MORMOR DU FATTAS MIG

Idag är jag ledsen. Min 95-årige mormor bestämde sig för att det får vara nog nu. Det var dags. Det är inget konstigt. Men ändå. Är ledsen när jag borstar tänderna för att gå och lägga mig utan att ha en levande mormor. Hon har alltid funnits och skulle på något sätt alltid finnas.

Om några veckor skulle hon fyllt 96. Födelsen och döden. Det naturligaste som finns. Men ändå så svårt att förstå. Tårarna rinner och jag låter dom rinna. Låter minnen välla fram i mitt huvud. Hur det luktade i huset i Kompelusvaara. Hennes röst. Hennes kramar. Hur hon öppnade dörren till det gamla skafferiet för att ta fram lådan med leksaker först åt mig och många år senare till mina barn. Hur hon var festens medelpunkt när något av dom sju barnen eller barnbarnen gifte sig. Ser framför mig hur hon och farmor skrattade på verandan när min pappa hade sin 50-årsfest. Hur snabbt hon skalade potatis. Hur glad hon var när vi döpte våra barn “för innan dom är döpta är dom som kattungar” sa du mormor, fast jag innerst inne tror att du tyckte det mest var härligt med fest.

Livet. Till vardags är det så lätt att glömma att det är tidsbegränsat. Du vet att men du vet inte när. Min starka, kloka mormor. Även om vi inte sågs varje dag så saknas du mig. Det var dags men du är saknad, så saknad och som syster sa när jag pratade med henne så är det mäktigt att se väggen i ditt rum med fotografier på alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ingen av oss skulle funnits utan dig. Mormor, tack för allt, tack för att jag finns.