Laponia 2023 race report

Klockan närmar sig midnatt. För sjunde gången i mitt liv drar jag på mig våtdräkten i midnattsol och går ner i vattnet för att simma 3860 meter innan jag ska cykla 18 mil och springa ett maraton på det. Har kört distansen 22 gånger innan, men kommer det att gå utan i princip ett enda långpass i kroppen?

Är jag bara dum som ställer mig på startlinjen? Konstaterar att jag förmodligen är det men kroppen är hel så jag tänker att jag gör som vanligt. Det vill säga tar det simtag för simtag. Tramptag för tramptag och steg för steg. Går jag i mål är det bra, gör jag det inte så går inte världen under för det.

Mängden människor jag träffat senaste åren som valt att inte starta för att de inte tränat nog är oräkneliga. Oräkneliga är även de som året efter varit än mindre vältränade eller så har livet slagit till med skador, sjukdomar och allsköns skilsmässor och livskrascher så jag har bestämt mig att om jag vill och kan så startar jag och kör så långt kropp och hjärna vill.

Laponia triathlon är tre varv simning där man springer upp på stranden mellan varje varv. När jag kliver upp efter första varvet står syster Lisa där och dricker saft. Hon tittar förvånat på mig. Jag tar några klunkar saft innan vi går ut i vattnet tillsammans. Det är långgrunt så vi traskar utåt och pratar.

Så ser vi vår vän Martin gå in mot stranden. Hejar och skriker ”KNIIIIIVEN” (bästa man och kvinna vinner en kniv och vi har skämtat om att vi ska köra för att få kniven – trots att vi innerst inne visste att det i princip är en omöjlighet)

Lisa och jag börjar simma andra varvet tillsammans. Varje gång jag andas till vänster är Lisa där. Andra varvet. Och tredje. Inget planerat det bara blev. Vi har kört rätt mycket swimruntävlingar ihop så det är inte svårt att simma ihop utan vi faller in i ett tempo som vi vet att vi kan hålla en mil om det skulle behövas.

I år är det 16° i vattnet och när Karin Niva efter två varv håller fram mikrofonen och frågar oss hur det känns så säger jag att det är varmt.

När du börjar simma har du midnattsolen åt höger och Dundret åt vänster. Jag önskar flera gånger att jag skulle ha en kamera, för det är så vackert.

Efter tre varv simning går vi upp och hämtar våra påsar med cykelkläder. Jag brukar göra byta om helt eftersom hur varmt det än är så är det mitt i natten och det kommer inte bli varmare de närmaste timmarna.

Vi drar iväg på cyklingen och efter lite grusväg längst med älven och en liten sightseeing av ”Andra sidan” får man svänga vänster och börja trampa mot Malmberget, Kullen och sedan Tjautjas.

Med Dundret i ryggen rullar jag genom Gällivare och mot Dundret. Ser någon i diket och bromsar in för att kolla om det är en tävlande som har punka eller ligger i diket för att något hänt – men det är en fotograf.

Tittar upp mot Malmberget och ser gropen. Gropen som funnits där längre än jag levt. Gropen som sakta äter upp Malmberget och gör att alla fått flytta. LKAB löser in hus efter hus och du får välja om du vill flytta ditt hus till en annan tomt eller få ett nytt hus. Under hela min uppväxt har stora hus flyttats från Malmberget till Gällivare. Det gör att jag ofta skrattar till när människor i södern frågar hur det känns att Kiruna centrum flyttas. Det visar bara på hur lite koll resten av Sverige har på vad som händer i Lappland.

Just nu bryter man 1250 meter ner och Karin Niva som guidar i gruvan sa att man varje dag utvinner så mycket järnmalm så det skulle räcka till sex Eiffeltorn om dagen. Läs det igen. SEX EIFFELTORN OM DAGEN.

Just innan rondellen där man svänger av mot Koskuskulle ser jag än en gång en person i diket och saktar in. Nu är det en tävlande som lagar punktering. Frågar om han har allt han behöver. Han hojtar ja och jag rullar vidare mot Kullen. När skylten med en backhoppare närmar sig tar jag en extra klunk från min flaska med gels. Det är en backhoppare på Koskullskulles skylt. Jan Boklöv som förändrade backhoppningen är härifrån. Han var den första som hoppade med så kallad v-stil. Innan hoppade man med parallela skidor. Precis som med mycket annat så skrattade man först åt honom men han vann världskuppn 1988/1989 trots att han fick avdrag för att han hoppade så ”fult”. Nu kommer de flesta inte ens ihåg att man hoppat på något annat sätt än Boklövs. Funderar över vad vi tycker är självklart idag som kommer visa sig vara helt fel i framtiden.

