Här och nu. Fucking fantastic!

Det finns inget annat än här och nu. Den ljumma vinden mot mina armar, ljudet av kedjan som drar runt mitt hjul. Smaken av torr luft i munnen. Trötta ben, sådär så det bubblar lite, lite i dom. Ingen mjölksyra utan framförallt känslan av styrka. Jag kan trampa snabbare än vinden. Snabbare än någon annan. Tittar ner på hastighetsmätaren och ser 57 km/h. 

Trycker på ännu lite till, bara för att det går och för att det är sista dagen. Strax är vi tillbaka på hotellet och ska packa våra cyklar. Jag befinner mig i lite nerförsbacke med vinden i ryggen på väg från Tuineje tillbaka till Las Playitas. En känsla jag älskar och en stund jag sätter in i minnesbanken för framtiden.

Men dagen började inte där. Den började i poolen. Efter frukost så drog vi iväg en vända, först med Sara som vände efter 30 minuter. Maskoten Nike hängde med Lisa under tiden och så möttes dom upp i Gran Tarajal för lunch. Anders, Magnus och jag trampade vidare.

Planen var att börja med Cardón–Pájara och sedan bestämma om vi skulle tillbaka eller om benen skulle samla mer berg. Men innan vi kom till Cardón så sa Anders väldigt bestämt att vi skulle svänga av mot Las Hermosas för att komma rätt. Så det gjorde vi. Sedan kom vi på att vi var fel. Väldigt fel. Vägen över bergen var brant. Väldigt brant på sina ställen, men vägen ner till havet var underbar. Och sedan var det bara att trampa två mil extra för att få sin fix av tapas i Pajara. 

Här känner Anders vittring på tapas. 

Tapas och färskpressad apelsinjuice gick rakt ut i benen och vi tog oss hem i medvinden. Landade på drygt åtta bra mil idag. 

På med löparskorna och upp på berget närmast hotellet.

Roomie Sara på toppen av berget. 

Traditionella hoppbilden till Annika. 

Sara med Playitas i bakgrunden. Det ser ut som en låtsasvärld där nere.

Sara sprang i sina five-fingers. Drygt en timme senare var vi tillbaka på vår uteplats, nu med en kall öl i handen och en glad Nike i famnen. Ännu en galet bra dag. Tack!