Sista utomhussimningen med Åkersberga triathleterna. Spegelblank sjö. Det enda som bryter tystnaden är ett gäng gummiklädda människor som bryter vattenytan och då och då skrattar åt att det får vara så här härligt att leva.
Vilken kväll. Alltså vilken kväll! Först funderade jag på om jag var riktigt frisk i huvudet, simma utomhus 18 september? Det var när det första kalla vattnet rann in i dräkten. Men så fort jag började simma så fanns det inga frågor. Bara härlighet. Känna hur kroppen vaknar. Hur lungorna fylls med luft. Fingrarna domnar lite. Den helt spegelblanka sjön. När jag kikar på mina simvänner så ser jag att det kommer rök ut ur munnen på dom när dom andas ut. Vi simmade rakt in i solnedgången.
På vägen tillbaka bröstsimmade jag med Madeleine och småpratade. I en bisats så berättade hon att hon och hennes man sovit ute 600 dagar på raken. På sin altan. För att dom älskar sova ute. Åh, vad jag älskar att höra sånt. När människor bara gör. Gör det dom vill!
Kan det vara så att det är höst nu? Är det dags att fokusera på krispiga löpturer i skogen och inomhusträning med Madeleine och resten av gänget? Det kanske är så. Men jag kommer vårda gårdagens känsla ömt.
Kära våtdräkt. Tack för i år. Längtar till nästa gång jag får krypa in i dig. Försöka få på dig utan att söndra något med mina naglar, känna det kalla vattnet sippra in, lägga mig på rygg och titta på mina tår som flyter på vattenytan med en spegelblank sjö och en solnedgång som bakgrund.
