Jahapp. Nu är dagen här. Dagen då jag ska tömma triathlonbanken. Plocka ut all träning jag satt in det senaste året. Personbästa. BARABOOOOM! Liksom.
Men vet du. Det kanske inte blir så. Eller så blir det exakt så. Jag ska göra mitt bästa. Varenda jävla minut imorgon. Så får vi se hur långt det räcker. Sedan förra året i november är det här tiderna jag jobbat mot: Simma på sub 1:15 (alltså på mindre än en 1:15) cykla på sub 5:30 h och avsluta med en löpning under 4:15 h. För mig är det tuffa mål men inte omöjliga.
På plussidan: Har kunnat träna bra hela året, kört med schema från CoachCarl och lyckats höja mig ett gäng snäpp i princip varenda test. Älskar, älskar älskar min cykel och ser redan fram emot att få susa över Ölandsbron och trycka på för att få hejarop av Sofie och Jimmy vid Mörbylånga.
På minussidan: Simmade i förrgår och har haft lock för öronen sedan dess. Hör typ ingenting men känner mig i övrigt frisk. (Fråga min roomie Erika, hon har haft en döv kompis i två dagar…) Jag kommer vara glad för varenda hejarop imorgon, men hör jag dig inte så är det inte för att jag är otrevlig utan för att jag … just det inte hör … Och känner jag att kroppen inte svarar (det vill säga att jag har något skit i kroppen) så kommer jag antingen kliva av eller ta det lugnt. Ingen Ironman är värd att dra på sig något som håller i sig hela hösten. Eller livet. Livet är mer och större än så.
Bom. Bom slut på skitsnack, dags att sova.
Här kan du följa mig – nummer 541. Roomie Erika har 564.
Hörs imorgon kväll! Godnatt!
