HURRA HURRA HURRA!

Känslan av en liten hand i min. Blicken som tittar upp på mig med tron att jag har svar på alla livets frågor. Den hårda godnattkramen.

Är så sjukt tacksam att jag får uppleva livet som mamma. Det spelar ingen roll hur klyschigt det låter, jag säger det ändå. Mina barn är ta mig fan det bästa som hänt mig! Kärleken till dom kan få mig ner i den svartaste avgrunden, när jag tror det har hänt dom något. Den kan få mig att bli en lejoninna när jag tror något hotar dom. Men den kan få mig att skratta högt en helt vanlig vardag, bara för att det är så märkligt och stort att det bor små sköna människor hemma hos oss.

Fallskärmshoppning, Ironman och resor jorden runt. Inget. Absolut inget kan nå upp i närheten av hur coolt det är med barn. Ju äldre dom blir desto mer inser jag att jag bara har dom till låns och det har gjort att jag blir mer och mer rädd om minutrarna jag får hänga med dom. Snart vill dom inte vara med mig. Och det är bra och helt naturligt. Men  idag ska jag njuta av nuet. Att jag fortfarande får hålla en liten len hand då och då, att jag kan få en kram och ett ”ha en bra dag mamma” på skolgården. Sådär så att det stora i det lilla kommer ikapp mig och jag cyklar till tåget med ett stort leende och javisst kan du se små lyckotårar om du tittar mig noga i ögonen.

Idag firar jag åtta år som tvåbarnsmamma. Igår hade sjuåringen svårt att somna men somnade till slut mitt i meningen ”jag vet att jag kommer vakna först och så måste jag ligga och vänta jääääätttteeeelänge till ni kommer med tårta…”

Förlåt att klyschorna haglar idag men ibland kommer det över mig – det där jag alltid pratar om på mina föreläsningar … vad är viktigt på riktigt?