I veckan deklarerade Ironman att Ironman Hawaii, det vill säga VM kommer vara två dagar men bara en dag i Kona. Nästa år ska damernas tävling gå där. 2024 är det herrarnas tur. 2023 går herrarnas tävling på annan plats, var meddelas i januari. (Ryktet säger Nice)
Jag har läst så många arga inlägg bland annat från de 1000 herrar som redan kvalificerat sig och betalat för att köra Ironman Hawaii 2023. De har bokat resa och boende för enorma summor och så meddelar Ironmanorganisationen att deras tävling kommer vara på en annan plats. Var får du reda på i januari.
Jag förstår till fullo att det här är lyxproblem jämfört med krig, cancer och skenande elpriser men för de som älskar Ironman och är så stolta över prestationen så de tatuerat in IM på sin kropp känns det för många som att Ironman spottar på dem. Jag tycker verkligen man ska vara stolt över sin prestation men också vara medveten om att Ironman är just ett varumärke. Det är ett företags logga du tatuerar in på din kropp. Hur mycket jag än älskar min Mac så kommer jag aldrig tatuera in ett äpple i svanken.
Jag känner mig klar med Ironman organisationen och planerar köra Laponia och andra härliga lika långa lopp för jag upplever att IM blivit opersonliga och en organisation som tar alla beslut för att tjäna mer pengar. Det började redan för åtta år sedan när min syster och hennes man skulle få sitt första barn. Bägge var anmälda till en tävling, han kunde köra som planerat men Lisa fick inte tillbaka sina pengar. Hon kunde välja på att flytta fram det och köra samma år som Alva föddes. Kejsarsnitt i september och en IM i december lockade inte så hon förlorade startavgiften. Som så många andra – för du kan inte sälja vidare en Ironman start. Du kan flytta den en gång eller få tillbaka en spottstyver – om du avbokar 100 dagar innan. (Reglerna kan ha ändras men så var det då)
Jag kan ärligt och uppriktigt säga att Ironman Kalmar är en helt fantastisk tävling men en startplats till nästa år kostar över 7000 kronor. Det är för mycket pengar för att jag ska känna att det är värt det.
Pricken över i:et för min del var när vi skulle simma till kaffebåten i Kona och de hade åkt in tidigare än sagt – för att kaffet var slut. Hur viktigt kan det vara kanske du tänker, men att simma ut till en båt och ta en kopp kaffe dagarna innan tävlingen har varit sinnebilden över det vi längtar efter. Tusentals är gångerna Lisa och jag har refererat till kaffebåten som den ultimata morgonsimningen. Tusentals är gångerna vi skämtat om att vi längtar mer efter att få simma till kaffebåten än att köra själva tävlingen.
Jag vet att det finns mer bakom den här historien – de som haft kaffebåten i tio år säger att de blev blåsta och meddelade med bara några dagar kvar att det inte skulle vara någon kaffebåt i år men det visade sig senare att Ironmanorganisationen har tagit över den. (Antar att det handlade om att Ironman ville ha pengar av de som haft kaffebåten men de inte hade eller ville betala mer)
Känner mig inte ett dugg bitter, bara klar. Att de gör så tävlingen ska vara två dagar även nästa år känns som ett sätt att få in mer pengar. I år var det omöjligt att hitta boende, bil och det var mycket prat om att lokalbefolkningen inte vill ha oss där i olika facebookgrupper så jag antar att det är därför det inte blir två dagar. Det fanns inte heller nog med volontärer så de fick minska ner på vätskestationerna och färgen på medaljen och t-shirten har redan börjat ramla av. Tråkigt men tyvärr väldigt talande för hur jag och många med mig känner just nu.
Självklart finns det positiva saker med att göra tävlingen till två dagar men med det jag vet så hoppas och drömmer jag ändå att Ironman backar, lyssnar på deltagarna som just nu skriker att de vill att Ironman Hawaii ska vara en dag och att kvinnor och män ska tävla ihop. För det är en sak jag verkligen tycker om med triathlon, att man inte är kvinna eller man, man är en människa som älskar att simma, cykla och springa.
Bryr du dig, om ja – vad tänker du?
