är trist under för man ser er knappt och ni är om möjligt ännu tråkigare efter. Åk, ha kul och kom sedan hem och var lycklig”

Jag förstår totalt. Finns det något tråkigare än radiostyrda triathleter som pratar om sin tävling när man själv inte ska tävla? Men just idag känns det lite som cirkeln sluts när jag får en kram av Elis.

Jag dricker gel. Jag dricker sportdryck. Jag förbannar mig själv för jag glömde enervittabletterna imorse. Jag irriterar mig i vanlig ordning över alla Anders, Peter och Fredrikar som cyklar om mig med knäna lite utåt, bara för att just framför börja rulla och äta. Vänligt men bestämt vill jag skrika ”ÄT FÖRST – CYKLA OM SEN” Men jag nöjer mig med att cykla om dem direkt om de inte kan hålla den fart/watt jag har.  

Backen upp till Degerham går tungt men i backen står några som hejar högt på alla och jag hör ett ”SNYYYYGGGASTE DRÄKTEN” och ler lite och trycker på. Dricker och pratar med de som jag cyklar om och de som cyklar om mig. Tänker på Martin som brukar säga att ”tempocykeln bara är bra på en sak men det är den överjävla bra på – att cykla snabbt på platten” Han som förövrigt tränat efter schema otroligt fokuserat i TRE år för att få åka hit och köra idag och testade positivt för covid i måndags. Inte kul. Vet exakt hur gärna han hade velat vara exakt här just nu. Just nu är han med mig i form av två extraslangar han hjälpt mig med. Ett år fick jag punktering på Öland och blev stående i en timme för att förlängsningsventilen inte fungerade. Tänker inte göra samma misstag igen – har med mig två slangar med förlängningsventiler färdmonterade. Ge mig en punktering och jag tänker ÄGA. Svära en smula men byta slang på fucking en minut. Men jag är tacksam för varje meter jag rullar utan problem.

Milen från Degerhamn över till andra sidan av Öland är den bästa på hela dagen. Vinden i ryggen, starka ben och ett leende på läpparna. När den känslan kommer så  veeet jag att motsatta känslan kommer när vi svänger upp men jag lever här och nu och njuter när det går att njuta och biter ihop och kämpar när det behövs. Idag är mitt mål att JAG SKA IN I MÅL. Punkt. Har sagt till Lisa att hon kan sätta sig och dricka vin när jag är ute på löpningen för då kan inget hindra mig för att ta mig in i mål (klart det kan men jämfört med allt som kan hända på cykeln så är det känslan)

Efter Hulterstad så blir det segt. Påminner mig om att dricka om och om igen. Förvånat tittar jag upp när jag hör Lisa, Elis, Tove Jimmy och Charlotte igen. De har tagit sig över till andra sidan. Börjar fan grina av lycka över att de orkar bry sig. Svänger över mot Resmo och vet att nu börjar det stora Alvaret. Vackert men motvind. Tittar på träden och det ser ut som det inte blåser alls. HUR. KAN. DET. KÄNNAS. SÅ. TUNGT ?

Men färdas man framåt så kommer man till slut fram till kyrkan man länge ser i horisonten. Tar en flaska sportdryck i Resmo och ser genast fram emot backen ner till stora vägen tillbaka till fastlandet. Njuter av varje gratismeter nerför. Av vinden. Av att jag fortfarande är stark. Här någonstans träffar jag årets draftingpar från Väsby triathlon. De cyklar ihop varje gång jag ser dem. Nåväl, en av dem kanske är sjuk. Eller blind? Vad vet jag. Var och en gör så gott en kan men min energi är låg och jag märker att jag blir irriterad över allt och inget. Lösningen brukar vara energi så jag pressar in gel och sportdryck. Det är inte gott, det är bara ett jobb.

Njuter av hårdrock och de blå discomänniskorna i Färjestaden igen. Ni är bäst!

