CANYON AEROAD

Det kanske bara är jag, men jag kan ibland bli lite matt på alla kändisar som ska prata ut i kvällspressen om “sin nya kärlek”
“Jag har aaaaaaldrig känt såhär”
“Det känns som vi är själsfränder”
“Det var kärlek vid första ögonkastet”. Men ibland förstår jag dom.

Som när jag får testa en ny cykel och redan vid första ögonkastet blir förälskad. Det hände med min första tyska älskare. Och det hände igen förra veckan. Direkt när jag såg honom. Första tramptaget kändes rätt. Vi mot världen. Forever.

Jag har fått låna en Canyon Aeroad och jag vill aldrig skiljas från honom så just nu låtsas jag att det är vi resten av livet. Utseende är inte allt, men alltså jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR den matta röda färgen. Jag älskar känslan när jag trampar, känslan när jag växlar swich, swich, swich liksom. Att det finns spurtknappar i bocken. Inser att det säkert är  fånigt men det skiter jag i, jag växlar och låtsas att jag bryter mig loss. Jag hojtar “bye, bye klungan” och trycker på för allt jag är värd när jag sitter där på min trainer.

(Och vän av ordning undrar kanske hur mycket jag får av Canyon för den här texten. Svaret är noll kronor. Ni som hängt med mig ett tag vet att jag är innerligt kär i min Tysk. Det är inte på låtsas, det är äkta kärlek.)