På plats i Playitas. Skruvade ihop tysken igår och provrullade honom. Idag var det första träningsdagen. 13 mil cykling inklusive tre berg, hur känns det?
Helt perfekt tänkte hybrisSofie och valde grupp.
13 mil, när cyklade jag 13 mil sist? Kan det varit i Kalmar? Inte var det igår i alla fall. Under första backen så svor jag och log omvartannat men väl på toppen så känns allt bara perfekt. Sedan var jag långsammast upp i varenda backe. Till mitt försvar ska sägas att ett gäng valde att kliva av efter första berget var bestiget, det borde säkert Sofie också, men jag ville inte. Jag är här för att cykla berg, alltså cyklar jag berg. Det gick inte fort men det gick.
Och det var en erfarenhet att vara långsammast. Gruppen var snäll mot långsamma Sofie, men det är otroligt frustrerande att vara sist upp. Sedan är det otroligt irriterande att gruppen per automatik trodde att jag skapade varenda lucka. Benen kändes bra på platten och nerför men var inte starka nog när det började luta uppför.
Det något när man ligger längst fram, det är som att man minsann ska visa att man orkar dra så man tar i som bara den uppför. Uppför tycker jag man ska tänka att man ska trampa sinnessjukt långsamt för att det ska vara ok för de som ligger längre bak. Man kan nästan inte trampa för långsamt. Precis som man nästan inte kan trampa för snabbt utför när man är längst fram.
En erfarenhet rikare, tack! Lägger den i bagaget.
Imorgon är en annan dag. Längtar efter att vakna med sjukt stumma ben som man ska försöka få igång.
Bästa roomien Sara skruvar ihop sin pärla.
0 reaktioner på ”Det suger att vara sämst”
Hej!
Fick länkar av Vilma till dina race reports från Kalmar och Nice, och jag ville bara säga att jag blev så himla inspirerad av att läsa! Shit alltså, du är grym!
Jag ska själv göra min första Ironman i Kalmar i augusti, och fram till i höstas hade jag aldrig suttit på en racer eller crawlat. Men nu behärskar jag simningen hjälpligt, och cyklingen är typ det roligaste jag vet. Återstår bara att foga ihop det nya med det jag kan, nämligen löpningen. Jag ser fram emot augusti med skräckblandad förtjusning. Ena stunden är jag lycklig och träningssugen som bara den, nästa sekund fattar jag inte vad jag håller på med och funderar på att emigrera nånstans där folk inte känner mig och inte vet att jag snackat vida omkring de senaste månaderna om att jojjomen, en Ironwoman, det ska jag bli! 😉
Vad är dina bästa tips för en nybörjartriathlet som ändå är van vid långa tävlingar i andra discipliner, och mycket mängdträning? Vad är det viktigaste i mitt läge just nu? Jag tänker att jag ska försöka få så mkt mängd och distans som kroppen orkar med till en början, både på cykel och i löpningen. Och när det gäller simningen så ska jag ut på öppet vatten så fort det blir lite mer sommar än vinter ute. Men jag funderar på om jag kanske borde vända mig till en professionell tränare? Anlita en coach? Jag har en klubb där jag förmodligen kan få en del tips och råd, men i mitt läge kanske inte det räcker?
Åhhh älskade Playitas!!!! fota MASSSOR och lova att ta minst en hoppbild när ni bestiger bergen (utan cykel!).
Heja dig Sofie!!
Precis så där känner jag när jag och kära sambon är ute och cyklar – riktigt frustrerande att vara “sämst” hela tiden! Och så blir jag arg för att han aldrig lyckas cykla tillräckligt långsamt uppför backarna 😉
Bra jobbat Sofie.
Jag som är en jättestor klump är nästan alltid sämst, men det är inspirerande.
Train hard, fight easy!!! 😉
Jag tyckte det va kul att du följde med! Det va starkt gjort!
Å du va inte sämst för du körde hela rundan vilket vissa stora starka killar inte gjorde!
Så sträck på dig och beröm dig själv!
/Mattias