Sök
Stäng denna sökruta.

IRONMAN KALMAR 2018

En Ironman är en lång dag av sportande, mycket kan hända som för Tommy Sarenbrant som skulle sätta personbästa men fick tre (!!!) punkteringar på Öland. Eller Erik vars cykelsko gick sönder så han genomförde hela cyklingen med ett ben. Eller Karin Magnusson vars tempopinnar plötsligt lossnade på Öland. Det finns alltid om och men – men jag brukar säga att en dag som avslutas med ”Sofie, you are an Ironman” är alltid en bra dag. Lördag var en bra dag.

Min plan med Ironman Kalmar var att få glädjerevansch på Kalmar 2016. Inför 2016 var jag min livs form men så fick jag punktering efter fyra mil. Förlängningsventiler passade inte ihop och min fantastiska måltid försvann och med den hela min glädje. Fullföljde eftersom jag alltid har ett A-mål (Hawaiiii), ett B-mål (personligt reeeekord), ett C-mål (ta mig i mål) och ett D-mål (komma hem frisk och lycklig!).

Lördag morgon. Kliver in i växlingsområdet där min älskade Tysk (min cykel) sovit under natten vid kvart i sex och det är redan full aktivitet. Himlen går från rosa till blå och toalettkön ringlar lång. Man hör pysande av pumpar som pumpar i lite extra luft i däcken. Jag bestämde mig för att pumpa mina däck upp till sju bar redan kvällen innan och inte röra dom på morgonen. Tar bara loss spännbandet som höll cykeln på plats under natten, satte mina energiflaskor i sina hållare och traskade förbi mina växlingspåsar för att knyta upp dom så det är enkelt att öppna efter simningen.
Älskar dom här minuterna. Spänningen går att ta på. Allt är möjligt. Ingen vet vad som kommer hända idag. Personbästa hänger i luften. Många vet inte om det överhuvudtaget kommer att gå. Träffar Carina och önskar henne lycka till. I vårt förra liv hoppade vi fallskärm i samma klubb. Nu ska vi istället simma, cykla och springa. Kramar om Susanne som jag möter vid tälten man kan byta om i om man vill.

Hälsar på ett gäng andra vänner och traskar sedan ner mot starten med min NSE-klubbkompis Erik. Han ska köra sin sjätte Ironman (här har han ingen aning om att han ska enbescykla 18 mil…) Tusentals människor skrattar och klappar händerna nere vid starten. Drar på våtdräkten, lämnar in påsen och rör mig mot kön där man väljer var man vill stå beroende på hur fort man tror man ska simma. Jag brukar ställa mig efter 1.10 skylten men eftersom jag simmade Laponia på över 1:20 så jag ställde jag mig nära 1.30. Träffar Trimaster Bernhard som jag senast tävlade med uppe i Gällivare.
– Lite lugnare vid Laponiastarten va?
Vi skrattar åt skillnaden. Det är verkligen två olika race. Vi älskar dom bägge.

Hör ”Just idag är jag stark” och får lite rysningar, jag älskar det här. Att simma, cykla och springa. Kön rör sig sakta ner mot vattnet och äntligen får jag börja simma. Håller mig på högerkanten och simmar mot solen, någon boj ser jag inte men jag vet att jag ska rakt mot ölandsbron och förbi kajen innan något händer så jag simmar på och försöker få in en bra rytm. Närmar mig Kalmarskylten och känner mig glad. Glad att jag är här. Glad att vi är igång. Matar på och när det kommer en stor vimpel som det står 1000 meter på så tänker jag tusen meter, har jag bara simmat tusen meter???

Att jag valde 1:30 startledet gjorde att jag hamnade bland många som snarare borde stått vid 1:40 och jag simmar om och runt många bröstsimmare. Har du någongång fått en rejäl bröstbensspark i magen eller ansiktet så vet du varför jag inte vill vara nära dom.

Matar på och efter en triangel så får vi svänga vänster. Skön simning, perfekt temperatur på vattnet. Idag kan ingen säga att det är kallt. Eller stora vågor. Skönt. Förbi stora gula bojar och sedan dags för nästa vänstersväng. Och en till. Nu siktar jag tillbaka på husen bakom Kalmarskylten.  När jag kommer till kanalen och sedan bron tänker jag att det nog inte fanns någon 3000 meters skylt. Men den kommer. Just innan vi svänger vänster upp i kanalen. In i bajset. För sikten är noll. Ingenting. När jag tittar ner och andas ut är det bara brunt. Fortsätt framåt, fortsätt framåt nynnar jag i huvudet. När jag närmar mig uppgången tänker jag igenom exakt vad jag ska göra när jag växlar till cykling.