Historiskt brukar jag cykla snabbare än Lisa. Innan tävling skämtade vi om att jag ska cykla lite snabbare och så kan Lisa springa ikapp mig på löpningen – så springer vi i mål tillsammans.

Men Lisa cyklar om mig i varje uppförsbacke. Och varje nerförsbacke susar jag om henne.

Och så håller vi på.
Hela. Jävla. Natten.

Varje år känns det som att backen upp mot Tjautjas aldrig tar slut men till slut passerar man krönet och belönas med en fantastisk utsikt. Fjällen i fjärran, skogen och myrarna som sträcker sig in i oändligheten och midnattsolen som speglar sig i sjöarna. Fantastiskt. Jag känner bara TACK. Tack för att jag får vara här just nu.

Vid vägs ände finns en vätskestation och så vänder man tillbaka.
Backe upp. 
Backe upp.
Backe upp.
Vaffan. Hur kan det vara uppför till Tjautjas OCH tillbaka?

Men så får man belöningen av en lång backe ner. Kryper ihop och tänker att det är bra kallt i fartvinden, men känner ändå tacksamhet över varje gratismeter.

Tillbaka samma väg genom Kullen och Gällivare innan det är dags för Nattavaaravägen. En av Sveriges bästa tempovägar. Den böljar på så att säga.

Mariana Edvinsson på väg mot Nattavaara.

Nattavaaravägen är lång. Jättelång. Och det känns som ett skämt hur långt bort den där vändpunkten är innan man sakta får vända och börja ta sig tillbaka. Lyckan över morgonkaffet hos Annemari och gänget är utom denna värld.

Efter vändning möter jag Erik. Han säger att han är så trött att han håller på att cykla av vägen. Han vill bryta men har inte sett en funktionär på flera timmar. Jag säger att han ska ta av sig jackan och ta sig till morgonkaffet vid vändpunkten innan han bestämmer sig. (Han tar sig dit, tar en powernap och fullföljer cyklingen)

Det är bara att mata på. Det bjuds på lite motvind också. Senare säger jag att vägen är som Voldemort, det vill säga den suger all livskraft och glädje ur mig.

Men vet du … trampar man på så kommer man till slut tillbaka till Gällivare och väl där är det lika bra att springa för det är ett jädra gäng timmar kvar av tävlingstiden.

Byter om till löparskor och sedan tillbringar jag ett långt tag med att försöka få Lisa att springa före – för hon har pigga löparben medan mina känns som ett skämt. Eller skämt – det känns som att all dämpning i knäna är borta. Kroppen ser ingen anledning att springa men vi gör vårt bästa när det är platt och så går vi uppför.

I början av vår löpning möter vi Odd och hejar högt – han har några minuter kvar till mål. Kul att han vinner! Han säger att vi har ju det roliga kvar.

Odd vann Laponia triathlon på 10:37:34.

Några gånger vänder man så man får chansen att heja på sina medtävlanden. När vi mötte Emelie Sigelind, vår klubbkompis under löpningen hejade vi högt och skrek ”spring och hämta hem kniven nu!” Vilket hon gjorde! Vann alltså!

Efter ungefär en mil, när man sprungit vid foten av Dundret kommer vi till vätskestationen som vi ska passera tre gånger innan vi får springa in i mål. Där står Holger och Jesper. När Lisa och jag kommer håller de upp ett rep och ropar ”hinner ni innan reeeeepet?” Sedan skrattar de och bjuder på cola, sportdryck, gel, chips och bars.

Martin dyker upp, han har brutit på cyklingen. Kroppen ville inte idag och magen hade vänt totalt, det finns dna bevis på att han befunnit säg längst vägen från Kullen till Gällivare säger han. Vi gråter nästan av lycka för att han orkat ta sig ut och heja på oss. Han kör Hooja på hög volym i bilen och kör vågen. Tack Martin, vet att du minns precis hur mycket det betyder – det är bara två veckor sen du körde Ironman Hamburg.

Jag älskar löpningen under Laponia för att jag i mitt huvud kan dela upp den i sektioner. Första milen är grusväg längst med älven, asfalts gångstig upp till första vätskestationen vid Hellnerstadion och sedan upp-ner-upp-ner-upp-ner-grusstig genom skogen fram till andra vätskestationen. Lite nerför innan man får springa in i skogen och efter Rallarstigen. Härlig skogslöpning efter små stigar innan man vänder tillbaka och tar sig till toppen av Dundret. Sedan är det bara 15 kilometer till målet och det är ingenting jämfört med vad man gjort det senaste 12 timmarna.

