ENGADIN SWIMRUN 2016 – THE RACEREPORT

När vi står på startlinjen med höga berg runt oss känns det omöjligt – hur ska Anna och jag lyckas ta oss 53 325 meter? Och 1 450 höjdmeter. Vi ska springa 47 450 m och simma 5875 m innan vi är i mål.

Jag stod på startlinjen 2014, men fick inte gå i mål. Så det är skräckblandad förtjusning just nu. Jag vet hur höga bergen är. Jag vet hur höjdmetrarna suger tid. Att dom kalla simningarna tar kraft. Det är inte självklart att ta sig in i mål. Mål ett är att jag och Anna ska vara hela och glada när vi lägger oss ikväll. Mål två är att göra allt vi kan för att ta oss i mål. Jag kan se oss gå i mål. Tittar mig runt. Vi är cirka 180 startande lag.
Ser inte alla ut som bergsgetter?

Vi är inte många svenskar. Dom flesta verkar prata tyska och franska. 18 nationer finns på startlinjen. Vi pratar med Clare och Melissa från Australien. Dom läste om racet på Facebook och tyckte det lät kul. Swimrun finns inte i Australien – men det kommer explodera snart säger en av dom. Sporten är som gjord för Australien.

Startskottet går och vi börjar springa. Det går rätt fort säger Anna. Ja säger jag. Och så springer vi vidare. Efter knappt en kilometer börjar vi klättra berg. Det är bara att följa den långa kön uppåt på berget. Cabba ner frågar Anna? Vi startade med nerdragna dragkedjor men med våtdräkten på – nu rinner svetten. Vi drar ner våtdräkten till midjan. Så skönt.

Klättrar vidare. Säger hej till ett franskt damlag där en heter Sophie. Man hör alla andas tungt. Höjden eller bara jobbigt? Jag vet inte, är bara glad att jag känner mig stark och vi är igång. Efter 50 minuter så närmar vi oss toppen, vi ser Per och Fredrik från Åkersberga. Hojtar att det är stort att träffa dom, trodde vi skulle ses först i mål. Dom har fortfarande på sig våtdräkterna och Per ser ut att vara varm. Han frågar Fredrik om dom kan gå. Ok, några steg säger Fredrik. Senare fick vi höra att Per var nära att svimma just där och då. Sedan tappade han en öronpropp och var yr hela loppet och vid simning två gick dragkedjan på hans dräkt sönder så han fick genomföra alla simningar med öppen dräkt. Vilken hjälte.

Lagom till vi har pratat om hur vansinnigt vackert det är uppe på berget så upptäcker jag att jag har tappat mina små genomskinliga öronproppar. Hade dom i armen – så dom rullade troligtvis ner för berget när jag drog ner våtdräkten. Vilken jävla amatör jag är säger jag till Anna. Men det värsta som kan hända är att jag blir väldigt yr och du får dra alla simningarna.

Tassar ner för stigen ner till första sjön. Lej Cavloc, det betyder att vi sprungit 6300 meter och tagit oss 350 meter upp och 250 meter ner. Den ska vara kallast på hela racet. 8 grader. Men sååååå vackert. På väg ner ser vi lagen framför oss bryta den helt spegelblanka sjön. Kommer ner, drar på dräkten. Kopplar ihop oss och Anna lägger sig först. Vi är ungefär lika starka simmare och har bestämt att vi ligger först varannan sträcka så får den andra vila varannan.

Vattnet är helt klart. Vi ser botten nästan hela tiden. Jag dricker några kalla klunkar när vi simmar. Smakar gott. Det där var uppfriskande säger Anna när vi kliver upp. Vi är snabba upp och börjar springa på en gång. Älskar det här. Älskar. Älskar. Älskar swimrun. Enkelheten. Att simma över en sjö, sätta upp glasögonen i pannan och börja springa upp i skogen.