Kommer upp ur vattnet, börjar direkt dra ner dragkedjan på min dräkt eftersom min växlingspåse är den första på vänster sida. Igenom duscharna och tar min påse. Häller ut allt på gräsmattan bakom och drar ner våtdräkt, på med hjälm, nummerlapp och skor. Hänger tillbaka påsen, nu med en blöt våtdräkt i.

Tar Tysken i handen och springer mot “Bike out” Jag är absolut längst bort från utgången. Springer ikapp två som börjar kliva på cyklarna långt innan linjen där man får göra det. Springer förbi dom samtidigt som funktionärerna skriker på dom. Håller mig på vänster sida, klickar i och trampar ut i rondellen. Rondellen jag älskar. Hör HEJA SOFIEEEEE och börjar le. Nu är det jag och Tysken i 18 mil. Trampar lätt, lätt, lätt och börjar fylla på med energi. Sippar gel från min flaska och sportdryck från den andra. Svänger ner mot Ölandsbron. Lycklig, det finns inget annat ord som förklarar min känsla här. Jag fryser inte ens, det är perfekt temperatur och jag tittar höger och ser det spegelblanka vattnet där jag precis simmade. Kikar på min Garmin och håller mig just under 200 watt som jag vet gör att jag kan hålla 18 mil. Till min förvåning trampar jag om några på vägen upp, det hör inte till vanligheterna. Så fort det börjar gå ner så går jag ut till vänster, klickar i en tyngre växel och känner leendet växa. Det här brukar vara en av mina favoritstunder på dagen. Jag och Tysken nerför Ölandsbron. Har ingen anledning att bromsa utan njuter att av klicka-klicka-klicka i min högsta växel och känna mig som ett spjuuuuut. Älskar, älskar, älskar det här. Tänker på året då jag hade gjort Norseman två veckor innan och körde Kalmar bara för att jag ville cykla över Ölandsbron (fortsatte in i mål men jag hade bestämt mig för att fira varje meter eftersom det var en bonustävling)

Efter bron svänger vi höger och ner mot Mörbylånga. Ganska snabbt kommer vätskekontrollen. Jag saktar ner och lägger mig så långt till vänster jag kan. Jag ska inte ha något. Tänker inte mesa och köa igenom vätskekontrollen men inte heller riskera att krocka med någon som tagit en flaska och svänger ut. Jag trampar om några och några trampar om mig. Första åren jag körde så la jag mig snällt bakom och lät människor köra förbi. Det gör jag fortfarande men mitt tålamod med män som cyklar om mig bara för att dra ner på tempot och börja äta och dricka framför mig är noll. Då kör jag om direkt. Jag blir ofta omcyklad när det går lite uppför och så kör jag om samma när det går lite nerför. Men det är som det är och jag försöker bara hålla en trevlig attityd och heja på alla jag ser vad dom heter på nummerlappen.

Ner mot Mörbylånga 31 km och ser dom som är framför mig på andra sidan gatan. Cyklar om en tjej med Powerwomenkläder. Det står Lisa på hennes nummerlapp och jag tänker på min syster. Hojtar snygga kläder åt henne. Njuter av ljudet av dischjul som drar om mig – älskar det ljudet. Passerar kurvan där jag stod och fixade med min punktering i alldeles för lång tid förra gången jag körde. Revansch tänker jag och rullar vidare mot Degerhamn. Är vi snart längst ner frågar en man som cyklar om mig. Det är en bit kvar säger jag. Minst en mil. Havet på höger sida. Vinden i min fläta. Varma vindar mot mina lår.  53 km står det på skylten och vi svänger upp för backen i Degerhamn. Nu ska vi rakt över ön och vi har vinden i ryggen. Jag kurar ihop mig och får rysningar av välbehag över att jag är frisk nog att kunna köra. Mitt mål är att hålla mer än 30 km/h och jag firar varje mil jag klarar det. Vänster och sidvind. Asvalten är rätt dålig på sina ställen och jag känner hur jag spänner magen lite extra för att sitta stabilt. Hulterstad och en skylt “Loppis – öppet”. Man kanske skulle stanna, kolla loppisen, dricka lite kaffe.


