VM – THE RACEREPORT

VM i långdistanstriathlon. 4000 meter simning. 12 mil cykel. 3 mil löpning. Härligt med en start i normal tid. Det vill säga 09:45.
Väckarklockan stod på 07:00 istället för att starten går då.

Vaknar till helt perfekt väder och är glad över att jag inte kollat vädret en enda gång innan tävling. Försöker att inte oroa mig över saker jag inte kan påverka, speciellt innan tävling. Så jag la ner armvärmare och en regnjacka när jag packade men sedan har jag bara tänkt att det blir som det blir. Tävla gör jag i vilket fall.

Gick ut på altanen och yogade för att säga hej kroppen och visualisera det perfekta loppen några gånger. Sedan praktiserade jag en av dom saker jag är grym på – äta. Nervös eller inte. Trött eller inte. Jag kan nästan alltid få i mig energi. Idag gröt, ägg, bacon och kaffe. Promenerar ner till startområdet tillsammans med Linda och Roger. Roger frågar Linda: ”Så, vad ska du göra om det blir tungt eller trist?”

”Skriva mitt sommarprat, min bok eller sjunga en sång”

Jag pumpar i lite extra luft i Tyskens däck. Sätter flaskorna i sina ställ. En flaska med gel och en med sportdryck. Tejpar fast mina Enervittabletter på ramen. En för varje timme. Känner mig nästan för lugn. Pratar med en tjej som blivit av med slang och kolsyrepatron under natten, håller i några tjejers cyklar när dom pumpar, kramar några vänner, hänger upp mina påsar och går på toaletten.

Lite underligt att dom toaletterna som finns står vid cyklarna, och det området stängs en timme innan vi tjejer startar. Ingen katastrof men lite konstigt. Hade gärna nervöskissat en gång till innan start.

Säger ha bästa dagen till Adrian och Tommy.

Gjorde några uppvärmningsövningar och pratade med Desiree och Karolina. Karolina frågade om jag inte var ett dugg nervös. Svarade att jag kände mig nästan lite för lugn men att jag är nervös för två saker.
1. Upptäckte att jag kissade rött imorse för att jag drack rödbetsjuice igår. Om jag kissar i våtdräkten, kommer min VM-dräkt vara helt röd resten av dagen? Sådär så alla kommer fundera på om jag har mens?
2. När jag hängde upp mina påsar på kroken för 562 så hade tjejen med startnummer 462 hängt sina påsar fel. Jag hängde hennes rätt och såklart mina på mina krokar … men har hon memorerat var hon ska springa OCH är snabbare upp ur vattnet så kan jag behöva leta efter mina cykelprylar …
Men värre saker har hänt så det är inget att fundera på.

Det var vattenstart. Temperaturen kändes bra. Banan var kortad till 1500 meter istället för 4000. Trist men 1500 meter känns nog långt när man väl är i och simmar förbi boj efter boj. Min simning blev inte den bästa jag gjort. Hamnade vid en man som simmade frisim som en galning, för att stanna till och sikta medan han tog några bröstbentag. Irriterande och lite småfarligt tänkte jag och tog mig ut till vänster. Tyvärr för långt åt vänster så jag tar en lång omväg innan jag springer upp och börjar dra av mig min våtdräkt.

Simmade på 31:12. Lite sämre än planerat men vad 17 nu ska jag dejta Tysken. Tar det lugnt i växlingen och håller på länge och knölar på mig armvärmarna, något jag normalt inte har på tävling.

Sedan är det fullt ös. Åh, vad jag älskar dom här första minutrarna på cykeln. Då huvet säger håll igen, håll igen men benen skriker tryck på, tryck på.

Precis när man börjat trampa så kommer en seg uppförsbacke. Hade lovat mig själv att ta det så lugnt uppför den jag bara kan så det gör jag.
Men så börjar det gå nerför och Tysken skriker HURRA.
Jag skriker HURRA!
Älskar, älskar, älskar svaga utförslöpor. Det finns ingen som tar oss, vi trampar förbi varenda cyklist.

Men vet du, efter varje utförslöpa så kommer en uppförsbacke. Det spelar ingen roll hur svag backen var förra lördagen, mina ben stumnade. Det var som det inte fanns någon kraft i dom. Frustrerande. Tänkte att ”ja, det går inte så fort uppför men jag har det faktiskt inte ett dugg dåligt…” Tryckte på när jag kunde och backade när jag kände benen börja pirra.

Inte vilat nog? Inte tränat nog? Inte vet jag men jag vet att det gick segt uppför och jag vet att jag tränat mer backe än något annat år vilket gör mig en smula förbannad. En gång cyklade en tjej om mig och sa ”VISST ÄR DET KUUUUL?”
Just där och då kände jag för att trycka in mitt tempostyre i hennes käft.

Ja, du läste rätt. Jag var inte happy-happy-joy-joy hela dagen. Jag älskar att cykla men jag tänker inte ljuga och säga att det är KUL när kroppen inte svarar. Minns att jag bara mumlade något om att allt är bra och tryckte i mig energi.

Plockar med mig känslan jag och Tysken hade när vi var i vår bubbla och bara bombade, plockar med mig känslan av att energin kändes perfekt. Plockar med mig känslan av att det kändes som att cykla omkring i en reklamfilm för Sverige. Blå himmel med små gulliga moln. Röda stugor, svenska flaggor som vajade i vinden och åkrar som räcker hela vägen till horisonten. Och jag plockar med mig känslan av att det känns som jag och Tysken är ett sedan min bikefit så känns allt rätt och det är lite skönt att få racebilder där jag aldrig sitter upp, även om det inte är perfekt hela tiden så var jag nere i tempoställning 95% av mina 12 mil.

