Lida eller njuta?

På söndag är det dags. Mitt första marathon. New York marathon! 
Ja, det blir egentligen min åttonde, fast jag brukar alltid värma upp med 3860 meter simning och 18 mil cykel. Nu tror alla att det här är väl ingen grej för mig. 

Men det är det. Mina tankar går såhär … Jag är inte rädd för distansen. Jag har ju faktiskt sprungit mer än 4,2 mil tre gånger (ett, två och tre) i år. Men jag är orolig att jag bara har en fart i kroppen. Den farten är inte så särdeles snabb jämfört med vad jag skulle vilja. Jag går lätt in i njutarmode och insuper och upplever. Inget fel med det, men om man ska prestera en snabb löpartid så handlar det inte om uuuuupppppleeevelse och njjjjutning. Bara.

Nu funderar jag på om jag ska gå all in och lida (för det handlar det ta mig tusan om – om det ska gå fort under 4,2 mil) eller om jag faktiskt ska uppleva och insupa. Mitt första marathon. I New York och allt. Jag som i alla år sagt att jag inte gillar att springa.

Förstå mig rätt. Jag kommer att uppleva och njuta delar av loppet hur jag än gör. Men den där supertiden. Är den så viktig? Om jag bestämmer att den är det så är den det. Fick ett mejl av bror Martin som sa att han ska hålla koll på mig och Lisa för att se om familjerekordet han har på 3:47:26 kommer spräckas och då kände jag ett uns av “åh, det ska jag ta”. 

Pratade med Rubin som coachat mig och Lisa i projektet “40 dagar till maraton-topp-formen”. Han menar på att om man tittar på mina intervalltider mm. så har jag 3:30 i min kropp men att 3:40 är en bra tid att sikta på. “Sikta på att springa första milen i 5:10–5:15-tempo. Känns det bra så är det bara att öka” (nä, det sa han inte, han sa att då fortsätter jag i det tempot så har jag lite extra tid att ta av när jag blir trött sista milen)

Dom här veckorna med löpfokus har varit vansinnigt roliga och jag har aldrig varit i en bättre löpform så det är klart det kommer gå bra.

Imorgon sätter jag mig på planet. På lördag tänker jag springa en kort vända och hämta ut nummerlappen. På söndag springer jag 4,2 mil. Jag ska göra mitt bästa. 03:44:44 ska klockan stå på när jag sträcker upp armarna och springer över mållinjen. Men jag tänker ta mig tusan inte bara vara i en lidar-löpar-bubbla. Det är livet för kort för. Run happy som Rubin säger. En av många orsaker till att jag tycker han är så otroligt bra. Det och att han är en av dom där få som är väldigt bra själv men ÄNDÅ har förmågan att coacha folk, så att både jag som tar närmare en timme på mig att springa en mil OCH dom dära löparmänniskorna som tar typ 30 minuter på sig känner att dom är bra och på väg att bli ännu bättre. Rubin. Du är förbannat bra. Vad som än händer på söndag så är jag tacksam, så tacksam för att fått tillfälle att följa ett schema från dig. Det är ingen magi, jag vet, men du bryr dig och det känns. Så tack. Tack. Tack! I will give it my best.

Och coach. I hear you. Run happy. I will!