Drygt 13 mil på cykel. Ensam. Konstaterade återigen att det oftast beror på energibrist när jag dyker ner och tycker allt är trist, tråkigt och kroppen gör ont. In med energi och livet är underbart, fantastiskt och kroppen känns sjukt stark.
När jag är på väg ner i en svacka och börjar känna att det gör lite ont och livet inte är helt perfekt så brukar jag alltid börja med näring. Har jag fått i mig nog med energi? Sedan känner jag efter om det gör “farligt ont” eller bara “okynnes-uttråkad-ont”. Farligt ont betyder stanna, bara lite okynnes-ont gör att jag tänker på exakt hur bra jag har det precis i den här stunden. Vad skulle jag göra om jag klev av nu? 99 gånger av 100 konstaterar jag att jag är precis där jag vill vara och trampar/springer vidare.
Konstaterade återigen att Orust inte är platt någonstans, bra för min Norsemanträning. Coachen har beordrat backträning så efter tio mil så körde jag tre mil upp, å ner. Å upp, å ner. Om och om igen.
Kom hem till stugan och började läsa en bok, som inleddes med de här raderna:
Att vara tyst är att inte säga något.
Tysthet som kommer utifrån.
Att känna tystnaden är att vara stilla.
Tystnad som stiger ur ditt inre.
Den yttre tystnaden gör oss,
uppmärksamma på det inre
pågående oljudet.
Bara iakttag detta och den inre
stillheten träder fram allt starkare
ur centrum av det som är du.
Ur Yasuragi på Svenska.
Jag gillar att vara tyst med mig själv. Gärna i 13 mil. Tror det är bra att umgås med sig själv, då hör man vad man vill. Vill på riktigt.
0 reaktioner på ”Me, myself and I i 13 mil”
LANDSVÄGScykling är fanimej livet på en pinne. 🙂
Kul att se att en av mina favoritbloggare cyklar förbi endast kilometer från mitt hus! Världen är liten. Nästa gång bjuder jag på kaffe 😉
Tackar aldrig nej till kaffe, var ska jag svänga av?
Vad härligt det ser ut!
Oj, vad härligt det lät! Älskar att umgås med mig själv på en cykel! Och nu var det ju flera dar sen sist… shit vad jag blev sugen! Hoppas kunna pressa in det i morgon 🙂