IRONMAN HAWAII

Ironman Hawaii. Det ligger på andra sidan jorden, det är svindyrt att vara med och så jävla hett att skosulorna smälter under löpningen. Jag åker dit!

Någon lägger en kall handduk över mina axlar och jag blir gråtfärdig av lycka. Jag är i himlen. Jag skämtar inte, det här är bättre än en orgasm. Hela min kropp kokar av hettan efter cyklingen. Jag tänker aldrig lämna den här stolen, jag är fullkomligt lycklig med den här handduken över mina axlar. Får en till och drar den längst med pannan och det känns som min hjärna vaknar till liv. Knyter på mig löparskorna. Ett maraton på det här så är jag klar för dagen.

Det är mörkt när jag går mot startområdet där Tysken sovit med nästan 3000 kompisar i natt. Volontärer klappar händerna, kontrollerar att jag har numret på armen och erbjuder mig solkräm och vaselin.

Jag sätter mina vattenflaskor på tysken och börjar leta en pump. Volontärer går runt med pumpar och efter dem en lång svans av tjejer som väntar på att få pumpa.

Jag småpratar med de runt mig, träffar bland annat Veronica som också är här för första gången.

Känner mig lugn men tiden tickar och bara minuter efter jag pumpat så börjar de ropa ut att man ska gå mot simstarten. En kö av kvinnor skriker att de inte fått pumpa ännu.

Jag drar på mig mitt swimskin. Det är våtdräktsförbud eftersom det är så varmt i vattnet, något som jag sett till min fördel eftersom jag älskar simma utan våtdräkt. Går ner mot simstarten och letar efter skylten F 45-50.
Träffar Odd, Hanna och Smilla. Odd har kvalat och varit här flera gånger och hade inte tänkt åka iår men när syster Åsa och Smilla kvalade så tackade även han ja till att tävla. Odd och jag brukar inleda triathlonsäsongen varje år i Gällivare under Laponia triathlon. Där pratar vi om hur kallt det är. Här om hur varmt det är. Önskar dem en bra dag och fortsätter leta efter de som har blå badmössor som jag.

Det känns stort. Jag är verkligen här. Jag ska göra det här. Har dubbla känslor för det här loppet, det är VM och jag känner inte att jag är mitt livs form. Vad jag vet så finns det tre sätt att ta sig till start. Antingen kvalar man genom att placera sig bra på en annan Ironmantävling. Eller så kan du göra 12 stycken Ironman och ansöka om Leagacy. Tredje sättet är att köpa en enormt dyr sponsorplats. Jag har en Leagcyplats och kvalade i Kalmar så jag har bestämt mig för att äga det här. Göra min tävling. Ett steg i taget till jag är i mål.

Ser syster Lisa och Anna stå uppe på läktaren med svenska flaggan och vinka. Alla känslorna är utanpå och tårarna stiger i mina ögon. Lycka, tacksamhet och skräck blandas i min kropp. Allt på en gång. Känslan av att ha en lång dag där det enda jag vet är att det kommer bli varmt och jobbigt framför mig. Jag vet att jag kan klara det men mycket kan hända. Får en kram av Lisa, hon har gjort åtta Ironman och vet precis hur det känns innan start. Hon vet att jag är precis där jag vill vara och att jag älskar den här känslan. Jag sippar i mig en gel och Anna kramar om mig och säger you got this, ses i mål.

Sakta går vi ner mot vattnet. Första känslan är att det är lite kallt och jag tänker att det är bara att njuta för just kall kommer jag nog inte vara någongång under den här dagen. Jag sätter ner huvudet och simmar sakta ut mot SUP-brädorna som markerar var starten går. Det är som ett akvarium och jag fylls av lyckokänslor. Jag är verkligen här. Jag ska få simma Ironmansimningarnas Ironmansimning. Simningen jag sett på film så många gånger de senaste åren. Det är ett varv, först ska jag ha orange bojar till höger om mig, vid båten där borta i horisonten ska jag ta höger och sedan ha gula bojar till höger om mig fram till jag får gå upp. 3860 meter.