Ölandsbron tornar upp sig framför mig och jag sjunger ”BANAN, MELON, KIWI och CITRON man häller de i drinken och säger den är god” om och om igen medan jag avverkar meter för meter uppför. Det är Gällivare-duon Hoojas låt som fastnat och mal i mitt huvud om och om igen. Så glad för deras skull. För ett år sedan visste ingen vem de var (det vet man fortfarande inte för de uppträder i skotermask och Helly-hansen) nu uppträder de för 13 000 personer som sjunger med … Feta cyklar med vältränade människor passerar mig och jag tänker om och om igen att det är otroligt att jag lyckats vara före dem så här långt. Njuter i vanlig ordning av att trampa nerför Ölandsbron.

In till Kalmar reagerar jag över att det redan är flera ute och springer. Jag brukar möta de snabbaste efter jag passerat rondellen i Kalmar. Ja, ja – det är som det är inget kommer få mig att kliva av nu i alla fall. Publikstödet i Kalmar är som alltid helt magiskt. TACK!

Nu är det bara sex mil sight-seeing på fastlandet kvar så får jag springa. Efter ett tag möter jag Gällivare Pontus på cykeln, sist vi möttes på cykel var på vägen mot Nattavaara under Laponia triathlon för sex veckor sedan. Han ser inte riktigt lika glad ut idag. Kan det vara så att han också trivs bättre när det är lite svalare. För nu är det varmt. Jag önskar jag hade tagit min andra hjälm. Tempohjälmen jag har på mig släpper inte igenom någon luft och det känns som min hjärna kokar. Jag dricker och dricker men är inte ett dugg kissnödig. Brukar börja tänka på en toalett (nej, jag har aldrig lyckats kissa på cykeln sådär som proffsen gör) någonstans här. Helt ärligt så är jag så jävla klar här. Känns som vägen är dålig mest hela tiden och det har börjat värka upp i nacken, jag sitter mest upp för att man ska svänga än höger, än vänster hela tiden.

Dricker och dricker och dricker. Sjunger ”BANAN, MELON, KIWI och CITRON” om och om igen. Står när det går lite uppför bara för att varierapositionen. Ser en familj sitta på en mur. Mannen har en orange Hooja tröja på sig och när jag passerar skriker jag ”BANAN, MELON, KIWI och CITRON” men han tittar bara frågande på mig så jag tänker att det där är inget riktigt Hooja-fan. Lisa vinkar och jag leer trött. Älskar henne. Alla dagar men extra mycket idag. Ser så mycket fram emot att simma till Kaffebåten i Kona och sedan bjuda henne på drinkar i början av oktober. Ska. Bara. In. I. Mål. Först.

Emrah cyklar om mig och jag försöker hinna säga att jag lovade ge en HEJA-DIG-DU-ÄR-BÄST-KRAM från Martin. Jag har cyklat långpass med dem och bägge är så sjukt starka, positiva och sköna. Han stannar till och fixar något längre fram och jag frågar om han behöver hjälp när jag rullar förbi, men nej han är strax tillbaka och jag hinner hojta att jag drömmer om att springa ett varv  med honom.

Närmar mig Kalmar och är fortfarande inte kissnödig. Inte bra. Jag har alltså suttit på en cykel i över sex timmar (förutom kramarna efter fyra mil) och det enda jag gjort är att dricka och jag är inte kissnödig … Cyklar in i Kalmar och känner mig lite låg men ändå väldigt glad över att vi haft en ok dejt, jag och Tysken. Bromsar in vid växlingsområdet och klickar ut. Börjar föra min hand mot spännet på hjälmen för känslan är fortfarande att min hjärna kokar men hejdar mig halvvägsupp när jag ser en av funktionärernas blick och kommer på att hjälmhelvetet måste vara på fram till jag lämnat min cykel. Jag vet det. Det är ändå 21:a gången jag cyklat 18 mil efter att jag simmat.

(Klicka här för att se cykelbanan!)