Trycker ”lap” på min klocka och den brukar ställa om till 0 meter på distans men nu står samma sträcka kvar. Min klocka har lagt av säger jag. Funkar din?
Annas fungerar men visar bara total sträcka. Ja, ja, värre saker har hänt säger vi. Vi simmar och springer ju ändå till dom säger att vi är klara.
Det böljar nerför, 2500 meter grusväg och vi kommer fram till den första vätskestationen. Tar en mugg energidryck. Ser Michael Lemmel, en av tävlingsledarna och säger ”TACK – vilken dag du ordnat åt oss”.
– Det är ju ni, säger han, jag måste ta ett kort. Vi får en kram och springer vidare.

2500 meter till innan det är dags att simma. Det låter som vi är med i världscupfinal i slalom. Koskällor. Känns som vi springer runt i en reklamfilm för Schweiz. Vi pratar med lag 24. Victor och Martin.
Hur har ni det frågar jag?
– Det här är årets bästa dag säger dom.
– Menar ni att den här dagen är bättre än julafton?
– Nja, det förstås skrattar dom och vi springer nerför mot nästa simning.

Maloja – Camping. 550 meter. Vi drar på våtdräkten och jag ger Anna linan. Plötsligt börjar hon gå tillbaka, jag har tappat karbinkroken säger hon. Dom vid sidan om ser att vi letar något och alla pekar på en gel som ligger på marken. Vi skakar på huvudet och jag ser kroken i hennes bälte. Jag är först den här simningen. Kliver i till vänster om en brygga och simmar över viken till andra sidan. Efter cirka 100 meter ser jag vitt vatten och känner att det är en kall ström.

Vi simmar om flera lag och jag känner YES vi har valt rätt – vi har valt att köra utan paddlar – men simmar ändå om lag efter lag med paddlar. Det känns bra.

Springer 1300 meter och får vätska och gels. Dagens smaker är cocos, hazelnut och banan. Hazelnut är som att klämma en tub nutella. Jag varierar mellan cocos och nötcreme resten av dagen. En eller två muggar energidryck. Det är varmt och vi drar ner våtdräkten mellan varje simning. Känns rent av dumt att ha den på – det rinner ändå svett där vi springer och när det blir brant uppför går. Efter vätskestationen är det 4700 meters löpning. Jag tror det är här vi passerar genom en hästhage och Anna klappar en brun häst på mulen när vi tassar förbi. Vi skrattar högt åt att det är så knäppt vackert.

AKTA HUVUDET skriker jag åt Anna. Det ligger ett stort djurhuvud mitt på stigen. Flugorna surrar runt det.

Sedan är det dags för en av dom simningarna jag minns som tuffast från förra gången. 830 meter. Isola – Chaste. Vi är snabbt nere i vattnet och det känns ta mig tusan helt magiskt – varje gång jag andas åt höger ser jag rätt in i ögonen på en ko som står vid stranden. Bakom henne reser sig berg med snö på topparna. Känns som någon har dragit upp en sagokuliss.

Anna siktar och simmar. Jag känner kärlek. Att hon bara köttar framåt. Så kommer vågorna och det känns som stranden aldrig kommer närmare. Jag ser ensamma röda mössor här och där. Manliga lag som tappat bort sin lagkompis i vågorna. Älskar att ha lina mellan mig och Anna. Inte bara för att en av oss kan vila men det är så skönt att inte behöva fundera på var Anna är. Jag vet exakt var hon är, det är hennes sulor jag slår i då och då.

Vi kommer i land och springer först 1900 meter, får lite energi och sedan 5400 meter.
Simning 625. Min tur att dra. Sedan löpning 6750 med 375 upp och 375 meter ner. Eller ”vägen till himlen” som Finn kallade det förra gången vi var här.

Det känns verkligen så, att du ska upp till himlen, stigen rakt upp bara fortsätter och fortsätter. Jag vet att tiden lätt äts upp här …  En kille i grön väst går om oss. Var är hans lagkompis, säger Anna. Där säger jag och pekar långt bak. Varför gör han så, frågar Anna?
Jag vet inte det är bara så jävla dumt – hon känner sig ju bara tröttare om han älgar fram sådär. Vi frågar henne om hon är ok.
Visst, tack säger hon. Eller något liknande, hon verkar mest prata franska. Vi går ikapp ett annat mixed franskt team och sedan killen som hör ihop med tjejen bakom.
Det här är det tyngsta idag säger jag sedan blir det enklare.
Han säger något i stil med det här  är ”a walk in the park”.

