Det känns tydligt. Förändringens vindar. I världen. Men också i mitt lilla hörn av världen. Från att varit mittpunkt i mina barns liv är jag nu en bifigur. Åttonde januari vinkade jag hej då till Mira min Mira som nu backpackar i Asien i tre månader. Jag är så innerligt glad att hon gör det. Njuter av varje Whatapp meddelande hon skickar. Till och med det där hon berättade att hon blivit biten av en katt och precis tagit rabiesvaccin.
Men där och då på Arlanda rann tårarna. Jag trodde jag skulle klara det för jag är på så många nivåer glad att hon drar ut i världen … men när jag kramade henne brast det och jag insåg att jag aldrig varit utan henne i tre månader.
Någonsin.
Det är dags. Det är rätt. Men sedan hon var i min mage i nio månader och dryga två veckor så är hon en del av mig. Älskar henne mer än livet själv men det är dags att släppa.
Men hur rätt det än är så känns det. Det river i bröstet.
Det får det göra för jag är så glad att hon lever. Lever som fan.
Samtidigt färdades jag ett liv tillbaka i tiden. Till när jag och pappa möttes på Arlanda. Jag var 19 och skulle ta flyget till London för att vara där ett år och han skulle åka hem till Gällivare. Vi kramades där på terminalen och gick åt varsitt håll. Jag kan än idag ta fram spänningen av att vara på väg samtidigt som vemodet av att säga hej då är starkt närvarande.
Jag drömmer om att mina barn ska få uppleva livet. Världen. Gå barfota på stränder i solnedgångar och soluppgångar. Känna livet rusa igenom sig på en bergstopp. Uppleva känslan av att det är kallt, jobbigt och rätt så jävla besvärligt för att sedan vända och njuta av det som en vardag betraktas som självklarheter som varmt vatten i duschen och att kunna fylla ett glas direkt ur kranen. Kärleken. Frifallet. Och allt däremellan.
Det är dags. Ni kommer alltid vara världens mittpunkt för mig men det behöver ni ärligt och uppriktigt inte bry er om. Jag vill inte att ni ska det! Jag kommer finnas här när ni vill ha min hjärna eller hjälp men jag kommer ta hand om mig själv. Och det känns också spännande. Att jag också är på väg. För om det är en livstid sedan jag stod där på Arlanda och sa hej då till pappa så betyder det ju också att han levt en livstid sedan dess. Han har sålt sitt företag, jobbat som lärare, politiker och lärt sig simma. Samma sak med min mamma. En livstid av upplevelser. Tänk så mycket som ligger framför mig. Oss.
Spännande är en underdrift. Vad ska jag göra av all tid när inte kalendern är fylld av lämna, hämta, laga mat, plåstra om och skjutsa till allsköns upplevelser?
Men som tur är har jag några år kvar i mellanläge. Mira kommer hem i april. Sonen bor förhoppningsvis kvar hemma något år till. Planerar njuta järnet av varje sekund. Skor i hallen. Sporadiska middagar med oss. Träningar. Upplevelser. Pressa ut de sista ”koooom ner och ät”. Tacksam för det som de vill dela med mig. Upplevelser de vill berätta om. Samtidigt som jag så smått börjar njuta av den nya friheten där jag inte påverkar någon (förutom Hans och hundarna som jag vet klarar sig hyffsat utan mig) om jag får för mig att jobba i Skaulo några veckor eller dra på topptur mitt i veckan. Förhoppnings vill de rätt ofta följa med
Men vet du det finns inga försäkringar. Inte för dig. Inte för mig. Inte för någon. Tacksam för varje dag familjen får vara frisk och glad. Allt annat är bonus. Men livet ändå. Vilken jävla resa!
* Rubriken är tagen från en bok som jag läser just nu – den är lite långsam men tar sig.