Hör en speaker som säger att vi är den största startgruppen idag. Kvinnor 45-50. Han säger något om att han tror alla i den här gruppen kommer ta sig i mål. Jag lägger mig på rygg och flyter. Tänker att det inte är någon högoddsare. Om jag skulle sätta pengar på vilken åldersgrupp flest tar sig i mål så hade jag valt den här. Kvinnor brukar historiskt inte ställa sig på startlinjen om de inte är förberedda, de är bra på att tävla taktiskt och hushålla med krafterna så de kommer i mål. Addera att de flesta har fött barn så lite smärta för att det är jobbigt är inget de gnäller om.

Jag placerar mig nästan längst bak, det är inte där jag brukar vara men det är VM och jag är mentalt förberedd på att jag med största sannolikhet kommer vara bland de långsammare. Solen kommer upp. Starten går. Så klart vatten att man ser botten hela tiden. Jag fokuserar ”ett, två, sträck och andas”. Om och om igen. Tänker på coach Anna som hängt med hit. Vi skämtade innan om att hon skulle stå och skrika ”öka, Sofie, öka, jag skäms för dig” – det är så långt ifrån henne som det bara går. När hon coachar är hon hård, men hon lyfter alltid människor – inte sänker!

Armtag för armtag. Ibland behöver jag sikta en extra gång för att jag befinner mig nere i en vågdal men överlag är vattnet väldigt lugnt och efter ett tag hittar jag känslan för havet och siktar när jag uppe på vågorna. Just innan båten kommer simmar en gul mössa förbi mig, det är de som startade fem minuter efter oss. Är beredd på att det kan komma en massa snabbare simmare men det är lugnt och jag tänker det måste ha med att alla är rutinerade och de runt mig simmar frisim och kan sikta hyfsat bra. Ingen risk för att få en bröstsimsspark rakt i magen. (Förstå mig rätt – du får simma hur mycket bröstsim du vill under en ironman, men jag uppskattar enormt om man kör sitt eget race då och inte riskerar att förstöra andras lopp för att du sparkar dem i ansiktet/magen osv) Jag varierar mellan att simma själv och lägga mig bakom någons fötter. Nästan hela loppet känner jag händer på mina fötter, vilket betyder att jag har någon som ligger bakom mig. Glad att kunna bjuda på lite skjuts (man säger att det är ca 30% lättare att simma bakom någon än simma helt själv)

Piren närmar sig. Jag känner strömmar av kallt och varmt vatten. Ser samma sak på botten om och om igen. Tar i när nästa våg kommer och tar mig snart in till stranden där händer sträcks fram. Får frågan om jag vill ha hjälp med dragkedjan på mitt swimskin. Springer upp till tältet med slangar med färskvatten. Tar en grön slang och spolar av mig.

”612. 612 kommer.” Volontärer ropar mellan sig när jag springer genom tältet med alla växlingspåsar och min cykelpåse sträcks fram. Går in i tjejernas tält. Slår jag mig ner i en stol och får hjälp med solkräm över hela kroppen.

Går. Går. Går. Runt. Runt. Runt. Det är en bit från tältet till min cykel. ”Hej Tysken” Tar på hjälmen som enligt reglerna måste vara på cykeln och småspringer sedan ut till där man får kliva upp på cykeln och börjar trampa.

Lite uppför, lite höger. Tar det lugnt. Dricker och påminner mig att det är mitt jobb om jag ska ta mig in i mål. 180° och sedan går det nerför Ali Drive. Vägen jag sett så många gånger på film. Bestämmer mig för att sportdrycken jag hade i en flaska ska vara slut innan första vätskestationen, även om det inte känns som jag behöver det så har jag inte druckit ordentligt på mer än 2 1/2 timme.

Vätskestation. En flaska Gateroade, en flaska vatten som jag häller på handlederna, över hjälmen och ner i nacken och njuter av att den kyler ner mig. Tar bara några minuter innan dräkten är torr och jag börjar längta efter nästa vätskestation.

