Firar i dagarna tre …

Det känns inte som det var i lördags jag simmade 3860 meter, cyklade 18 mil och sedan sprang ett marathon. Men det var det tydligen.

Har fått ett gäng bilder och det är lätt att sitta och analysera. Hur 17 sitter jag egentligen på cykeln? Varför ordnade jag inte den flaskhållare jag hade tänkt fram? Och mitt löpsteg, är det verkligen tio bilder där jag har bägge fötterna i samtidigt?

Men vet du. Jag låter inte dom tankarna ta över. Jag ser glädjen. Fast jag minns cyklingen som hård, och minns hur jag svor över motvinden så verkar jag njuta. Och det finns inte en bild från löpningen där jag inte springer (ni som hängt med bloggen ett tag kanske minns den här bilden – klicka för att se…)

Och hur fungerade Tysken2? Jo, tack bra! Får väl erkänna att jag fortfarande tänker på Tysken1 med ett stort leende. Man glömmer nog aldrig sin första kärlek. Men Tysken2s växlar. I love. Planen är att börja leta efter ett bra hem till Tysken1, men jag har fortfarande separationsångest. (Det måste vara någon som gillar att skratta och har skrivit upp sig på en rolig Ironman nästa år)

Jag är inte så mycket för att sitta och analysera siffror men Andreas Lindén som också trampar en Speedmax skrev ett bra inlägg om den häromdagen. Ni som gillar siffror kan grotta ner er där, Jag gillar bara att konstatera att jag har en av dom snabbaste cyklarna, nu är det bara upp till mina cykelben (och mitt pannben) att leverera.

Saker jag är riktigt nöjd med från i lördags är att magen ville sporta med mig hela dagen. Förra året besökte jag varannan toalett på löpningen men både i Brasilien och nu i Kalmar fungerade det bra. Om det är att jag i princip bara intar flytande saker som sportdryck och gels eller att jag inte äter just banan (som varenda småbarnsmorsa vet är bra mot hård mage… men jag lyckats förtränga tidigare) under loppet vet jag inte men det funkar för mig.

Känslan av att springa målrakan och in i mål med Lina kommer jag att komma ihåg resten av livet.

Nu är det snabb återhämtning som gäller för om två veckor ska jag och syster Lisa springa och simma från Sandhamn till Utö. Inte helt optimalt, men vad ska man göra när årets drömlopp ligger så nära varann? Vi är ett gäng som står på startlinjen ihop, vi har pratat om att vi ska ha en egen inofficiell resultatlista för oss som kör bägge loppen.

Just nu är jag fullständigt nöjd med att jobba, kramas med familjen och så fortsätter jag njuta av känslan från att springa genom Kalmar stad och känna sig som en hjältinna.