Idag har jag umgåtts med mig själv i fem timmar. Eller ska jag vara ärlig så var det jag och tysken. Vi hälsade på rätt många efter vägen. Ibland cyklade någon fram till oss, men då tog vi oss i kragen och trampade på. Det var ju vår dag.
När vi var fokuserade snittade vi på 38 km/h. Men ibland så fikade vi lite väl mycket på cykeln och då kom bland annat en gubbe (han går säkert under klassen man, men han hade skägg och har man skägg är man per automatik gubbe i min värld) cyklande och berättade att han skulle köra Cykelvasan, sedan sa han att ”jag lägger mig här bakom dig”. Gör det sa jag och tysken. Sedan tog vi tag i det här med rundtrampet. Och swich så såg vi inte honom mer.
Man väljer hur man ser på sin dag. Jag kan välja att fokusera på hur j*vla jobbigt det var efter sex mil. Hur trist det var. Hur otroligt sakta jag körde upp för den där backen (8 km/h). Hur det kändes som jag satt på en yxa istället för en sadel under några mil. Hur ont det gjorde i knäet. Ont i huvudet och axlarna. Att gelen jag hade med mig smakade apa. Att jag dippade rätt hårt vid tio mil också och bara ville hem och inte kunde förstå hur jag kommit på att anmäla mig till inte en utan två Ironmantävlingar 2011. En halvfet tvåbarnsmorsa, vad tänkte jag liksom? Att lättaste växeln kändes tung, måste jag åtgärda det till Nice? Blir tokig, det är så sjukt mycket fix och jobb kvar och bara 14 dagar så befinner jag mig där och ska sova sista natten inför tävlingen.
Men jag fokuserar på hur det kändes att få susa fram efter bra vägar, med sin supercykel. Att det är intressant att se vad som händer med kroppen och hjärnan när man blir trött. Att både humör och energi går i vågor, det är bara att härda ut så kommer en ny topp runt hörnet. Och idag var vi starka. Vi blev inte omcyklade en enda gång (ok, en gång, men det åtgärdade vi på en gång) men vi cyklade om många. Under topparna så känner jag mig oslagbar, som ett stark lok som bara kör och kör. Energin fungerade bra, jag hade tryck i benen hela tiden. Cykeln fungerade fint. Mina zippar (hjul) känns super, kände mig säker nere i tempoställning även när det kom kastvindar. Nice kommer bli en skön träningsdag. Jorråserruserruatt. Så var min dag i min hjärna.
Hur har din dag varit?
Ps. Snälla kroppen, var frisk nu så vi får leka runt både Nice och Kalmar i sommar. Det vore så roligt. Ds.
0 reaktioner på ”Man väljer hur man ser på sin dag”
Jo vars, min dag har varit alldeles förträfflig, tackar som frågar 😛 . Jag har powerstrippat med ett glatt möhippegäng, och vitaminbombat mig själv. Och jag tycker också att du är lite knäpp som anmält dig till två järnmän, men framför allt tycker jag att du är sjukt cool!
Knapra Magnasium och calsuim 😉 Detta fick jag också höra när jag hade ondor här och där. 😉 Hjälpte mig! (plus med lite ändring i löparteknik ^_^)
Du är bäst när det gäller, det vet du. I min värld finns ingen coolare tvåbarnsmorsa – och det kan varken knastriga knän, kastvindar eller äcklig gel ändra på!
Du är grymmestark Sofie! Jag hämtade min kanadick i fredags å har testkört idag. vingligt. kommer att kräva en hel del träning.
visst. det finns en pling pling på den oxå. 🙂