Jag fick en tidig julklapp och först tänkte jag vad ska jag med den till? Men så tänkte jag om, mina medaljer har legat i barnens utklädningslåda.
Det här får vara ett led i mitt projekt inte bara rusa framåt utan njuta av allt jag också gjort.
Så nu hänger dom i min garderob. Tänker att dagar då jag känner mig lite låg så ser jag dom och tänker att jag kan ta mig tusan göra precis vad jag vill. KABOMM liksom.
När jag fick hängaren så frågade jag om jag får tävla ut en julklapp – och det får jag. Så behöver du eller känner du någon som borde få en i julklapp – kommentera (nedan eller på Instagram) genom att berätta om medaljen du är mest stolt över. Utser en vinnare till lucia.
Ps. Du kan välja mellan en hängare för löpning eller triathlon eller cykel eller klassikern eller all-my-best eller trail eller kolla här…
Update: Grattis @marathonemma Klart du måste ha en medaljdisplay för dina 50 maratonmedaljer. Mejla kontakt@signsupplysport.se (och cc:a mig sofie@lantto.se) och berätta vilken du vill ha och din adress. Stort lycka till med löpningen och livet!
7 reaktioner på ”VINN MEDALJHÄNGARE”
Medaljen jag är mest stolt över är årets Tjejvättern-medalj. Jag anmälde mig för att cykla i klunga, men det fanns ingen som passade in i mitt tempo. Så på startlinjen bestämde jag mig för att jag kör, jag kör själv. Jag ska gå all in och cykla dem 10 milen det snabbaste jag kan. Helst slå personligt rekord också. Det var bara att det lördagen blåste det en hel del, så på Östgötaslätten gick det tungt. Jag trampade, jag hade en svans bakom mig då och då, men ingen som ville hjälpa till. Jag trampade, hade andan i halsen hela vägen för att gå i mål otroligt lycklig och nöjd. Jag hade inte gått energilös, jag hade kört snabbare än jag trodde jag skulle klara av och dessutom i den blåsten klara av ett personligt rekord. Då var jag glad!
Den medaljen hjälpte mig till att komma upp dagen efter för att cykla Halvvättern i ännu mera blåst och den gav mig energi till att cykla hela varvet runt sjön veckan efter!
Jag är mest stolt över min medalj från Vätternrundan. Några veckor innan loppet blev jag lämnad av min fästman, vi hade varit ett par i sex år och jag hade inte anat någonting. Min mamma (vad skulle jag göra utan henne) pushade mig att fortsätta cykla och hon körde mig till tävlingen. Cyklingen väckte livsgnistan igen och jag fann fotfästet genom att klara Vättern och därmed klassikern. Jag fann mig själv igen och kände total lycka att få möta mamma vid mållinjen. Gråter bara jag tänker på det fast det gått 2 ½ år sedan dess…
Nästan på delad plats är också Vasaloppet. Jag hade dumt nog bara tränat 9 mil TOTALT på skidor några månader innan loppet. Vi säger såhär: när jag såg skylten att det var 78 km kvar till mål grät jag FÖRSTA gången av trötthet haha! Jag var bland de sista i mål men jag gjorde det… Jag tänkte att varje meter jag redan åkt behöver jag inte åka igen om jag fortsätter. En mental kamp mot en trött kropp som inte ville något hellre än att vila. Det känns så jäkla skönt att tänka på detta när det är tufft i vardagen. Att jag åkt Vasaloppet trots att jag inte trodde det skulle gå. Att man kan så mycket mer än man tror (fast det hade varit bra med mer träning såklart :).
Jag är mest stolt över min medalj från Vätternrundan. Några veckor innan loppet blev jag lämnad av min fästman, vi hade varit ett par i sex år och jag hade inte anat någonting. Min mamma (vad skulle jag göra utan henne) pushade mig att fortsätta cykla och hon körde mig till tävlingen. Cyklingen väckte livsgnistan igen och jag fann fotfästet genom att klara Vättern och därmed klassikern. Jag fann mig själv igen och kände total lycka att få möta mamma vid mållinjen. Gråter bara jag tänker på det fast det gått 2 ½ år sedan dess.
Nästan på delad plats är också Vasaloppet. Jag hade dumt nog bara tränat 9 mil TOTALT på skidor några månader innan loppet. Vi säger såhär: när jag såg skylten att det var 78 km kvar till mål grät jag FÖRSTA gången av trötthet haha! Jag var bland de sista i mål men jag gjorde det… Jag tänkte att varje meter jag redan åkt behöver jag inte åka igen om jag fortsätter. En mental kamp mot en trött kropp som inte ville något hellre än att vila. Det känns så jäkla skönt att tänka på detta när det är tufft i vardagen. Att jag åkt Vasaloppet trots att jag inte trodde det skulle gå. Att man kan så mycket mer än man tror (fast det hade varit bra med mer träning såklart :).
Jag är inte extra stolt över en medalj, jag är stolt över vår familjesamling av medaljer. Jag och min man jobbar heltid med två barn, 3 och 6 år och min man är bortrest utomlands mycket i jobbet. Trots detta deltar vi ofta i motionslopp och tävlingar, min man framförallt i långdistanstriathlon och cykel och jag i cykel och löpning. Båda barnen älskar att vara aktiva, att träna och ställa upp i lopp. Treåringen genomförde sin första triathlon”tävling” i somras och hennes stolthet när hon och storasyster fick hänga upp sina medaljer bland alla andra vi har hemma var oslagbar!! Det vore så fint att ha en bra plats att hänga våra medaljer för att visa för oss och för våra barn att vi kan, vill och vågar och tillsammans är vi oslagbara!!
Jag är mest stolt över min medalj från Kalmar Ironman 2014. Hag anmälde mig typ 1,5 månad efter att ha fött vår första son. Träningen smög jag igång senare under hösten. Våren blev en kamp mot förkylningar och halsont som avlöste varandra. Livspusslet var trögt att få ihop ibland. Sambon tränar också en hel del. Jag fick inte alls ihop så mycket träning som jag velat eller behövt. Tvekade till och med på start länge. I början av juli vände det och hela familjen fick äntligen vara friska. Jag reviderade mitt tänkta tidsmål till att bara ta mig runt.
Dagen i Kalmar var magisk. Cyklingen var misär med magsmärtor. Simningen och löpningen minns jag med ett stort leende. I målgång kom tårarna och lyckan. Och längtan efter att få uppleva det igen. Två veckor senare inser jag att jag haft en fripassagerare på vägen. Lillebror är en riktig Ironbaby.
Jag önskar kunna hänga mina 2016 års medaljer på denna fina hängare.2016 är jag anmäld till både min första swimrun och första ironman (70.3 i Jkp)
Har aldrig gjort nått liknande, precis lärt mig crawla och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att få pressa min kropp i årets lopp. Ser fram emot hur stolt jag kommer vara vid målgång och vill ge mina medaljer en värdig plats där jag ser dom och inspireras till fler lopp och ett friskt och långt liv.
Är inflyttad Kiruna bor och inspireras mycket av dina bilder från Lappland. Här är verkligen vackert!
Jag vill hänga en 2017 medalj i mitt fönster och visa att jag kan vinna