Går mot cykelställ J för att lämna Tysken. Pratar med en medtävlare och säger att det ser ut som vi fortfarande har chans att vinna och skrattar. Ser ut som att alla redan är ute och springer. Jag vet att det inte är så men känslan är så när vi spanar över området som nu är fullt av cyklar. Jag lämnar min älskade Tysk, tackar för bra dejt och börjar fundera på livets stora fråga, ska jag kissa före eller efter jag bytt skor? Sneglar mot växlingspåsarna och ser samtidigt en ledig toalett så jag går in. Ålar mig ur min dräkt och kissar. Ålar mig in i den igen och går till min röda påse (R som i red och run) Sätter compeed på mina stortår (lärt mig den hårda vägen att då slipper jag blåsor där) samtidigt som jag pratar med min påsgranne och säger att nu är det bara lite löpning kvar så är vi klar för idag. Knyter mina skor. Skorna jag köpte i torsdags – men samma modell jag sprungit de flesta Ironmanmaraton i. Inget jag rekommenderar att göra men mina skor var helt slut och det fanns ett par på rea i en butik jag gick förbi.

Tar på kepsen och glasögonen och börjar tassa framåt genom stan. Det går inte fort men kroppen känns bra. Har inga tider jag vill slå men jag kilometrarna går så sjukt mycket snabbare om man springer än om man går. Jag går genom vätskekontrollen och tar en sportdryck, lite chips och cola. Tänker att jag inte kan dricka för mycket eftersom jag uppenbarligen ligger back. Njuter av att springa genom stan och ser målet. Två gånger till sedan får jag springa in i mål. Längtar! Alla tävlingar hittills har jag börjat springa innan första person gått i mål. Inte idag. Men jag kan inte bry mig mindre. Det är som det är. Min dag handlar inte om att sätta något personbästa, jag har inte tränat på den nivån i år. Mitt mål är målet.

När jag kommer ut ur stan springer jag ikapp Victoria och Joakim. Victoria har på sig en ”Im my own superhero” dräkten. Frågar Victoria hur det kommer sig att hon har på sig den och hon svarar att hon köpte den för att hon tycker den är snygg. Blev så glad eftersom det är Shahrzad och jag som designat den för Craft för ett gäng år sedan. Ett av de roligaste jobbuppdragen.

Just innan andra vätskestationen ser jag Tobias stå och heja, blir glad. Sedan ser jag Anders som jag sprungit med i Kalmar ett år – säger att jag saknar honom på banan. Han sitter i en solstol och dricker något som ser gott ut. Tre varv löpning runt Kalmar. Jag hittar energin genom att heja på människor. Ta mig till nästa vätskestation. Intervjua Joakim som jag slår följe med halva loppet. Nästan längst bort får jag syn på ett bekant ansikte, Det är Tove som puttar iväg Magnus och strängt säger ”Magnus, nu hakar du på Sofie” och samtidigt till mig ”han mår lite illa – få igång honom!”

Magnus känner alla så jag får höra bra historier. Joakim och jag får våra första armband och Magnus sitt andra. Vi tuggar på och springer en smula i stan, går när det känns rätt och springer när vi kommer till Neptunusvägen med musik och Ulla som står och hejar med sleven och grytan. Man bara måste springa när Ulla slår med sleven.

(Klicka här för att se löparbanan!)

Blir löjligt glad över att se vänner som jag inte träffat på tre år. Som Johan Tullare som jag traditionellt brukar äta pizza med i Athletes garden efteråt. Klubbkamrater. Emelie från Gällivare som kämpat med en punktering under cyklingen. Caroline som är starkare än starkast fast hon inte kunnat springa som hon vill i vår. Lina. Annelie. Annika. Roger. Alla.

Robert från Gällivare som var en av de sista jag pratade med innan start. Han är tävlingsledare för Laponia triathlon och jag vet att han tränat dedikerat för att ta sig till Hawaii de senaste åren. Nu ska vi dit tillsammans.

Jag försöker tänka att det är bra att det är varmt – bra träning inför Hawaii i oktober men jag är inte gjord för värme. Min kropp vill lägga sig i skuggan i fosterställning.