Min Garmin visar hastighet, watt och distans: 0 meter. Noll meter? Vaffan, jag har cyklat här två gånger och bägge gångerna har den fungerat perfekt (ibland tar det lite tid innan den hittar satelliterna första gången man cyklar på en ny plats) Ska jag testa starta om? Ska jag cykla på? Äh, jag cyklar på – det kommer stå hur långt jag har cyklat och jag ska ändå cykla på tills en volontär eller två säger att jag kan kliva av och springa. OM DRYGT 18 MIL!

Jag brukar dricka Cola på löpningen men redan nu så vill jag spy av gels och Gatorade så jag tar en flaska cola. Känner den kalla colan rinna ner i min strupe. Det kan vara det godaste jag druckit. Någonsin. Så. Innerligt. Jävla. Gott.

Herrar börjar komma ikapp och det åker stora klungor förbi på vänster och höger sida (många även i vägrenen där vi är tillsagda att inte cykla) Helt bisarrt. Som om dessa män ska vinna tävlingen? Ser domare dela ut gula kort (fem minuters straff om man draftar, det vill säga cyklar för nära någon) Ser flera argumentera med domaren – INGEN av dem borde göra det. Punkt slut. Försöker alltid cykla enligt reglerna men det går rent ut sagt inte alltid att göra det och har alltid tänkt att får jag ett gult kort ska jag bara tacka och stå av mitt straff. Får man ett gult kort ska man stanna i nästa ”Penelty box” och stå i fem minuter. De jag såg hade legat några centimeter bakom andras hjul under lång tid.

Vid Waikoloa avfarten hör jag plötsligt Lisa, Marie och Anna heja. Så glad att se dem. Vinkar och fortsätter framåt. Nu är det på riktigt. Lavalandskapet runt mig, havet till vänster. Jag är här. Mitt i tävlingarnas tävling. Ursprunget.

Första Ironmantävlingen hölls 1978 i Honolulu. Det var 12 tävlande och Gordon Haller vann på 11 timmar, 46 minuter och 58 sekunder. 1981 flyttades tävlingen till Big island. 1982 hölls den två gånger både i februari och i oktober. Sedan dess har den gått här i oktober varje år (förutom under de senaste tre åren) Det sägs att det från början var ett vad mellan simmare, cyklister och löpare om vem som var den bästa idrottaren – så de kombinerade tre redan befintliga lopp. Waikiki Roughwater Swim (2.4 mi./3.85 km), Around-Oahu Bike Race och Honolulu Marathon (26.2 mi./42.195 km).

Har jag det bra? Det är varmt men ja men i exakt den här stunden har jag det bra. Värmen är hanterbar, jag tar mig framåt och jämfört med att sitta i en varm sal och trampa som jag gjort när jag tränat är det här rent ut sagt underbart.

Varje vätskestation samma procedur. Släng flaska. Ta en Gatorade. Ta en vatten och häll över. Släng vattenflaskan. Njut av sekunderna då det kalla vattnet kyler ner mig.

Cyklar förbi Chris som är den första med Downs syndrom som kör Ironman Kona. Han är stark och jag hejar. Hettan är tryckande, den är konstant. Det är precis som min vän Annika Åström sa, vinden känns inte som hemma utan mer som en hårtork på högsta värmen som är riktad emot mig.

Lägger jag mig ner i tempoposition så går det 2 km/h snabbare men det är varmare än att sitta upp. Det känns tydligt att det strålar värme från den svarta asfalten. Tänker på hur varmt det ska vara för de som har armcyklar och är ännu närmare asfalten.

Jag kollar efter Robert från Gällivare, han är en stark cyklist och startade efter mig så jag hade kallt räknat med att han kommer att cykla förbi mig på vägen mot vändpunkten. Men han kommer aldrig. Det böljar uppför. Jag ser ledande dam komma. Kollar om varje person är Lisa Norden men det tar ett gäng minuter innan hon kommer. Fick senare reda på att hon åkte på fem minuters straff under cyklingen.