Det finns en vätskestation i början av Rallarstigen. Halvvägs hittar vi en halvfull colaflaska och en gel liggande på stigen. Tydligen var någon bom stängd så vätskestationen var tvungen att flytta. Vi säger till vid vätskestationen vi passerar på väg tillbaka att dom måste tipsa löpare som kommer efter oss om att fylla fickorna med energi för löpningen till vändpunkten för det finns inget mer på vägen och vi som är sist är ofta de som behöver det mest.

Till och från Rallarstigen springer man en dryg kilometer längst med E45 och när vi får möte av lastbilar i båda riktningar så fladdrar kläderna rätt bra trots att dom sitter tight på kroppen och är etsade med svett och salt. Hatar den här delen av löpningen.

När vi kommer upp till vätskestationen just innan vi ska upp på Dundret hittar vi Erik och Anneli, de har bestämt sig för att bryta. Erik upplevde att han somnade springade trots att han sovit en kvart vid elden i Nattavaara och nu en kvart i Holgers skåpbil.

Nu vi är sist. Lisa börjar räkna på hur länge det tar att komma upp på Dundret och ner igen. Kommer vi hinna in i mål? Jag orkar inte bry mig utan tänker att jag fortsätter så länge kroppen och huvudet vill fortsätta framåt.

Vi ska upp och vända på Stora toppen. Där finns stugan som alla i Gällivare kallar ”Åke på toppen” Stugan är öppen alla röda dagar från november till första maj och Friluftsfrämjandet serverar kaffe och kakor (de håller öppet speciellt för Laponia triathlon)

Varje år delas en mössa ut till den som besökt Åke på toppen flest gånger. Den första mössan utdelades 1959. Första maj är det alltid säsongsavslutning för Åke på toppen och utdelning av den berömda toppluvan. Toppluvan får den eller dom som varit upp till stugan flest gånger av alla de röda dagar under säsongen då stugan håller öppet. En ärofylld utmärkelse. Den första luvan delades ut år 1959, totalt har 150 st Luvan. (Här kan du läsa om Luvtagare genom åren.

Det är midnattsol mellan den 5 juni och 11 juli men ljust dygnet runt bra mycket före och efter det. Det sägs att man vid klart väder kan se en elftedel av Sveriges yta från toppen.

Vi gick större delen av vägen upp till Dundret. Solen lyste och det var vidrigt varmt. Sista gruskilometern upp på toppen kändes som en mil men plötsligt var vi uppe och där står Martin (som tyvärr fick bryta under cyklingen) och Thomas som gick i mål just under 13 timmar. De hejar och vi sveper en kaffe och tar med en macka medan vi övertalar våra ben (läs hjärnan) om att det är en bra ide att springa 15 km in i mål nu.

Vi låter benen rulla ner för Dundret och skrattar åt att det går. Vi älskar bägge att springa nerför. På vägen nerför bygger de mörka molnen på sig i horisonten och i slutet av backen kommer regnet. Först några droppar, sedan några till för att ett tag verkligen ösa ner på oss. Vi hälsar på Holger och Jesper. Sveper en cola innan vi tar oss an grusstigen tillbaka till Hellnerstadion och sedan den sista biten till Sandviken.

Laponia har bästa funktionärerna. Bästa!!! Langar energi mitt i natten varesig man är först eller sist. Älskar er!

Sista kilometrarna var vidriga. Det var ren övertalning för att få benen att springa. Att köra en Ironmandistans utan att ha gjort sina långpass är inte att rekommendera men det är ta mig fan fantastiskt att det går.

I mål. Sjukt lycklig över att det gick men framförallt att kroppen känns bra och att jag fick en minnesvärd natt med syster Lisa. Precis efter oss kommer Anna Rosberg som hade grymt starka cykelben efter Nattavaara så hon susade om. Sedan drack hon kaffe lite längre än oss på toppen av Dundret så vi gick i mål just innan.

Tack Lisa. Tack alla funktionärer som gör det här möjligt. Tack alla andra tävlande. Och tack vädergudar som gav oss midnattsol istället för midnattsregn.

Håll utkik på Laponiatriatlon.com för att anmäla dig till nästa år!

För ohyggligt intresserade kommer här innehållet i mina växlingspåsar.

Laponia är den enda Ironmantävlingen jag byter kläder under tävlingen – annars har jag triathlondräkt under våtdräkten. Drar sedan av mig våtdräkten och kör i triathlondräkten både under cykel och löpning (här kan du läsa mer om vad jag har i mina påsar då) Laponia körs under natten och jag tycker det är värt att vara torr och varm.

Foto: Andreas Sande, Åsa Isaksson