Cykelbanan filmad från en av funktionerna på motorcykel.

Eller inte. Cyklar förbi det runda fina huset som jag kan tänka mig bo i. Det står en bil på gården.  Vänster igen och nu börjar det stora Alvaret. Motvind. Bara att trampa på. Jag leker lite med min wattmätare och kollar vad jag håller för watt när jag ligger i tempoställning och vad jag håller när jag sätter mig upp. Funderar över hur mycket jag förlorar av att sitta upp i motvinden. Dricker gel. Sportdryck. Och trampar. Håller 90 i kadens (hur snabbt jag trampar) och äntligen. Resmo.

Vätskestation. Slänger en flaska och plockar en ny. Jag dricker gels och sportdryck och tar en enervit-tablett med salter och mineraler. Har lärt mig att om jag inte äter fasta saker så brukar magen hålla sig lugn under löpningen. Äter jag bananer och annan fast föda så kan den rasa. Energin under en Ironman är bara ett jobb för mig. Det är äckligt från början till slut och redan här längtar jag efter min tandborste. Passerar Färjestaden 109 km och blir glatt överraskad över att det står en speaker mitt rondellen, här har det aldrig varit så här mycket folk. Upp på bron igen. Nu ska vi till Kalmar igen.

Närmar mig rondellen och hör hejarop. Hejar tillbaka och får en energiskjuts rakt ner i benen. 12 mil. Känner mig rätt klar nu men det är sex mil kvar. Matar vidare mot Lindsdal. Läckeby. Vid Rockneby 152 km ser jag plötsligt cyklister på andra sidan vägen. Wow hinner jag tänka, ligger jag före alla dom där – dom ser ju sjukt snabba ut. Inser snabbt att nej – det är dom som ligger framför mig. Vänder runt och försöker motivera mig att trycka på med watten sjunker och farten med den. Matar in energi. Får gels från en vätskestation. Hallonsmak. Fan. Hatar tutti-frutti-gels. Apelsin och cola är äckligt men ok. Sörplar i det sista i min flaska och jobbar med att vända tankar – mörkret är på väg in i huvudet.
– Varför gör jag det här?
– Jaha Sofie – och vad skulle du göra om du klev av nu?
– Äh, du vet ju att du kommer fixa det här. Stå lite. Sitt lite. Men fortsätt framåt. Kan jag skylla dom här stubbarna till ben på att jag körde Laponia triathlon för en månad sedan och kom hem från en Sarekvandring för mindre än en vecka sedan.
– Säkert men varför skulle du skylla på det? Du gör det här ju för din egen skull …

Cyklar om Jocke och hejar. Vi sågs här i Kalmar på ett triathloncamp med Ted Ås för åtta år sedan. Sedan har vi varit vänner på Facebook men inte setts. Närmar mig Kalmar och längtar efter:
1. Att kissa!
2. Att springa – så jag blir klar, kan äta pizza och dricka öl.

Lämnar cykeln och tar min löparpåse. Byter strumpor. Drar på ett compeed på insidan av stortårna (gör jag det så funkar hela löpningen – annars får jag blåsor efter två mil) och knyter mina skor. Går in på toaletten och beger mig sen ut på löpningen.

4,2 mil. Ett maraton. Men det enda jag tänker på är nästa vätskekontroll. Springer genom stan och ler när jag hör Gällivareborna heja. Kommer till parken vid vätskestationen och får hejarop från mina bägge klubbar Terrible tuesday (som jag tävlar för) och NSE.

På vägen ut ur stan kommer Jocke ikapp mig. Kom vi springer ihop, är den här farten ok?
– Spring du – det känns som du har mer energi säger jag.
–Nej vi kör, det här är tusen gånger trevligare säger han. Jaha, vad har hänt sedan sist?

