Som jag nämnde så slog jag först i ett knä och vred sedan det andra knäet när jag var på hinderbaneträning förra måndagen. Jag har inte sprungit en meter sedan dess.
Höger knä är svullet. Det enda jag drömde om i helgen var att springa. Springa. Springa. Springa i solen. Det blir lite, lite bättre varje dag och det är ingen ide att oroa sig. Jag försöker göra det jag kan göra. Simma. Cykla. Basta. Festa.
Och så frågar, frågar, frågar jag. Alla som kan något. Jag har lyckats hålla mig i princip skadefri genom sju Ironman och två Ö till Ö, när jag får frågan hur jag gör är är svaret att jag lyssnar på min kropp – det är ok att jag har lite ont någonstans under ett pass. Men känns det nästa pass så börjar det bli dags att ta tag i det. Konditionsträning, rörelseträning på något sätt och lite styrka på det är mitt recept för att ha en frisk kropp. Hoppas kunna laga även den här smällen snabbt. För att bli en person som undviker roliga äventyr för att jag har en tävling om några månader – den personen vill jag inte vara. Men suget att hoppa ner från två meter höga väggar har försvunnit för tillfället.
