#Levförfan är mitt livsmotto. En påminnelse om att jag ska dö en dag. Men inte idag – idag ska jag leva! Njuta. Lukta. Känna. Ta stora djupa andetag av livet liksom.
Bitter norrlänning som jag innerst inne är känns det alltid lite hallelujja och fånigt att skriva så – men för varje födelsedag jag får desto tacksammare blir jag. För jag vet att en dag är jag här. Nästa inte. På tok för många härliga vänner fick inte fira en till årsring.
Häng med Caroline Kejbert, Joelina Claesson, Johanna & Caroline från @dietistensval och mig – på en dag som handlar om att må bra på riktigt. Rörelseglädje, kunskap du kan ta med dig hem och energi som räcker hela vintern.
”Jag hatar det här jävla loppet, jag är glad att det är sista gången” muttrar jag med regnet rinnande lägst med ryggraden, blöt från topp till tå efter 18 mil på cykel. Men innerst inne vet jag – det är exakt sånt här jag älskar att minnas. Det här är berättelsen om den sista upplagan av Laponia Triathlon. Om kalla kårar, varma människor och varför man aldrig ska lita på någon som säger att det är nära till Åke på toppen.
Förändringens vindar. I världen. Men också i mitt lilla hörn av världen. Från att varit mittpunkt i mina barns liv är jag nu en bifigur. Åttonde januari vinkade jag hej då till Mira min Mira som nu backpackar i Asien i tre månader. Jag är så innerligt glad att hon gör det.