Odd vid vändpunkten i Hawi.

Lyckan när jag ser Marie, Lisa och Anna i Hawi – och inser att jag avklarat just lite mer än hälften av cyklingen. Bara 9 mil till så får jag springa …

På morgonen fick jag ett brev från Lisa, Anna, Marie och min dotter Mira – jag har inte läst det brevet utan det ligger i min specialneedspåse tillsammans med en gel. Den kommer jag få efter halva löpningen. Jag. Ska. Dit.
Jag vill läsa vad de skrivit och när jag läst det så vet jag att jag kommer ta mig i mål – inget kan stoppa mig om jag tagit mig så långt.

Tänker på Mira, Elis, Hans och hundarna. Anna tryckte upp en telefon i ansiktet vid frukosten imorse och bad mig säga något till min sambo Hans. Jag sa ”jag gör det här för dig och barnen, tack för supporten” Det var ironiskt menat eftersom jag aldrig förstått det här med att man gör en Ironman för sina barn. De hade väl ändå hellre haft mamma eller pappa hemma istället för tränades och tävlandes för en Ironman? Men det är mina tankar och jag är väl medveten om att andra tänker på annat sätt. Jag gör Ironman för min egen skull och har alltid vägrat svara på frågan ”vem är hemma med barnen när du tränar så mycket?” (ja, jag har fått den fler än 100 gånger) Mitt standardsvar var under lång tid ”har du ställt samma fråga till Nelker, Anders, Bernt, Fredrik och Joakim?”

I min värld en löjlig fråga, för det första slår jag ut det på ett år så tränar jag i snitt en timme om dagen. Något jag tror alla skulle må bra av att göra. För det andra så tror jag till 100% att en glad och frisk mamma/pappa är tusen  gånger bättre än en otränad bitter mamma/pappa/partner. Men det ska såklart vara åt alla håll och det finns perioder man behöver backa och prioritera det som är viktigt på riktigt och det är INTE Ironman.

En flaska Gatorade, en flaska vatten som jag käller på handlederna, över hjälmen och ner i nacken och njuter av att den kyler ner mig. Tar bara några minuter innan dräkten är torr och jag börjar längta efter nästa …

Älskar nerfarten från Hawii, det rullar på och jag firar varje meter fram som inte är genomvidrig. Det känns som man inte får något gratis.

Vid en vätskekontroll langar ingen utan jag får stanna till och ta en Gatorade själv. Cyklar iväg och får inte ut något ur flaskan. Lägger mig i tempoposition och skruvar av korken, inser att det är skyddsfolie för öppningen. Först blir jag irriterad på Ironmanorganisationen som tar mer och mer och mer i startavgift (jag betalade ca 10 000 för Kona men pratade med de som kvalat senare och de pratade om 16 000 kronor) Nästa tanke är tacksamheten över alla korkar som hittills faktiskt varit borttagna. Och tredje tanken är tacksamheten över volontärerna som står där hela dagen i gassande sol. Tack!

Många cyklister vinglar och jag försöker hålla extra avstånd när jag kör om. Men mest blir jag omkörd och det var jag mentalt förberedd mig på. Jag vet att jag kan cykla 18 mil utan problem, men jag har inte farten i benen just nu och jag befinner mig ute på banan med VÄRLDENS BÄSTA triathleter. En man vinglar till nästan ut i vänster körfält precis när jag ska cykla om honom så jag måste väja och köra över några vägreflexer. Tysken börjar låta konstigt, som om jag har en kortlek i hjulet.
Frrrr. Frrrr. Frrr.
Stannar till och ser om jag kan hitta något. Det är bara drygt två mil kvar och jag tänker att jag ska in i mål om jag så ska leda Tysken de sista milen. Punkt slut. Men Tysken bestämmer sig för att han också vill in i mål och slutar låta.

