Insåg idag att jag är lite av en känsloknarkare. Älskar att känna. Att känna är att leva. Och jag älskar att leva!
Men man måste välja vilka känslor man ska knarka. Man kan välja att gå in i att man har ont, är lite småfet, kassörskan är otrevlig och förresten så fryser jag. Idag valde jag att släppa ut håret när jag cyklade med min citybike (för övrigt en ruggig bra grej!) ner från Östra station mot Odenplan. Vinden i håret, nerförsbacke, blå himmel, precis lämnat två friska barn på skolan/dagis, en stark kropp som kan göra en Ironman imorgon, vårluft som smakar gott, galet mycket på jobbet men det kommer gå tack var gryyyyymaste kollegorna. Tack livet liksom!
Nu hoppas jag du vet att jag inte tycker att allt går att lösa genom att tänka lite positivt sådär. Livet kan vara allvarligt. Livet kan vara jobbigt. Man ska gråta om man är lessen. Men sen. Ta reda på vad du vill. Gå åt det hållet. Det är inte ok att vakna utan ork dag efter dag. Något saknas. Ta reda på vad. Det ska vara härligt att leva. Då och då i alla fall. Och när då och då kommer så njut. Njut som det inte finns någon morgondag. Släpp ut håret, spreta med tårna i gräset, verkligen smaka på kaffet, tänk på allt som faktiskt är bra och sug i dig energi för tusan. Hitta det där lilla extra även i vardagen som gör att du lyfter blicken, tar några extra djupa andetag och känner att det bubblar i magen. Vänta inte till semestern, känn semesterkänslan redan idag! Säger hon som nu dyker ner i något som känns som en avgrund med tidningssidor som ska produceras … hörs på ett tag nu dyker jag …
Ps 2. Bilden är från en annan cykeltur, min hat-kärleks-backe syns i bakgrunden.
