Jag har blivit en sån där äcklig jävel!

Idag insåg jag att jag har blivit en sån där äcklig j*vel. En sådan där som säger att “jag lääängtar efter att springa. Det reeeensar tankarna och ger mig ny kraft.”

För mig är det stort. Jag har aldrig gillat att springa och alltid tänkt att de som säger så ljuger. Inte kan man väl älska att springa, det är ju liksom sjukt trist, tungt och bara jobbigt.

När man hävdat att det är sjukt trist, tungt och bara jobbigt till de där äckliga j*vlarna då har de alltid svarat med ett lite religiöst leende och mild röst “bara du kommer över den där första tröskeln så ska du se att du kommer att lääääängta ut”.

Eller hur har jag tänkt. Fortsätt ljuga ni, jag tar och gör något roligare under tiden.

Men nu är jag en av dom. Jag längtade ut idag. Ut i skogen.

Lagom till mina barn har tagit sig ur sina rosa perioder så går jag in i en. Precis som jag uppriktigt hatat löpning så har jag uppriktigt hatat rosa. Ungefär samtidigt så slår jag över åt andra hållet och börjar gilla både löpning och rosa. Så idag tog jag på det rosa kitet som jag fått från Adidas (tillsammans med ett startbevis till Lidingöloppet). Sprang på känsla och dit jag ville. Ut i skogen och upp på en kulle. För mig har det varit vägen till kärleken. Att springa i skogen.

Och att gå ut lugnare i början, jag har alltid startat lite för hårt och sedan ökat för att ta mig hem snabbare (för det är ju så tråååkigt), lagom till spykänslan var jag hemma och längtade inte ut i spåret igen …

Men nu längtar jag redan ut igen, det är ju så skönt för man får verkligen rensa tankarna där ute i skogen. (Läses med mild, norrländsk röst och med ett litet religiöst leende på läpparna)