Senaste veckan har jag hört frågan/uttrycket ”hur äter man en elefant” flera gånger. På inte en utan flera föreläsningar och så två vänner som körde Ö till Ö (knäppt långt och roligt lopp där du simmar och springer från Sandhamn till Utö) som relaterade till tävlingen som en elefant …
Svaret på frågan är väl “inte alls” eller om vi ska spela med så svarar vi “bit för bit”.
Men känslan att stå inför ett projekt som känns stort känner jag igen just nu, det är min känsla för anatomiboken och när jag såg instuderingsfrågorna. Första tanken var det går aaaaaldrig …
Sedan satte jag mig och tänkte att jag gör väl som vanligt.
Som när jag står med våtdräkten och vet att jag har en Ironman framför mig.
Jag tar det sekund för sekund. Lite till kan jag. Och lite till. En fråga. Och en fråga till. Boken. Google. Vänner.
Planerar inte äta någon elefant men bit för bit mot att alla muskelfästen och alla andra tusen anatomifluxitionerextrensionspalmarparametrir* landar i min hjärna.
* Hittepåord för att illustrera hur det känns när jag läser vissa meningar i anatomiboken.