Jag känner mig irriterad över att han mitt i bergen känner att han måste försöka imponera på oss genom att berätta att han är oberörd och stark. Vi går om och han daskar till mig i rumpan och säger ”keep on going”. Jag blir sjukt irriterad och funderar på om jag ska slå till honom men känner att va fan klappa du mig på min rumpa där jag precis har KISSAT I DRÄKTEN. Det får räcka med det och att vi glatt går om hans team.

Han har orange ö-till—ö strumpor. Frågar Anna om man har kunnat köpa dom eller om han måste ha varit med på Ö till Ö (vi fick sådana efter senaste Ö till Ö) Du kan köpa dom säger Anna. Hans lär vara köpta säger jag. Ovanligt bitskt för att vara mig.

Men den franska idioten ger mig energi. Jag känner mig ostoppbar. Sjukt stark och huvudet har bestämt sig att vi SKA förbi den där cut-offen. VI SKA IN I MÅL. Sätter en hand i ryggen på Anna och ber henne säga till om det är irriterande.
Säger till Anna att jag tycker det känns som det går snabbare uppför om jag tänker på att gå som en anorektisk powerwalktant.
– Va säger hon?
– Ja, du vet sådär så man på flera kilometers avstånd ser att den där människan är inte riktigt frisk. Tänk jobba, jobba, jobba 90-grader i armarna och pendla JÄTTEMYCKET med dom … Hon skrattar och pendlar med armarna.
Vi tar oss upp och när det börjar gå neråt så vågar jag inte tro att vi har klarat stigningen. Minns den som ännu längre.

Men det är sant. Det börjar gå neråt, neråt, neråt, neråt genom en väldigt vacker dal, det är skönt med skuggan. Det övergår till en grusstig och vi fortsätter neråt.
– Jag vill inte erkänna det men jag känner av mitt vänstra knä. Löparknä. Fan trodde det var borta sedan läääänge sedan säger Anna.

Hon är tyst ett tag.
– Vad brukar du tänka på när du har ont?
– Ja, jag brukar tänka på att Ted Ås sa att man kan inte ha ont på flera ställen samtidigt. Jag brukar tänka på att få i mig energi, allt är jobbigare när man inte har energi i kroppen. Jag brukar profylaxandas och tänka på något helt annat. Exakt vad jag ska göra när jag går i mål. Jag brukar …

– Klappa dig själv på rumpan. Eller jag kan klappa dig säger jag.
Anna tittar på mig som jag är galen och klappar till sin rumpa lite tafatt.
Ifall det är så att rumpan lagt av så kan det ibland hjälpa att få den att fatta att den ska jobba.

Anna springer på, jag fattar inte att hon kan. Löparknä gör så vansinnigt ont, det är som att någon på riktigt sticker knivar i knäet på dig.
Du får säga om vi ska gå, du är chef säger jag.
Vi springer säger hon.
Vi kommer ut ur skogen och ser Silvaplana och bron där jag vet att cut-offen är. Inser att vi kommer klara det. Vi kommer få fortsätta. VI KOMMER FÅ FORTSÄTTA. Och som Fredrik sa så ”tar man sig förbi första cut-offer så är det det enkla kvar. Inga hårda stigningar. Det är några kalla simningar men ni kommer ta er i mål bara ni tar er dit”

Det är varmt. Det är grusväg. Vi matar på. Vi ska få simma. Simma långt. Det är massor med kajtsurfare på sjön. Inte ett tiotal. Det är flera hundra kajtar. Sjön är som en regnbåge med små vackra fallskärmar.
Vad har du fått för tips av Fredrik Zillén frågar jag.
– Allt. Pannan i rutan, upp med höften, fötter i boxen, hållningen, upp med bröstet. Du då?
– Samma, men jag ska också komma ihåg hjulet bakom mig och små magneter i skorna.
– Tänk vad stolt han skulle vara om han såg oss nu.
– Ja, han hade nog gråtit en skvätt och sagt, tänk att dom tagit till sig allt.
Vi skrattar rått och hasar oss vidare utan varken hållning, box eller magneter.

