I tisdags sprang jag fem kilometer max med Magnus. Efteråt frågade han vad som tog slut först och jag svarade huvudet.
Det är något med löpning. Fem kilometer max. Benen känns fräscha. Jag kan prata den sista kilometern. Tänker nu ökar jag men inget händer. Femton sekunder efter vi avslutat flåsar jag inte. Ja men ni hör ju. Flickan kan inte lida.
Och ja, det kan låta konstigt. Jag har uppenbarligen genomfört sex stycken Ironman, Ö till Ö och diverse tävlingar som många inte anser som njutning. Men det här med att springa fort. Ganska kort. Jag. Helt värdelös.
Nu vill jag bli en snabbare löpare så jag har utnämnt juli till lidandets månad. Jag ska ta mig tusan ta ut mig när jag springer intervaller. Därimellan ska jag fortsätta njuta precis som jag gör. Behålla glädjen i skogen och under uppvärmning men är det intervaller då ska fanimej tas i. Ser ni mig skratta och le under mina intervaller ta en björkkvist och rappa till mig. Please. Erbjudandet gäller endast i juli.
På bilden ser ni mig med dagens intervallkompis. 10 stycken 2 minuters backintervaller med en minuts vila mellan. Jag kände mig både stark och snabb. Det gäller att välja sina träningskompisar med omsorg …
