För första gången i mitt liv så drar jag en lott ur jaktledarens keps för att få ett eget pass. “Tornet i Kattilautio” står det på den ihopvikta papperslappen.
Det är dimma på myren utanför kuren vi sovit i. Pappa och jag dricker kaffe, brer mackor och packar ryggsäckarna vi ska ha med idag. Det är tidig morgon och jaktledaren samlar oss för att gå igenom dagens jakt. När vi bestämt vad vi skjuter och inte, vilket område vi ska jaga på, var Emil ska släppa sin hund och dragit lott om vilket pass alla ska ha så går jag en bit med pappa. Efter en stund svänger han av ut i skogen till sitt pass och jag fortsätter över två myrar innan jag kommer till mitt torn. Känslan av att ladda mitt eget vapen, sätta mig i ett torn och titta ut över myren känns lite högtidlig. Jag känner mig hemma här, men samtidigt som en total nybörjare. Jakten finns i mina gener och jag har alltid vetat att jag en dag kommer gå över just de här myrarna. Det tog bara lite längre tid än jag trodde. Jag har prioriterat andra saker, men nu är jag här och det känns rätt.
Jag får meddelande på radion att Emil släppt Axa och jag rätar lite extra på ryggen. Tittar ut över myren och går igenom vad jag ska göra när det kommer en älg. Hur ser jag om det är en tjur, ko eller kalv och hur gammal den är? Var jag siktar, hur jag andas och tänker.
Jag ser ut över myren timme efter timme. Tiden går på något märkligt sätt fort. Längtar efter få släppa min egen hund, känner att det är där jag ska vara, så det är bara att ta det steg för steg till jag gör just det. Till dess så häller jag upp en kopp kaffe och njuter när doften av kaffe blandar sig med skvattram.
Hemma. Jag är hemma.
Pappa. Morgonkaffet.
Axa och Emil.
Pappa, Axa och Emil.
Ps. Till dig som tänker “vaffan tar hon en bild när hon sitter på pass – lugn för i helvete – varenda bild är tagen när jakten är avblåst och bössan säkrad.