Här mötte vi tävlingsledare Michael Lemmel förra gången berättar jag. Då skakade han på huvudet och sa att vi inte fick fortsätta. Idag möter vi inte honom.

Vi springer fram till energistationen. Vi har över en timme till godo innan cut-off. Tar några extra minuter för att få i oss energi och få på oss dräkterna.

Nu är det 1400 meters simning. Lej Champfer. Anna börjar att dra den här simningen. Vi har bestämt oss för att byta vid första bojen.

Det är kallt. Det är vackert. Jag känner mig lugn. Och lycklig. Vi ska få fortsätta. Det hade inte känts roligt att bli avplockad en andra gång.

Vid bojen byter vi så jag ligger först. Känner mig stark och varierar mellan att andas varannat armtag och vart tredje. Funderar över om det är höjden som gör att jag har svårt att få ner pulsen och andas vart tredje andetag. Det börjar kännas som tennisarmbåge i vänster arm. Och så kommer det in vatten i höger öra. Blir yr. Tycker lite synd om mig själv. Ber Anna dra igen så det gör hon. Älskar henne. Blir lite tårögd där jag ligger och försöker att inte slå till hennes skor.

Benen börjar skaka. Jag försöker slappna av i underkroppen. Det är svårt att se var vi ska upp. Men så till slut efter något som känns som hundra år så är vi framme. Känns som att gör jag minsta felsteg kommer benen att krampa. Försiktigt, försiktigt tar vi oss upp. Får en hjälpande hand av en funktionär. Vi älskar honom. Tänk att han står där hela dagen och tar emot kalla fiskliknande händer.

Vi får buljong. Ahhh, varm buljong.
Har inte smakat något så gott sedan Lisa och Anders bjöd mig på buljong under Norseman. Kärlek.

Åh, undrar om Lisa följt oss idag. Förmodligen. Hon skulle egentligen varit här med mig men har fått för sig att bli gravid igen. Men hon har fixat en bra ersättare åt mig. Nytt år, ny blondin säger jag till Anna. (Syster Lisa som jag brukar tävla med är blond och Sara som jag sist körde Engadin med är blond)

Vi börjar springa igen, med både dräkt och simmössan på. Det står tävlande och stretchar ut kramp var tionde meter. Jag har ingen känsel i fötterna och benen känns som stockar. Vi möter en kille i röd väst som frågar om vi sett några simglasögon. No – sorry säger vi. Han fortsätter springa tillbaka till simuppgången. Känner med honom, man vill inte springa en extra meter just nu.

Nu är det 2400 meters löpning till kyrkan och TIME 7, Energy 5 och CUT OFF 14:30. Vi är där just innan 14:00. Ok nu är det bara en cut-off till att ta sig förbi så får vi gå i mål.

Springer 1250 meter ner till sjön Lej St Moritz. Nu är det 1250 meters simning längst med stranden. Jag börjar dra. Känner mig stark, stark, stark och det är härligt att andas åt höger och se strandpromenaden. Det känns som det går fort när man ser träden passera. Passerar en boj. Siktar på en trästam och så känns det som mina armar tar slut. Ber Anna dra sista metrarna. Men det var längre än det såg ut … men till slut går vi upp och jag jublar. Det finns buljong här också. Gott!

Träffar Fredrik och Marcus, Team Clubman (vi stötte ihop med dom på toppen av berget dagen innan och pratade om att det var svårt att träna i berg när man bor i skåne)
Alla fyra jublar och säger det kommer nog att gå – bara en cut-off kvar. Anna upptäcker att hon har råkat skriva en sträcka för mycket på sin arm och börjar nästan gråta av lycka över att det är närmare än hon trott till nästa simning.

Vi springer 1450 meter till Lej Stass. Vi kommer fram till en liten brygga och vi kliver ner i något som liknar gyttja. Det var någon som sa att det kommer kännas som att simma i the efter dom långa kalla simningarna vi precis gjort.

