Önskar jag kunde samla känslan efter ett vansinnigt jobbigt intervallpass på flaska. Att svepa dagar då man vaknar trött och utan driv.
För den känslan, den där känslan av att först tro att det är smått omöjligt, mjölksyra i benen och lungor som kippar efter mer luft, en nerräkning till att jag har färre än hälften kvar och så sista … jag-är-oövervinnerlig-känslan efteråt som är så vansinnigt härlig. Önskar alla fick uppleva den.
Önskar jag kunde ha kvar den i kroppen. För hade jag haft den så hade jag väl inte gått runt med löpartajts hela dagen och tänkt … jag springer efter frukost… jag springer just före lunch … jag springer innan middag.
Tack syster för att du fick ut mig! För intervaller till trots så var det största att jag sprang med syster för första gången på 10 månader. Fem minuter gång och en minut löpning har hon fått ok för att börja med så det gjorde vi. Så nu kan man säga att Lanttosisters är igång med sin swimrunträning på rikt.
