Separationsångest

Ni får tycka jag är löjlig men jag har separationsångest. Sådär så jag får en klump i magen och lite tårar i ögonvrån. Min älskade, älskade, älskade Tysk ligger på Blocket.

Jag skulle vilja ha kvar honom men jag är inte så rik att jag kan ha två triathloncyklar så jag måste sälja honom. Ja, jag älskar Tysken2 och vet att det inte vore samma sak att gå tillbaka till Tysken – men så många minnen. Så många äventyr vi haft ihop. Det är min första riktiga triathloncykel och han rullar så bra så bra så bra. Nu hoppas jag innerligt att någon väldigt glad triathlet köper honom och tar med honom på massor av äventyr.

Bilden högst upp är från Ironman Brasilien i våras, en av mina finaste dejter med Tysken.

Tack, tack, tack Tysken för alla fina minnen. I simply love you.

Kommer aldrig att glömma dig. Tänker tillbaka på när du flyttade in hos mig. Hur det pirrade bara jag tittade på dig. När vi körde Ironman Kalmar som på bilden ovanför. Eller Brottby som på bilden nedanför.

Så många minnen. Platser vi sett tillsammans. Berg vi bestigit. Tävlingar. Inte en enda gång har jag varit ledsen med dig, det går liksom inte att vara sur i ditt sällskap. Ibland har jag varit vresig, men så fort vi begett oss ut så har färgerna återvänt och leendet kommit smygande …

Vi har bestigit berg ihop. Här kollar vi in Hardangervidda under Norseman.

Så många gånger jag sprungit upp ur vattnet med ett leende bara för att jag vet att du väntar. Att vi ska på date i flera timmar har fått mig att fortsätta simma fast jag ibland har varit less, att vi ska trampa snabbare än vinden ihop har fått mig att springa lite snabbare genom växlingsområdet för att jag vill ut med dig fortare än fortast.

Minns du Ironman Nice, när vi var lite rädda för att cykla 18 mil med 2000 höjdmeter men det visade sig att vi älskade det.

Jag kommer sakna vår vardagsrunda ihop, du vet den runt Garnsviken.

För att inte tala om hur mycket jag kommer att sakna att skratta genom Kalmars publikhav med dig.

Och jag kommer sakna att cykla vilse med dig, sådär så vi plötsligt befinner oss mitt i ingenstans och blir bjudna på kaffe hos någon människa vi annars aldrig hade träffat.

Det är inte du, det är jag. Det är dags att gå vidare, och du förtjänar någon bättre. Och är just du en glad triathlet så kolla in här. Tysken är GRYM och kommer med lyckogaranti. Du kan inte cykla med honom och vara olycklig. Jag kan det i alla fall inte och jag kommer sakna honom. MYCKET!