Så var det äntligen dags. Årets roligaste löptävling. Årets smutsigaste löplopp. Loppet man drar upp varandra ur träsk och skrattar åt skiten! Tjurruset.
När man anmäler sig till Tjurruset vet man inte var det kommer gå, man vet bara att det kommer vara en mil. En mil med mycket lera. I år gick starten vid Östermalms IP.
Pang och iväg. Fitness gänget drog iväg, jag tänkte försöka hänga på syster Lisa så långt det gick. I början av loppet ser man rätt snabbt vilka som sprungit förut och vilka som är där för första gången. De som springer för första gången springer åt sidan när första leran kommer. Lisa och jag skrattade och sa “det här är ju det vi betalt för, hoppas det kommer mera”. Efter cirka två kilometer blev man riktigt lerig och så fortsatte det. Vackrast var det när vi sprang längst vattnet, eller rättare sagt i vattnet. Jobbigast var de två galet branta uppförsbackarna. Lanttohumöret var på topp hela loppet och vi pratade oss genom åtta kilometer. Sedan kom en nerförsbacke och mitt höger knä började ge sig till känna. Hojtade till Lisa att jag tar det lite lugnt nerför. “Äh, du kommer snart ikapp mig” skrek hon tillbaka.
Nedanför backen kom en myr, ett kärr, ett lerparti. Hörde en bekant röst först ropa åt Lisa “LANTTO, det var ju givet” och sedan åt mig “Syrran är just framför, ÖKA”.
Någonstans i kärret måste jag gått om Lisa, för sedan ägnade jag två kilometer åt att jaga en rosa tjej… som i mål visade sig vara en annan rosa tjej. Inte min rosa tjej! Strax efter kom min Lisa in i mål. Roligt är att vi båda hade tänkt samma tanke “ok att hon är snabbare, men j*vla otrevligt att hon aldrig ens sneglar bak om jag kommer…”
Syster Lisa och jag efteråt. Nöjda med att ha skrattat oss igenom ännu ett Tjurrus. Vi längtar redan efter Tjurruset 2012. Lanttopokalen knep bror Martin. Han sprang i mål på 1.18. Jag på 1.19 och Lisa på 1.20.
Mina mest älskade textmänniskor. Kollegorna Anna-Lena och Marie.
Lerigaste kollegorna. Mats och Mattias.
