Hinner med en av mina 5*6 min intervaller innan den där känslan. Känslan av ett tomt däck. Punka. Djupt andetag och så tänker jag att jag har det inte dåligt. Solen lyser och jag har egentligen inte bråttom. Hellre nu än på tävling.
Inför min första Ironman var just punktering en stor nervös-grej.
TÄNK OM JAG FÅR PUNKTERING.
Ja, tänk om.
Jag gjorde som jag gör med allt som gör mig nervös. Funderar och övar (om det är möjligt) på hur jag ska agera så jag inte är nervös för just det.
Jag har kommit till min cykel på tävlingsdagen och haft ett tomt däck – utan att bli stressad. Bara löst det och kört. Och jag älskar känslan … att kunna ta hand om mig själv. Och min cykel. Men helst vill jag bara att allt ska funka. Hela tiden. Amen.
Gårdagens punktering var jag lite extra nöjd med att den gick smidigt att laga. Bakhjulet. Högprofilhjul som känns lite ömtåliga och med förlängningsventiler. Men det gick det med. Skönt då vet jag det.
Punkalagningsfilm. Dom till och med går igenom hur du gör om du lagar slangen (erkänner – jag byter alltid till en ny…)