En amerikansk tjej kommer förbi mig och frågar om vi inte borde får medvind snart. Jag svarar att det finns inte medvind på den här ön, den har bara mot och sidvind.

Nu ser jag löpare till höger på vägen. ÄNTLIGEN! De ser varma ut. Jättevarma. Skrattar till åt mig själv när jag tänker ”Det ser ut som på film från Ironman Hawaii.”
Tänk att jag får vara här, uppleva det här.

Sträckan in till växlingsområdet känns lång och desto närmare jag kommer, desto djupare sjunker det in att jag ska springa hela den där sträckan.

Högersväng och sedan bakvägen in i Kona. Kliver av cykeln och stapplar in mot Tyskens parkering. Kommer på mig själv att inte vara kissnödig. Har inte kissat på 18 mil. Och då har jag druckit hela dagen. Verkligen HELA DAGEN. Tänker på pölen jag haft under mig efter varje cykling i den varma salen där hemma och inser att det där har bara dunstat från mig idag.

När jag närmar mig påsarna ropar volontärerna mitt nummer och jag får min påse med löparskorna i handen, går in i ombytestältet och sätter mig ner på en stol. En volontär sätter en vit, kall och blöt handduk över mina axlar. Jag har kommit till himlen. Jag skämtar inte, det här är bättre än en orgasm. Så skönt. Får en till och lägger den i pannan.

Sätter på compeed på mina stortår (bara för att jag lärt mig den hårda vägen att jag annars får blåsor under dem) och tar på torra strumpor. På med keps och springer ut. Om man nu kan kalla det springa. Jag förflyttar mig framåt. Med en fot i taget. Ser framför mig att jag ska till den där lappen som väntar på mig vid vändpunkt löpning. Vad kan de ha skrivit? Sedan ska jag in i mål mellan 18 och 22 för då är syster Lisa och Anna volontärer och tar emot de som går i mål. Kan inte tänka mig bättre människor att bli mött av.

Heja Sofie! Marie, Lisa och Anna dyker upp igen. Hur känns det frågar de. Bra säger jag, jag SKA in i mål innan 22!!!! Tassar på. Går i vätskestationer, springer när det är platt och nerför. Går uppför. Hör några från Terrible Tuesdays (min klubb) heja.Några steg senare hör jag Michael Nabbs röst ”Heja Åkersberga” Min hjärna är så trött att jag frågar om han redan gått i mål men får svaret ”jag tävlar på lördag” Juuuust det – det vet jag. Ser Åsa från Gällivare och frågar hur det går för Robert för jag har inte sett till honom.
”Han blev sjuk så han startade inte”

Hjärnan blir helt blank och mina ögon tåras. Nej, inte han! Han har satsat på att kvala i flera år och i år lyckades han. Jag har njutit av att se och läsa hans inlägg från Hawaii, det känns som han var exakt var han ska vara. Vilket antiklimax. Hade bytt med honom om det hade gått, han om någon förtjänade att få uppleva det här.

Pratar lite med några av mina medtävlande men antingen springer de för fort eller för sakta. Jag vill hitta den där perfekta. Den jag kan springa bredvid i tystnad men också prata något ord med för att tiden och kilometrarna ska rulla på. Träffar Cathy Tibbets som är 63 år och är här för 14 gången. Hon började med Ironman när hon närmade sig 50. Vi pratar om livet och inser att vi bägge sprungit Himalayan 100 miles stagerace. Att vi bägge har män som är fullständigt ointresserade av triathlon men bägge gillar att jaga. Att vi tycker om att vandra. Hon är pensionär men jobbar tre morgnar i veckan som ögonläkare, för att ha råd att köpa cykel och köra de här tävlingarna.

Dricker vid varje station. Cola, gel och vatten, Gateroade. Egentligen allt jag kan få i mig. Inser att jag fortfarande ligger back. Ingen tanke på att gå på toaletten. Vid varje station fyller jag min keps med is och tar på mig. Häller vatten över kroppen och kyler handlederna. Vilken vanlig dag som helst hade jag får brainfreeze av att ta på en keps med is, men inte här. Här är det ljuvligt. Några minuters frist från att hjärnan kokar.

