SÅ LÄRDE JAG MIG ÄLSKA LÖPNING

Jag har verkligen uppriktigt tyckt att löpning är bland det absolut tråkigaste man kan göra.

Hur kan jag plötsligt tycka att det är bland det härligaste?
1. Jag har lärt mig att dom första fem kilometrarna är oftast tunga för mig. Det är då jag funderar som mest på att kliva av och göra något annat. Förut sprang jag fem kilometer och sedan var jag klar, och det var alltid jobbigt. Nu är fem kilometer ofta min uppvärmning, och jag springer dom lugnt. I ett tempo så jag kan prata.

2. Jag springer i skogen. När jag får leka i skogen så känns det inte som jag springer. Igår lekte jag och Lisa oss genom skogen. Det är vackert, det är stockar och stenar som vi måste parera för hela tiden. Älskar! Älskar! Älskar att springa i skogen!

3. Jag säger åt min hjärna att jag är en löpare och att jag älskar springa. Det du säger åt din hjärna blir sanning varesig det är att du är stark, snygg, ful eller dum. Så nu säger jag åt min hjärna att jag är en löpare. Låter enkelt men är inte lika enkelt i verkligheten.

Det finns tusen andra tips, som att se till att du har bra prylar som gör att det är skönt att springa även i regn eller att testa lämna klockan hemma och springa en äventyrstur från A till B och upptäcka något nytt, gärna med ett gäng vänner.

Men jag skulle säga att nummer tre är viktigast. Lyssna vad du säger åt din hjärna. Hade du sagt det åt din bästa vän? Om inte – varför säger du det åt dig själv? Berätta åt din hjärna vem du ÄR och vill vara! Inte vem du inte vill vara. Hjärnan är smart men har väldigt svårt att ta in ordet inte …