Vi simmar förbi en badbrygga och kommer upp på en strand där det är fullt av människor som solbadar. Tar en mugg energidryck och ser korven. Små, små bitar av salami. Tar en bit. Så god. Alltså så vansinnigt god. Våra skånska vänner kommer ikapp oss igen och hojar 1:20 till cut-off och tre kilometer att springa. Vi borde klara det.
Jag är i salamihimlen och bara pekar på dom och säger SÅ GOD!

Tre kilometer sedan kan vi ta det lugnt om vi vill. Men under den här tävligen vågar jag inte ta något för givet. Plötsligt ska man upp till himlen och vända så det är lika bra att tugga på.
Men det visar sig att den här sträckan är enklare, det är hyfsat platt.
Vi kommer till 16:20 cut-offen med god marginal. Tar energi och tackar funktionärerna för idag. Börjar gå. Anna har ont i sitt knä och ska köra Höga kusten swimrun nästa helg. Jag ska köra en Ironmandistans på fredag. Bortförklaringar – jag vet, men vi är inga multisportare. Målet med dagen var att hela, glada ta oss in i mål.
Känner mig så otroligt lycklig. Och stark. Skön känsla att vara så tillfredställd. Vi har flera gånger under dagen sagt att vi är precis där vi vill vara just nu. Lag springer om oss och vi hojtar ”You look strong, see you at the barbecue”

Plötligt kommer Per och Fredrik från Åkersberga ångande genom skogen. Det var nära cut-off för oss säger dom och springer vidare. Ses vi mål säger vi, vi ska njuta den sista biten.

Anna har lovat att hon ska joddla när vi passerat sista cut-offen så det gör hon. Det låter  riktigt bra. Hon berättar att när hon var liten så var hon nästan varje sommar i Österrike och i den lägenheten dom bodde i fanns en speldosa som joddlade just den här melodin. “Jag lovar att min bror också fortfarande kan den.”

Vi tar oss 5300 meter. Ser att människor simmar i Lej Champfer – precis där vi simmade en timme tidigare. Men inte kan dom väl fortfarande simma?
Nä. Det är VI som ska simma där. 400 meter. Jag går ner i vattnet innan Anna. Måste kissa säger jag. Jag drar den här simningen säger Anna. Bra ide tycker jag och vi säger SISTA SISTA SISTA simningen för idag och tar oss till flaggorna på andra sidan viken.

Nu är det bara 2700 meter kvar till målet. Vi promenerar. Pratar. Michael Lemmel kommer mot oss. Visst är det en brutal bana?
Magisk säger vi. Vi får en kram och traskar vidare.

Nu börjar jag gråta säger Anna. Jag med säger jag. Det stockar sig i halsen och jag får gåshud. Det är en sådan otroligt härlig känsla att veta att vi ska få gå i mål. Det går inte att förklara den där känslan av total utmattning i kombination med lycka över att ha klarat något som imorse kändes smått omöjligt. Jag får rysningar bara av att tänka tillbaka på det, tänker på hur otroligt tacksam jag är över mitt liv, min familj, min kropp, min lagkompis, mitt jobb … ja allt. Vi promenerar lyckliga in i solnedgången. Eller åtminstone lyckliga mot Silvaplana och målet.

Går om ett herrlag och frågar hur dagen varit. Hemsk säger han närmast oss. Inte läge för småprat, så vi går vidare.

Närmar oss målet. Där står fotograf Nadja, nu måste ni springa hojtar hon. Så det gör vi. Springer på ren lycka. In i det där målet jag sett framför mig hela dagen. Kramar Anna. Tackar tävlingsledare Mats för ett helt fantastiskt lopp. Vi är så nöjda. Så stolta! Tack, tack, tack för en helt fantastisk dag.

Vann gjorde ubersnabba Daniel Hansson och Kristin Larsson på 6:14:18. (Här hittar du alla resultat.)
Foto: ÖtillÖ / Nadja Odenhage / Jacob Edholm