Amazonas

 

Efter racet så sov vi, packade ihop och flög till Manaus. Där tog vi oss ut i djungeln. Det var en resa man kunde boka genom Endurancesportstravel. Dom förvarade cyklarna åt oss medan vi var på äventyr i jordens lungor. Amazonas.

Och vilket härligt äventyr! Är så otroligt tacksam att jag har möjlighet att göra sådant här. Att sitta i en båt i shorts och linne. Det är varmt och mörkret sänker sig. Vi ser några rosa delfiner simma en bit från båten. Till slut är det helt mörkt och jag förstår inte hur guiden som kör ser någonting. Det är tre timmar till närmsta telefon och internet ska vi inte tala om. Efter ett tag så tar guiden Haylus fram en ficklampa och börjar svepa längst med stranden. Ett par ögon blänker till och vi kör närmare.

Haylus böjer sig ner och fångar en liten caiman med bara händerna så vi ska få hälsa på den. Han berättar att dom kan bli en 6-7 meter som vuxna. Syster Lisa viskar ”jag hade tre meter till taket i min förra lägenhet …” Efter att alla fått hälsa på caimanen så släpper Haylus ner den i vattnet igen.

Syster Lisa på en båt i Amazonas. 

Mitt på floden svänger vi av och tar oss in i skogen.

Guiderna börjar med att berätta att vi ska titta var vi sätter fötterna och händerna. Ta inte i något träd, vissa har giftiga taggar. ”If you do, then no more happiness” upprepas väldigt ofta.

Renato visar hur man klättrar upp och hämtar acaibär.

Även rötterna till acaipalmträdet används. Tydligen väldigt rika på järn. 

Det finns giftiga grodor.

Och grodor som är svåra att se …

Och väldigt små grodor.

Saven från vissa träd används som modersmjölksersättning, andra som läkemedel och surprise, rätt många träd har giftig sav. 

Varje dag kunde man följa med på fyra turer. Vi var ett skönt gäng med Ironmantävlande och anhöriga som hängde i fyra dagar. Här Andrea, David, Renato, Heidi och Katie.

75% av amazonas djur är aktiva på natten så det är lugnt på dagen. Eller inte. 

 

Just nu är det på väg att bli vinter i Amazonas och vattnet är högt, ofta åkte vi båt bland trädtopparna. 

Efter lunch var det siesta. Ingen internet och ingen täckning på mobilen. Väldigt skönt. Lisa och Anders skämtade om att jag är på internet-avvänjning och när jag säger att jag inte saknar det så säger dom att jag inte ens kommit till steg ett och erkänt att jag är missbrukare.

Vi konstaterade alla tre att vi inte ska åka hit på sommaren. Nu är det vinter och ca 28-30 grader. Under sommaren snittar dom en 40 grader och luftfuktigheten … ja, det känns som man kan vrida ur kläderna. 

Så här ser ett par Ironmanfötter ut efter två dagar. Lisa i hängmattan.

 

Guiderna hävdade att det var säkert att simma på dagen bara man inte begav sig in i skogen. Här kollar Katie och Heidi ut var dom ska sikta.

Heidi, Katie och Anders.

 

Anders andas. 

Bland pirayor och alligatorer. Magiskt.

 

Det fanns kajaker man kunde låna när man vill.

 

Guiderna visade massor av saker man kan använda palmblad till. Tak, snaror, bunkar, ja typ allt. Lisa snappade upp hur man gjorde och började tillverka egna kungakronor.

 

Skolbåten kommer tillbaka med barnen på kvällen.

Ljuset, jag bara säger ljuset. Här var vi uppe 05:30 för att se soluppgången och titta på fåglar.

En dag hälsade vi på en familj som bodde efter floden, dom odlar massor med växter men framför allt maniok som dom äter minst fyra gånger om dagen. Vi fick det till nästan varje måltid och det var gott. Lite som potatis fast sötare. 

 

Här en växt som används som ett pigment för att färga saker, eller som här festsminka Lisa.

Pirayafiske i solnedgång. Som bete använde vi kött.

 

Inte mycket till mat men vi fick se några pirayor i alla fall.

Sov med myggnät, finaste sänghimmeln jag haft. 

Tack, tack, tack livet som gör att jag får vara med sådana här miniäventyr!