OBSTACLE-SOFFI SUGER

Sedan redaktionen anmälde ett lag till Tough Viking så har jag då och då skrikit ”JAG ÄR OBSTACLE-SOFFI!!!” och skrämt slag på dom andra på jobbet. Jag går igång på så kallade obstacle-races. Ser liksom mig själv flyga fram över vattenhinder, väggar och genom el-hinder. 

Idag fick vi vara med på en obstacleträning med Reebok och vet ni, JAG SUGER. Alltså jag är skitdålig.

Så klumpig som jag kände mig när vi skulle över väggen, alltså så kass har jag inte känt mig på år. Fick tillbaka skolgympakänslor där man stod och velade vid någon plint som skulle hoppas över. Jag sprang rakt in i väggen vi skulle över och slog i mitt vänstra knä. Hårt. Jag kom till slut över. Hoppade ner och vred till mitt högra knä så det knäppte till. Ett tag ville jag bara gråta. Men jag vill verkligen inte vara en sådan som undviker roliga saker ”för att jag ska träna för ett lopp om 100 år”. Jag vill vara så pass vältränad att jag kan springa en hinderbana utan att skada mig. Jag vill det! Alltså gör jag det.

Coach Konstantin han såg däremot ut att flyyyyga över väggen. 

Vi fick avsluta med 10 minuter där vi först hoppade över den svarta väggen, sedan över och under hindren ni ser på bilden …

  … och så avslutade man med att välta stockarna två gånger. Sedan väggen igen … 

Coachen gjorde så gott han kunde och kollegan Anna-Lena var gryyyym. Jag fattar att jag inte ska vara så hård mot mig själv, att det var nyttigt att få uppleva den där känslan av hopplöshet och frustration när man tittar upp på en vägg som det känns helt omöjlig att forcera. Och det är klart jag tog mig över väggen, men det var på ren vilja. Blåmärkena och dom ömma knäna får påminna mig några dagar om att jag inte är odödlig. Obstacle-Soffi är lite nedslagen och tilltufsad men har inte gett upp. Hon kommer igen, och då ska det flygas över hinder. Punkt slut.