24. Så många Ironman-distanser har jag i kroppen nu. Det finns två svenska kvinnor som gjort fler. Och bara 21 personer i hela landet – killar och tjejer – har gjort fler distanser än jag. Jag kan inte riktigt ta in det för det har aldrig handlat om hur många Ironman jag gör – det har alltid handlat om lust.
Vill jag? Finns känslan av att göra något omöjligt kvar?
Genom åren har jag lärt känna tusentals triathleter. Har fått flera nära vänner men minst lika många jag inte behöver träffa till vardags. Här är nio skäl till varför du (kanske) borde anställa en Ironman. Och ett skäl till varför jag, ärligt talat, aldrig skulle göra det.
1. Vi har redan lärt oss planera livet på minuten
Ironman-träning betyder att du ska passa in tio, tolv, ibland femton timmars träning i veckan – runt jobb, familj, disk och blöjbyten. Den som har klarat det har redan byggt ett system för att få ihop livspusslet utan att något ramlar på golvet. Ge oss en kalender och ett mål, så löser vi resten.
2. Vi bryter ner det omöjliga till något görbart
”Simma 3860 meter, cykla 18 mil och spring 4,6 mil” låter absurt om du säger det rakt ut. Vi är experter på att ta ett skrämmande stort mål och göra det till en checklista. Det är exakt samma muskel som krävs för att driva ett stort projekt i mål på jobbet.
3. Vi har alltid en plan B. Och C. Och ibland D.
Cykeln punkterar tre mil in på loppet. Magen strular vid kilometer 30 av maratonet. Det blåser stridsvindar över Alvaret. Ingen Ironman-satsning går enligt plan – så vi lär oss att improvisera utan att gå i baklås. Det är en ganska bra egenskap att ha bredvid sig när kunden ändrar sig dagen innan deadline.
4. Vi känner oss själva på djupet – för vi har inget annat val
Du kan inte gömma dig för dig själv i timme nio av ett Ironman-lopp. Alla dina svagheter, allt ditt tjafs, all din rädsla kommer upp till ytan – och du måste hantera det, mitt i loppet. Den självkännedomen följer med hem också.
5. Vi vet att man måste fylla på innan tanken är tom
Den som väntar med att äta och dricka tills hen känner sig hungrig eller törstig på en Ironman kommer krascha. Vi lär oss att ligga steget före – fylla på energi innan krisen är ett faktum. Applicera det på ett arbetsliv med deadlines, och du har medarbetare som orkar hela vägen istället för att gå in i väggen i oktober.
6. Vi mäter det som faktiskt betyder något
Puls, watt, tempo, återhämtning – vi älskar siffror, men bara de siffror som faktiskt säger något om utvecklingen. Vi har lärt oss skilja på att jobba hårt och att jobba rätt. Det är en ovanligt användbar skillnad att förstå, oavsett bransch.
7. Vi är närvarande, mitt i det jobbigaste
Ett Ironman-lopp är en masterclass i att vara här och nu. Du kan inte springa maraton medan du oroar dig för hur du ska orka de sista milen – då stannar du. Du måste vara i just det här steget, just den här andningen. Den förmågan att stanna kvar i nuet, även när det gör ont, är sällsynt värdefull vid en förhandlingsbord likaväl som på ett löparspår.
8. Vi vet att vila inte är fusk
Efter 24 distanser kan jag med säkerhet säga att den som aldrig vilar går sönder. Återhämtning är inte belöningen efter jobbet – återhämtning är en del av jobbet. En anställd med den insikten bränner inte ut sig i onödan, och vågar faktiskt säga ”jag behöver en dag” innan det är för sent.
9. Vi är helt enkelt starka – på fler sätt än ett
Fysiskt uthålliga, förstås. Men framför allt mentalt sega på ett sätt som få tester i livet ger dig. Den styrkan sitter kvar långt efter att medaljen hamnat i en låda på vinden.
Och nu till varför jag aldrig skulle anställa en Ironman
Ganska många Ironman blir genuint outhärdliga. De har rent ut sagt huvudet i sitt eget arsel. Vi kan inte låta bli att berätta om gårdagens 18 mil på cykel, förra veckans personbästa på milen, eller varför just DEN där energigelen är överlägsen alla andra.
Så där har du det. Nio skäl att anställa oss. Ett skäl att tänka efter först.
För mig är Ironman glädje. Jag springer inte omkring och tokskrattar under ett lopp. Jag har absolut satt upp tidsmål och jobbat för att slå personbästa, ta mig till Hawaii men det har framförallt varit ett sätt att bevisa, om och om igen, att jag kan mer än jag tror. Att jag klarar av att stå still i det jobbiga och ändå ta ett steg till. Det är samma grej som att driva eget företag, uppfostra barn, eller bara ta sig igenom en riktigt skit vecka. Man sätter ett fot framför det andra. Man litar på planeringen. Och man firar varje jäkla mållinje, stor som liten.
Livet är för kort för att stå vid sidlinjen så ta kommandot över ditt liv varesig det är att göra en Ironman eller starta ett proteinföretag.
Lev för fan som jag brukar säga.