Så småpratar vi om livet. Om att hans dotter ska börja nollan nästa vecka och står och hejar med mamma efter banan. Jag och syster Lisa pratar lite då och då om Jocke för under lägret så sa han saker som ”Gahhh, jag hatar när snöret simmar snabbare än mig” och syftar på snöret till våtdräkten som kan hamna framme vid axeln om man inte fäster den rätt. Han skrattar när jag påminner honom och säger att han fortfarande tycker det. Han pratar om TOT triathlon som han startat. Vi hejar på dom vi känner och inte känner. Vi dansar och njuter när vi springer förbi villakvarteren där det är fest. Det är ännu bättre än jag minns. Fler företag har hakat på och gjort powerzones med musik. Neptunusvägen är alltid bra men om möjligt ännu bättre än vanligt. Damen med en bunke och slev hejar i hörnet där hon brukar stå. Jag blir tårögd av hur många som hejar. Tur jag har solglasögon. Orkar inte förklara att det är lyckotårar.

Tre varv och sedan in i mål. Delar upp löpsträckan i delmål. Vätskestationer. Var mina NSE-vänner står och TT-klubbkompisarna. Andra varvet stannar jag till när Nelker frågar om jag vill ha något – kommer ihåg att dom har cola-gels så jag hojtar “cola”. Nelker börjar säga “det har vi inte men det finns vid vätskestationen”
Jag skrattar och tänker ok att jag kan vara virrig men inte så virrig. Hinner inte förklara men får i alla fall med mig en cola-gel och sveper ner den med vatten vid vätskestationen just efter. Skriker ett taaaaack och ler och tänker att det är humor att jag ens är med i TT. Jag är ingen vinna eller försvinna typ. Men jag gillar personerna som är med i TT och när jag kör intervallpass vill jag att dom ska vara hårda och DET är det enda man med säkerhet kan säga om Terrible tuesday. Kör man så kör man hårt. Punkt.

Jocke får mig att springa när min hjärna skriker gååååå, Sofie gååååå, det är ju så skönt att gååååå … Kom igen, vi springer till nästa vätskestation.
Jag blir rent ut sagt så satans glad när jag möter Joanna. Hon springer. Tjejen springer. Hon har simmat och cyklat och springer nu. Har tänkt massor på henne under dagen. Hon kraschade på cykeln för några veckor sedan och trodde länge hon inte skulle kunna starta. Jag har undrat hur hon haft det, om simningen gick bra med hennes trasiga näsa … om cyklingen fungerade … börjar nästan gråta av glädje när jag ser att hon springer, och i en bra hastighet.

På tredje varvet tackar Jocke och jag funktionärerna och alla som hejat. Vi bokstavligen suger i oss energi vid varje vätskestation. Och vi klappar till varje “TAP HERE TO POWER UP” skylt. Jocke tipsar först om att äta saltgurka. Så det gör jag. Jag dricker sportdryck och cola vid varje station men är törstig hela tiden. Får ont i magen efter saltgurkan. Går lite. Tänker på vad Ted Ås sa “har du ont någonstans så tänk bara bra … du har aldrig ont på två ställen samtidigt” Jag tar lite vaselin från sjukvårdarna när vi springer förbi där, har skavsår under armarna. Sedan tipsar Jocke om att hälla vatten i ryggslutet. Så det gör jag. När vattnet rinner ner längst benen så känns det som jag kissat på mig, ingen känsla jag gillar, men då hade vi något att prata om ett tag.

“Sista gången vi ser det här idag, och sista gången vi är här idag. tack, tack för idag. Så låter vi hela sista varvet. 40 km. 40 kilometer. Fattar du att vi sprungit fyra mil säger jag till Jocke, vi är fan svingrymma. Joanna springer förbi oss och säger “stannar jag så dör jag” vi skriker allt vi kan efter henne. “Du är snyggast, du är snabbast, du är bäst …”

Jocke tycker vi ska planera vår målgång. Så det gör vi. Bestämmer oss för vågen. Först åt höger och sedan åt vänster. Samtidigt rör vi oss framåt. Efter sista vätskekontrollen hör vi “YOU ARE AN IIIIIROOOOOONMAN” på långt håll. Över bryggan, genom tornet. Högersväng. Vänstersväng. Och världens bästa målraka. Vi njuter. Har inte bråttom utan gör high-five med alla som vill. Springer in på röda mattan. Stannar på mitten och vänder oss åt höger. Publiken är med oss. Men jag ser Jocke skaka på huvudet, en gång till. Sedan vänster och så in i mål. Målet som jag sett framför mig hela dagen.

Får medalj och silvermantel. En funktionär undrar hur jag mår. Bra säger jag.
Har du gjort det här förut?
Ja, säger jag.
Klarar du dig själv?
Absolut säger jag och längtar efter isbadet och pizzan jag vet finns där inne.