Med en glass.

Och kall cava.

Men jag har det inte dåligt. Vi tuggar på steg för steg. Baksidan krampar så jag pressar inte på utan koncentrerar mig på att få i mig sportdryck, saltgurka, gel (tillsammans med vatten)

Känslan av klibbig hud.

Klibbig mun.

Klibbiga händer.

Allt är klibbigt. Jag vill duscha och borsta tänderna. Länge.

Under andra varvet går jag tillbaka mot stan då jag plötsligt hör ”losing it … Im looosing it” på hög volym. Jag börjar springa. Det här låten spelade jag och Lisa igår när vi körde över Ölandsbron efter att ha handlat iförda baddräkter. Plockar fram den energin, tänker på Lisa och springer. Precis när den tonar ut så hör jag grabbgänget längre bort spela Hoojas ”Går det bra eller går det som vanligt” Skrattar för mig själv och tänker att nu springer jag så länge jag hör Hooja. Är tacksam över att krampen på baksidan av benen släpper efter några gel.

Träffar först en kille från Manchester som är helt golvad över Kalmar – ”the crowds are the best in the world” sedan slår jag följe med en man från Indien och han är också helt lyrisk över publiken i Kalmar. ”Its unbelivible” Och ja, det är det. Kalmar, tack, ni är bäst i världen på att lyfta de tävlande efter banan. Sista varvet tackar jag alltid varenda volontär jag möter – utan dem ingen tävling och ryktet säger att det är cirka 2000 volontärer som jobbar under Ironman Kalmar. Nästan lika många som det är tävlande.

Caroline i måååål. Hon ville slå sin tid men vi hade också målet att ses under heros hour och dricka en öl. Vi gick i mål. Vi sågs. Vi hejade. Men vi drack ingen öl.

Uppriktigt så njöt jag varenda steg från sista vätskestationen in i mål. Det spelade ingen roll hur sakta eller snabbt den sista kilometern gick, jag tog in alla känslorna och intrycken för att ha dem i minnesbanken inför framtida grå dagar. Gråtfärdig men överlycklig. Kalmar är något speciellt.

Vid mål träffade jag Lisa, pratade lite och gick sedan in och duschade.

Åt några tuggor pizza med Åse, tog en bild med Magnus och fick sex minuter massage innan jag mötte upp Lisa och Caroline vid målet.

Heros hour är bästa timmen. De sista hjältarna går i mål efter en lång dag. Man kan känna smärtan. Och lyckan. Och man gråter med han som kom in en minut för sent för att få en medalj.

Allmänna anmälan öppnar i slutet av augusti – bara att klicka in här!

Själv ser jag fram emot att köra Ironman Hawaii i oktober och sedan fundera på om det är triathlon min tid ska läggas på eller om jag ska cykla gravel och tälta, gå all-in-crossfit, bli riktigt bra på skytte och jakt, köpa en fågelhund, bli naturist eller bara vandra ännu mer i fjällen. Nå int vet jag, först ska jag njuta av september som är familjetid, jobb och en jädra massa simning, cykel och löpning.

Kalmar, tack! Du har fortfarande första platsen när det gäller publik – finns ingen tävling som ens är i närheten. Tack Lisa för att du är bäst i alla lägen. Och tack till dig som hejat digitalt eller på plats och tack för att du orkade läsa ända hit. Hoppas du vill hänga med mig till Hawaii och simma, cykla och springa, det sägs vara fantastiskt. Och varmt.

Ps. Vad simmade, cyklade och sprang jag på för tider? Det är bara att klicka här och söka på 1422 eller Lantto om du är intresserad. Jag kan uppriktigt och ärligt säga att jag fullständigt skiter i tiderna i år. Och vet du, jag gör som jag vill. Du med. Du kan köra en Ironman snabbt eller för att uppleva. Du kan köra en Ironman för att få uppleva publiken i Kalmar. Eller för att vinna. DU bestämmer.