Jag funderade över att samtliga japaner som såg trampade hårt uppför och sedan rullade nerför. Alltså satte sig upp och slutade att trampa. Konstigt.

Turning point inne i Motala. Det var tre varv efter en fyra milsbana. Vid varje varvning så får man lite extra energi. Av publiken (som här när jag ser Karin och Petra) men också av att få checka av ett varv. Fyra mil, check!

Själva rundningen var lite intressant. Lite väl liten. Ett varv stannade dom två framför och klickade ur sina skor. Då var det lite spännande att försöka vända. En kompis var tvungen att köra in i fel fålla för att en funktionär stod ivägen i den hon skulle in.

12 mil senare var jag lycklig över att få kliva av och tänka ”nu är det bara lite löpning kvar så är jag klar för dagen”. Cyklade på 3:50:37 så jag höll mig på rätt sida av min egen högst personliga skamgräns 30 km/h.

Tryckte in två gel i byxbenet och började springa. Det är alltid tungt från början men jag har lärt mig att det ger sig efter en kilometer eller två. Även här tre varv. Börjar inne i Motala och springer längst med vattnet. Vätskestationerna låg varannan kilometer. Vatten? Energy? Cola? Åh vad jag älskar funktionärerna som står där och ger mig energi. Steg för steg fortsätter jag. Först ett varv för att lära känna banan. Sedan ett där jag kan öka och sedan är det bara ett varv kvar.

Hejar på dom jag känner igen. Tänker på tekniken. Tänker på att SpringSnabbareFredrik är här. Han kan stå bakom nästa kurva, bäst jag sträcker lite på mig, ner med blicken, slå på mitsarna vad 17 var det mer han sa åt mig sist?

Älskar den här banan. Som sagt var först längst med vattnet, sedan in i skogen, rundar en udde och så kommer favoritsträckningen med vatten på vänster sida innan du svänger in i skogen. Ett varv. Två varv. Försöker fråga vem som vann men ingen vet. Skrattar åt att jag snubblar för att jag inte lyfter fötterna, så mycket för den bra tekniken tänker jag.

Och tänker 30-Ironman-på-30-dagar-Greger. Han säger att det aldrig är kroppen som tar slut på en Ironmanmara, det är energi eller huvud. Så har du fått i dig energi så är det bara huvudet, och då är det bara att fortsätta. Tänk, han cyklar som bäst just nu. RaceAcrossAmerica. Helt knäppt långt. Klart han kommer klara det. Någon tvekan finns inte i mitt huvud. Tänker att det är skönt att ha vänner som är galnare än en själv. 

Under mitt sista varv tycker jag klockan går väldigt sakta och för första gången så är det inte bara en känsla. Klockan har råkat slå av sig själv så när den står på 24 km så har jag egentligen sprungit 26 km. Hur härligt är inte det?
Dansar lilla glädjedansen inombords och peppar mig själv. Fyra kilometer kvar, FYRA kilometer. Det klarar du. Det sista du gör idag. Kom igen Soffi. Kom igen.   I mål. Skönt! Sprang i 3 timmar och 15 sekunder. Totaltid: 7:31:18.

 Träffade grymma brudar efter målgång. Jag, Sanna, Annika och Linda.  Och Ulf. Bad om en idolbild så jag har en efter den här tävlingen också.  Linda hade varken skrivit sommarprat eller bok under sitt race. Men hon hade ätit bullar. Hennes snackpack var fylld med kanelgifflar. Hon hatar bars så hon räknade ut hur många kanelgifflar hon behöver varje timme (fem om jag inte minns fel) och bokstavligen fikade sig igenom VM-cyklingen. Näe. Inte så snabb som jag önskar men en VM-medalj är en VM-medalj. Jag plockar med mig det jag gjorde bra det här racet och förbättrar det som förbättras bör.  Grymma Emma Graaf var inte glad efter racet. Det var inte hennes röst heller. Den fanns inte. Något skit i kroppen sa hon när jag mötte henne men hon kommer igen, det vet jag!Vann gjorde Cyril Viennot på 4:54:33.

Och Mary Beth Ellis på 5:24:25

En av behållningarna från den här tävlingen är att få tävla med och mot världseliten. Att verkligen förstå hur sjukt snabbt det går när dom cyklar. Funderade på hur länge jag skulle kunna hänga på. Svaret är inte länge.

Funderingar som inte riktigt lämnat mig är att vi svenskar är bortskämda. Många gick omkring och gnällde över hur tävlingen var ordnad och visst kan jag tycka det var lite segt och virrigt kring information om allt från hur långt vi skulle simma till vad som händer när och var. Men alla som kom från andra länder tycker det här var det absolut bäst anordnade VM-tävlingen dom någonsin varit på.

Sedan har jag svårt att bestämma mig för om det är bra att man fyllt upp age-group platserna med tävlande som egentligen inte har något på ett VM att göra. Och ta det rätt – jag anser inte att jag egentligen har något på ett VM att göra. Jag är inte nog snabb i dagsläget. Men väl där så insåg jag att det fanns många, många som hade ännu mindre där att göra. Mötte ett flertal triathleter som aldrig kört en långdistanstävling innan. Är det så viktigt att fylla upp våra platser? Jag känner lite att man drar ner statusen på VM men samtidigt så blir det såklart mer folkfest när det är många tävlande.

Snabb eller inte jag säger bara tack livet. Tack för att jag fick vara med om det här. Det är en dag jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv. Och sådana dagar samlar jag på.