När vi springer ner efter Ali Drive ut mot flygplatsen drabbas jag av overklighetskänslan igen. Palmerna vajar. Till vänster har solen börjat gå ner och Cathy berättar att hon ett år fick se den gröna blixten när solen gick ner, ett optiskt fenomen som man kan se ibland precis när solen går ner i havet. Vi tittar åt vänster och följer solens nedgång men ser ingen blixt.

Berättar om att jag har ett brev som väntar i specialneedspåsen och hon berättar att hon har en ficklampa som jag kan låna för att läsa det.

En kille på moped kör förbi och tänder varje kilometer/miles ”Hooka skylt” De ser ut att fortsätta i oändligheten. Vi turas om att dra varann och växlar mellan löpning och gång. Min nya vän Cathy tycker det är bra att köra några Ironman om året ”to keep in shape” och pratar varmt om löpning i Gran Canyon.

Vi tar vänster och hör musiken, det står en DJ vid Redbull tältet. Passerar och vidare i mörkret, för nu är det helt nattsvart. På vägen tillbaka tar vi lite dryck och får våra specialneedspåsar. Jag vecklar upp mitt papper. Tårarna börjar rinna direkt. Det är en hälsning från min dotter Mira. ”Lycka till! Jag älskar dig och hejar på hemifrån.”

Annas hälsning innehåller bland annat:
”Ett steg i taget. Ett till. Ett till. Bara ett till. Anythings possible. Vi ses i mål. (Tänk att vara hawaiiansk fucking pizzabagare)

Sparade syster Lisas ord till sist och läser dem med tårarna rinnande och ett leende på munnen. Det avslutas med
”Spring, gå, hasa dig fram sådär som vi kommer göra på ålderdomshemmet när vi berättar om det här. Fy fan vad vi ska fira det här när du går i mål! (Med sömn och AC först!)
Nästa gång vi är så här varma är vi i Skaulo när vi eldat bastun och dricker öl. Inte en jävla människa i sikte och du kan gå ut i kylan när du vill. Så jävla härligt. Förlåt.

Vet att du kan bättre. Alltid. Snart byter vi sport. Fundera på vad det blir.”

Stycket om ”vet att du kan bättre” har flera bottnar. Det är något som pappa Sune sa när jag körde Norseman och support Lisa hade honom på FaceTime och han säger ”Nå har du lite till i dig”

När vi närmar oss stan så möter vi Marie som är ute och går för att se var vi tagit vägen. VI hälsar och sedan lämnar vi henne i mörkret och springer in mot mål. Cathy säger att det här är ”The most fun marathon ever”

Höger, Nerförsbacke. Vänster. Lång raksträcka innan vi får ta höger och till slut höger mot mål. Känslan är ljuvlig men jag hinner tänka att publiken är inte en 100-del så bra som i Kalmar.

Vi kommer till den röd-svarta Ironmanmattan. Tar varandras händer och springer mot mål.

Jag ser gula tröjor där framme. Njuter av de sista metrarna. Det som kändes fruktansvärt långt imorse är snart över. Jag klarade det. Distansen. Värmen. Allt.

Livets kram. Jag är klar!

Jag får en handduk. Ett halsband. Lisa och Anna följer med mig mot athletes garden och på vägen plockar vi upp min t-shirt och min medalj.

Jag tar lite vatten att dricka, en bit pizza och några pommes. Sätter mig ner vid Cathys sida. Ljuvligt. Vi är klara.

Sammanfattningsvis TACK! Tack livet för att jag fick uppleva Ironman Hawaii. Inga skosulor smälte men det var varmt, enormt varmt och jag är otroligt glad att jag lyckades hantera det.

Ps. Ska skriva ett inlägg med tips till dig som ska till Hawaii, med allt från boendetips till vad man kan göra timmarna man inte tävlar men har du redan nu några frågor så kommentera så svarar jag.