Min sextonde Ironmandistans. Det är faktiskt helt knäppt att jag sexton dagar av mitt liv stigit upp och simmat 3860 m, cyklat 18 mil och sprungit 4,2 mil. Och jag känner mig inte klar. Inte alls. Snarare så vill jag vila och sedan satsa på riktigt. För helt ärligt så har jag inte tränat fokuserat det här året. Har simmat. Har cyklat. Och sprungit men jag har varit sugen och gjort andra utmaningar.

Dusch och sedan sätter jag mig och äter pizza. Och melon. Plötsligt säger tjejen mittemot “Ursäkta, jag måste bara fråga – är du Sofie Lantto?”
Ja, det är jag säger jag.
Vad kul, jag har läst alla dina tips inför Ironman Kalmar, tack.
Nu vänder den andra tjejen också sig om och säger “åh är det du – jag följer dig på Instagram”.

Anna och Linda. Det är jag som ska tacka, från hela mitt hjärta TACK. Tack till er. Och tack till varenda person som hejat och varenda person som kommit fram och tackat för saker dom läst och lärt sig här. Jag funderar då och då på att lägga ner den här bloggen men ni får mig att vilja fortsätta skriva. Så istället för att växla ner så tänker jag växla upp.

Ironman Kalmar 2019. Ses vi?

Nå gillar du det här så gillar du nog också

Laponia 2023 race report

Laponia triathlon 2023. För sjunde gången i mitt liv drar jag på mig våtdräkten i midnattsol och går ner i vattnet för att simma 3860 meter innan jag ska cykla 18 mil och springa ett maraton på det. Har kört distansen 22 gånger innan, men kommer det att gå utan i princip ett enda långpass i kroppen?

Läs mer »

22 IRONMAN

Går på ett pass på gymmet. Är svag nå så jävulsk. Känns som jag aldrig tränat i hela mitt liv. Någonsin. Ever.

Att jag 22 gånger simmat 3860 meter, cyklat 18 mil och sprungit ett maraton känns som ett annat liv. Fast jag bevisligen gjorde det tre gånger förra året. Det är en balansakt att inte vara sina prestationer, att leva i nutid men vara stolt över det man gjort så här långt i livet.

Läs mer »

17 reaktioner på ”IRONMAN KALMAR 2018

  1. Jag vet inte vad det är med dina rapporter efter tävlingar men de får mig ofta att börja gråta. Du beskriver dina känslor så himla fint, älskar det. Du är så fantastiskt imponerande alltså, grymt jobbat! Någon gång kanske jag också kör en ironman, vi får se 🙂

    1. Men alltså tusen tack! Känner du för att köra en Ironman så gör det – om inte så strunta i det 🙂 Fast som du märker så är det svårt att sluta när man väl börjat. Ha en riktigt fin helg!

  2. Tur att mitt morgonkaffe är starkt, för efter denna läsning så är det utspätt med glädje tårar:). Så härlig läsning, hela jag vart så glad. Känner mig ännu mera peppad inför min HIM i maj 2019.
    Har aldrig gjort någon form av triathlon tidigare men detta ska bli så spännande och roligt.
    Jag va i Kalmar och känslan att stå bredvid och heja på alla atleter va också helt enorm.
    Så vem vet kanske jag hamnar själv där på röda mattan en dag.

    1. Vad glad jag blir! Tack för fin kommentar. Hoppas du älskar din HIM och fråga på om det dyker upp några funderingar under vägen.
      Ps. Och vem vet – känns det rätt så kanske det blir en Ironman – eller inte. Livet är bra både med och utan Ironman, fast dom är en smula beroendeframkallande.

  3. Ja du måste fortsätta blogga, fullkomligt älskar dina inlägg!! Såg dig aldrig på banan under IM, men nästa år då jäklar!

  4. Nej sluta inte blogga!
    Tack för pratstunden i tältet efter IM i Kalmar.
    Den toppade en toppendag för mig.
    Tack Sofie.

  5. Wow!! Tack för en häftigt race rapport! Blir såå sugen på att någon gång göra en ironman.. måste bara våga simma i öppet vatten först 🙂

  6. Såklart växla upp! Äntligen fått tid att läsa din racerapport, toppklass som alltid! Hejade på plats på dig & nästa år är målet att själv vara på banan. Känns långt borta just nu men living the dream 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *